söndag 22 december 2013

4 advent reflektioner

Jag avslutade förra bloggen men visioner om hur jag skulle tillbringa tiden under min sjukskrivning:

"Det kommer att bli några veckors skön avkoppling, men med många promenader, för att öka på läkningen. Gåstavar är tydligen jättebra, så det är tur att jag har såna som jag kan använda då då. :-) Ska även passa på att vara lite social med försummade vänner också. Saknar det sociala livet jag en gång i tiden hade. Även om det inte blir på samma vis nu, så vill jag verkligen träffa mina vänner."

Det blev inte varken promenader eller speciellt mycket umgänge med vänner. Det har funnits noll ork i kroppen. Detta har inneburit lita omställning vad gäller vad som behöver göras och inte göras. Tanken var att jag skulle tillbringa själv julhelgen på Öland med mina goda vänner. Något som verkligen sett fram emot eftersom vi aldrig firat jul tillsammans. Vi är lika tokiga i julen med allt runt omkring vad gäller musiken, pyntet och pysslandet. Det skulle bli något av en känsla av ens barndoms jular.

Operationen kom och gick hur bra som helst och jag blev fri från allt vad värk heter. Den känslan går inte att beskriva, att kunna ta ett steg utan att halta eller att det kör som knivar i ens kropp. Att inte behöva känna efter hur man kan sätta foten framför sig och anpassa kroppstyngden på bästa sätt för att undvika att det hugger. Nu kunde jag göra vad jag ville, att vända sig i sängen utan att behöva ladda kraft innan. Allt detta sammantaget ger en känsla av frihet som är obeskrivlig. Det finns ju en baksida även av denna frihet. Min kropp som varit i ständig anspänning de senaste 2 åren kan slappna av och det gör den. Total avspänning är en så stor omställning och därför behövs energierna till att programmera om cellerna till en värkfri tillvaro. Detta, tror jag, har gjort att min ork inte finns.

Därför, när det började närma sig resan till Öland, kom panikångesten över mig. (De som följt mig, vet att den finns där inne) Den väcktes till liv och tanken på dryga 6 timmars bussresa, fick mig att få andnöd. Att dessutom ha ett gäng människor omkring mig dygnet runt fick mig att svettas. Jodå, det är såna jag känner, förutom en person. Men eftersom jag är totalt slut efter att ha gått ner på affären här i centrum, av allt ljud och alla rörelser, kände jag att jag inte skulle orka med 24 timmars umgänge. Mina vänner hade ordnat så jag skulle få bo i en husbil, alltså att ha en möjlighet att dra mig undan när jag ville. De hade tänkt på allt för min skull, underbara vänner. Men om jag nu behöver dra mig undan större delen av tiden, känns det inte rätt att åka ner. Dels för att det påverkar ju även de andra, att jag inte är med och dels så känns det inte som jag vill utsätta mig för den långa resan osv för att ligga i husbilen. Då kan jag lika gärna stanna hemma både för min men också för deras skull. Från djupet av mitt hjärta önskar jag dem en underbar julhelg och jag känner mig ledsen för att jag inte kan delta i deras firande. 

Innan operationen bestämde jag mig för att det inte skulle bli några egna pepparkakor gjorda i år, det skulle inte funka med en heldags jobb efter ingreppet. :-) Det blev pepparnötter istället, även de goda som attan. Lite godis och saffransbullar blev det ändå.

Har alltid köpt en liten skinka till julafton, för att känna den härliga doften av grilljeringen. Innan jag bestämde mig för att avstå resan, köpte jag en skinka för jag ville göra min egen här hemma. En tradition jag inte ville avstå. Det som skiljer från tidigare år är att jag inte griljerade den alls, jag åt den som den var. Lite dopp i grytan och skinka, bara för sakens skull. Det har även blivit en hel del annat av skinkan, pajer och pastasåser. SÅ jag har gjort tvärtom, jag har gjort mat på resterna innan jul. :-) Igår köpte jag en ny för att ha på julafton så den ska grilljeras i morgon, allt enligt traditionen.

Min jul blir sig ganska lik, jag äter min jultallrik med sill och skinka till Kalle Anka. Även om jag sitter ensam, vet jag att jag inte är ensam. Mina fina vänner runt om i landet finns med mig i tanken och jag kan visualisera dem runt mig. Det är en gåva att ha de fina vänner jag har och jag är ödmjuk inför detta faktum. Visst, det krävs en för att få en. Dock gör det inte min tacksamhet mindre, för tacksamheten mot dem är lika stor som tacksamheten mot mig själv. Att ta hand om mig själv som jag gjort under 2013, har bidragit till all den lycka jag känner inför livet och tillvaron.

Önskar alla en underbar och skön julhelg. Våga släppa kraven på dig själv och unna dig allt gott istället.

God jul och ett gott nytt år önskar jag er alla!

söndag 24 november 2013

Det är dags nu!

Så har då äntligen tiden kommit för min operation. I morgon måndag, läggs jag in på Löwenströmska/Stockholm Spine Center för att bli opererad på tisdag.

Som jag har väntat och längtat efter denna dag. Det ska bli befriande att göra detta ingrepp och att jag blir smärtfri.

Ändock är det med blandade känslor jag packade min väska idag med lite kläder, mediciner och annat nödvändigt som ska följa med. Det är många tankar som far okontrollerat igenom huvudet. Dock har jag inte haft några "Tänk om..." vilket jag är tacksam för. Jag har ju full tillit till att jag blir väl omhändertagen och att allt går väl.

I morse när jag vaknade var magen helt utslagen, den ville inte alls vara med på noterna. Funderade ett tag på om jag skulle ta tabletter, men jag avstod. Har jag nu den senaste veckan avstått värktabletter, så inte tusan ska jag ta något för att stoppa tarmrörelserna heller. Det har varit en tuff vecka på många sätt. Tycker nästan synd om mina kollegor som stått ut med min okoncentration och dåliga fokus. Min hjärna har fungerat i 5 minuters intervall, sen ballade den ur 10 min för att bli fokuserad i 5 igen osv. Det var rätt enerverande även för mig.

Den har ändock fört nåt gott med sig, denna ofokuserade vecka. Visste ju att om jag skulle möblera om innan jul, var jag tvungen att fixa detta innan jag åker in. Det gjorde jag och det blev även lite rensning i skåpen om än inte så mycket som jag trodde jag skulle fixa, men det är OK

En reflektion jag gjort idag är att om jag ska fungera, vad gäller mitt hem, måste jag ha press på mig att bli klar. Jag trivs ju inte i mitt kaos, men har varit för, både lat och sönderbruten av värken för att göra något. Men nu satte jag dessa två enheter åt sidan, för jag vill komma hem till ett städat hem så jag kan fixa advent i slutet av veckan.

Det kommer att bli några veckors skön avkoppling, men med många promenader, för att öka på läkningen. Gåstavar är tydligen jättebra, så det är tur att jag har såna som jag kan använda då då. :-) Ska även passa på att vara lite social med försummade vänner också. Saknar det sociala livet jag en gång i tiden hade. Även om det inte blir på samma vis nu, så vill jag verkligen träffa mina vänner.

Till dig, bloggläsare vill jag önska er alla en glad advent och unna dig stunder av lugn och ro.

torsdag 24 oktober 2013

Nästa steg på gång...

Jag kan se en ljusning vad beträffar min onda rygg och allt vad det innebär. Var hos ortopeden idag och han skickade en remiss till Löwenströmska Sjukhuset, där är de specialister på just ryggar. Det var inte diskbråck jag har, utan det är något som heter SpinalStenos.

Det innebär att det är för trångt för nerbanorna i ryggraden och därav uppstår värk. Det man gör vid en operation är att man tar bort en bit av kotan, den så kallade sidotaggen (tror jag att det hette) och då får nerverna mer plats.

Så nu är det bara att hoppas det går fort fram tills det är dags.

Varför är jag så angelägen om att lägga mig på operationsbordet? Ja, det ska jag försöka förklara. 2 nätter senaste 2,5 månaderna har jag sovit 4 timmar sammanhängande åt gången. Brukar vakna till varje gång jag vänder mig eller av att det gör så ont. Käkar kraftfulla mediciner för att dämpa smärtan vilket de gör under någon/några timmar åt gången. Dessa piller får mig att bli dåsig, deppad och rätt irriterad. Min ångest har börjat knacka på igen och det är det sista jag vill ska hända. Panikångesten har regerat mitt liv tillräckligt så kan jag förhindra ett upptrappande så gör jag vad som helst för att göra det. Såsom en operation för att bli smärtfri.

Ha en underbar höst!

tisdag 10 september 2013

Jag är en intressant person...

Blir mer och mer medveten om mina beteenden och hur kroppen kämpar för att jag ska behålla dem. Fortfarande vinner kroppen (egot) men det blir mer och mer kamp om vad som ska hända.

När jag hade semester, gick jag emot kroppens invanda beteende och tog tag i mig själv. En känsla av välbehag och stolthet infann sig förstås. Men ibland så föll jag till föga och tänkte att jag fixar sen. Ett beteende som jag haft så länge jag kan minnas. Tror inte för ett ögonblick att jag är ensam om detta, men det hjälper ju inte mig framåt att andra gör likadant. Har slutat att bli irriterad eller förbannad på mig själv för detta. Jag bara konstaterar att jag gjorde det igen.

Två kvällar i rad har jag tänkt att jag skulle sätta mig vid datorn och renskriva en del jobb som ligger, även lägga in räkningarna som kommit i banken, men jag sitter kvar framför TVn.

Kanske kan mönstret brytas från i morgon, då jag ska ha min första dag i lokalen jag hyrt en dag i veckan för healingbehandlingar, mediala rådgivningssamtal och att inspirera för att locka fram din egen kreativitet. Varje onsdag från kl 15 finns möjlighet att få tips på hur du kan växa. Är övertygad om att detta kommer att lära mig massor om både mig själv och andra. Nyttigt att få dessa möten med medmänniskor.

För att knyta till rubriken på dagens inlägg, så tycker jag verkligen att jag är en intressant person. Jag har många egenskaper som kan inspirera andra, eller mycket erfarenhet som andra kan ha nytta av och sist men inte minst en självinsikt som är större än någonsin i mitt liv.

Ja detta var lite om läget just nu.

Kärlek i massor till er alla.

söndag 11 augusti 2013

En dag av reflektioner...

Idag har det varit en omtumlande dag på många sätt. Det började med att jag kollade på TVn till frukosten, ett program om världens strängaste föräldrar. Fängslad följde jag programmet. Så underbart att se att även ungdomar som till synes är hopplösa kan ändra på sig och bli kärleksfulla med rätt stöd. OK, jag vet att det är TV program och mycket är tillrättalagt, men inte mindre intressant för det. Satt och grät ikapp med deltagarna.

Eftersom ryggen inte ville det jag ville idag, blev det inte någon cykeltur eller promenad. La mig på soffan och sov en timme i stället. Efter lunch satte jag mig vid datorn, för jag tänkte påbörja min sammanställning över min 60 årsdag på Gran Canaria. Hade bett de andra som var med att bidra med bilder och lite text, utifrån deras upplevelse. Det var trevlig läsning och skulle bli så kul att jobba med materialet.

Efter en stund fick jag för mig att jag skulle ladda ner mer musik på Spotify. Sagt och gjort och sen var jag fast. Det blev några timmars nostalgi och många minnesbilder kom till mig. Det var många underbara minnen jag fick uppleva. Jag har gråtit floder idag, mest av glädje men även av sorg över att det jag såg inte kan komma tillbaka. De är förblir minnen. Blev så starkt påmind om livet bara flutit på utan att jag varit närvarande.

Ibland kan jag känna att jag inte gjort nåt av mitt liv, eller att det inte varit spännande och upplevelserikt överhuvudtaget. Tänk så fel jag haft. Idag fick jag verkligen se hur mycket jag varit med om och fått uppleva. Hur mycket kärlek jag fått från alla håll och kanter, men jag har inte haft vett att ta in det. Det har varit så självklart att jag inte behövt bry mig.

Känner att jag vill be mig själv, likväl alla som korsat min väg genom livet om förlåt för mitt tillkortakommande  när det handlar om att värdesätta mig och er. Jodå, visst har jag gjort mitt bästa och jag har lyckats många gånger. De som fått minst av den varan är mina föräldrar.

De har alltid älskat mig, det vet jag idag. Under min uppväxt såg jag det inte. Jag bara krävde och krävde, som ju barn gör mot föräldrar men att ge något själv fanns liksom inte i min hjärna. De har jobbat och slitit hela sitt liv för att ge mig ett bra liv. De hade självklart sina begränsningar och ryggsäckar att ta hand om, men idag tvivlar jag inte en sekund på att de ALLTID gjorde sitt bästa. Likaså gjorde jag mitt bästa utifrån mina förutsättningar.

Ni ska veta att jag fick en kärleksdusch nu när jag skriver detta, från mamma och pappa. De förlåter mig och sig själva det vet jag.

All kärlek till mina föräldrar för att ni gjorde ett mycket bra jobb, ni gav mig livet. Trots att jag inte uppskattade det alla gånger, fanns ni där och slutade aldrig att älska mig. En vacker dag kommer vi att återförenas.

fredag 26 juli 2013

Regression till ett tidigare liv.

Det ni nu ska få läsa, är nedskrivet utifrån min upplevelse. Ni väljer själva om ni vill tro på det eller inte. Jag vet min inställning, jag var där! Mycket nöje


Det var med stor förväntan jag begav mig till Maria för att få vara med om en regression i ett tidigare liv. Hade inga förutbestämda tankar på vad som skulle komma eller vilken tidsperiod jag skulle få uppleva.

Vi började med att hon berättade lite hur upplägget var på det som skulle komma. Först fick jag lägga mig ner och bara andas, känna hur lugnet kom till mig. Jag tittade slött mot en punkt i taket, utan att se. Maria började räkna ner från 10-1 och för varje siffra skulle jag blinka slött, för att vid 1, helt sluta ögonen. Några djupa andetag och sen var vi igång.

Först skulle jag gå tillbaka till en händelse i tonåren som betytt mycket för mig. Hamnade direkt på min första skoldag när vi hade flyttat från Meråker till Frösön 1966. Jag skulle fylla 13 den våren. På vägen hem från skolan var vi väl 5-6 stycken som gjorde sällskap och frågorna haglade över mig om hur det var att bo i Norge, hur skolan var upplagd osv. Efter ett tag kom den jobbigaste frågan. De undrade om vi använde bestick och åt på tallrikar. Jag trodde inte mina öron. Hur tänkte de? Jag fattade inte varför frågan kom överhuvudtaget. Jag ville bara ta mig därifrån fortast möjligt.

När jag kom in hemma, gick jag direkt på toa och spydde som en gris. Mitt första migränanfall var ett faktum. Jag vågade inte berätta för mamma om vilka frågor jag fått, utan vi kom fram till att det var anspänningen som gjorde att migränen utlöstes. Tänkte tillbaka en dryg månad innan, när mina föräldrar berättade att vi skulle flytta till Frösön. Jag fick en chock och ville absolut inte flytta. Sa något om att jag hade ju mina vänner som jag inte ville lämna. Det svar jag fick, var iskallt att jag får nya på Frösön.

I detta ögonblick med huvudvärken och alla frågor ekande i huvudet, tvivlade jag på att jag skulle få nya vänner. Maria bad mig att djupandas och släppa detta minne. Det var en skön känsla att andas ut obehagskänslan av minnet.

Nu skulle jag gå längre tillbaka i min barndom och hamnade i 6års-åldern. Det var ett härligt minne. Min lekkamrat Wenche och jag spelade badminton och fotboll en skön sommarkväll, tillsammans med hennes far. Klockan var halv tio på kvällen och jag var uppe. Det hade aldrig hänt tidigare att jag fick vara uppe så länge. En känsla av trygghet och värme fanns i min kropp.
Wenche var två år yngre än mig, en jättesöt tjej med långt böljande hår. Vi lekte så gott som varje dag tillsammans. Blev vi osams, varade det aldrig längre än max 30 minuter, innan nån av oss sökte upp den andre.

Nu var det dags att gå längre bakåt i tiden, genom att jag låg i mammas mage tills ögonblicket innan jag skulle återinträda i jordelivet. Alltså medan jag fortfarande var en fri själ i ”hemmet”. Det jag kände där var total frihet, frid och kärlek. Hela jag var omgiven av ett intensivt gräddvitt sken av helande energi.  Då säger Maria att jag blir insvept i ett vitt ljus som lägger sig som en skön filt runt hela mig, samtidigt som jag fylls i hela ”kroppen” med samma vita ljus.

När hela jag var uppfylld av detta, skulle jag kliva in i en bubbla som kom till mig. Det var en underbar koboltblå bubbla som jag satte mig i. Det var min bubbla, det kändes i hela mig, där jag låg på britsen. Bubblan lyfter för att föra mig bakåt i tiden så jag slutligen skulle landa i ett liv, som jag behövde se mer på för att hjälpa mig i det nuvarande livet.

Maria frågade mig hur jag kände mig, i ögonblicket innan jag skulle landa. Det var total kärlek och harmoni i mig. Jag landar och rycker till, eftersom jag blir biten av en orm, ovanför vänster fotknöl. Runt omkring mig är det skog och där jag står är det snårigt av taggiga buskar.

Maria ber mig berätta vad jag har på mig. Ser ”skor” som består av läderbitar som är snörda runt foten. ¾ långa byxor av säckvävstyp och en skjorta av samma material. Allt är lite skitigt och det syns att jag är fattig. Jag är i 18-20 årsåldern och tiden är 1400 talet.

Jag känner förtvivlan där jag står för bakom det snåriga taggiga buskaget ligger en gammal begravningsplats och det är inte tillåtet att gå in där. Jag hade försökt trotsa detta, när ormen högg mig.

Kände att jag var tvungen att bege mig därifrån. Gick stigen mot den lilla byn som jag bodde i. Detta var i Frankrike på gränsen mot Belgien. Jag gick igenom byn och vidare till en liten hydda där medicinmannen bodde. Det såg ut som en ”smurfhydda”, av lera och halm. Där inne satt en gammal man och snidade på något. Han såg upp och log. Du har blivit biten av en orm sa han vänligt. Han reste dig och tog fram en sörja som luktade avlopp och smetade på såret, samtidigt som han satte en blodigel för att suga ur giftet. Det rinner ur såret men jag känner mig väldigt lugn för mitt förtroende för mannen är stort.

Det visar sig att jag dels går i lära hos honom och dels har han tagit hand om mig sen jag var en liten bäbis. Han håller händerna över min kropp och jag känner mig lugn och fylld med kärlek. Det är någon form av healing jag får av honom.

Maria frågar vad jag och mannen heter. Mitt namn är något i stil med Schabell och mannens namn kan vara Kryschan, Krischan. Han berättar ännu en gång för mig historien om hur han hittade mig i skogen, helt övergiven och hur han tog hand om mig med sin kravlösa kärlek och med vetskap om att jag skulle fortsätta hans livsverk med läkande örter.

Jag ser min ”mamma” stå vid skogsbrynet, en bit bort. Maria ber mig att gå fram till henne för att hälsa. Jag tar in hennes energier och känner mig uppgiven och förtvivlad, men jag kan inte tycka synd om henne. Med iskall blick går jag därifrån och är övertygad om att jag aldrig kommer förlåta henne för att hon övergav mig. Jag kände att jag aldrig ville se henne mer.

Maria ber mig återvända till gården och där ska jag gå in i huset. Beskriv hur det ser ut, säger hon. Jag ser att det är jordgolv, ett stort träbord, flera träskåp en del med dörrar, en del utan, en eldstad där det hänger en gryta och puttrar. Rummet är lite ovalt, väggarna består av vass som beklätts med lera, luktar grönska i rummet. En aning instängd doft, men inte störande. En rund fönsterglugg där jag ser odlingar utanför, bland annat majs.

Känslan jag har i hemmet är en stark trygghet, här finns någon som bryr sig om mig. Det kliar i mina fingrar, för jag vill lära mig så mycket som möjligt om örterna, att experimentera, hitta nya läkemedel. Det finns en växt i den förbjudna skogen som jag vill använda mig av. Den kallas förbjudna skogen för att det är en gammal begravningsplats som vuxit igen. Alldeles innan jag blev biten av ormen såg jag massor av förvridna ansikten. Det finns en röd blomma där inne, som växer på en buske, den har 5-6 kronblad, gul mitt med en liten grön pistill.

Känner ett hugg i magen på höger sida, precis under revbenen och jag får en vision om att jag ska hämta denna växt och några till. Jag bara vet att detta ska bota smärtan på höger sida, som inte är min utan nån annans.

Känner att jag i det livet hade stor tillit till mina visioner och att jag fick mycket uppmuntran av mannen som tog hand om mig. Han lärde mig att plocka växter och örter med respekt och syfte. Varje växt har sin läkande förmåga sa han alltid. Han följer mig tillbaka till den förbjudna skogen så jag kan hämta mina 4 blommor. Väl där händer något. Mannen håller upp sina händer mot de taggiga växterna och det är som om tiden stannar och jag kan obehindrat gå in för att hämta blommorna utan att bli biten av ormar eller andra kryp.

När jag kommer hem, lägger jag blommorna på en hylla för att torka ett par dagar. Sen tar jag dem, smular ner dem i ett stenkrus/mortel, blandar i Salvia och 2 örter till som jag inte uppfattar namnet på. Blandar sedan i något segt, typ kåda eller honung.

Efter att jag blandat ihop dessa ingredienser till en dryck kommer en krokig gammal gumma till oss. Hon håller sin högra hand på sidan av magen, på samma ställe som jag kände hugget tidigare. Hon har fruktansvärda plågor. Jag frågar inte vad hon har, ger henne bara drycken och hon dricker upp allt. Sätter sig ner hos oss.

Hon berättar att hon gått flera mil från en annan by för att komma till mig. Det visar sig att hon haft en dröm om att komma till mig. Hon berättar om sitt fattiga men innehållsrika liv som utstött och annorlunda. Hon ser syner och det sågs inte med blida ögon av hennes omgivning. Innan hon går, ger hon mig lite inblickar i mitt liv över det som kommer att vara. Jag är behövd och många kommer till mig för olika behov. Gumman tar några danssteg, hoppar upp i luften och slår ihop hälarna innan hon går vidare. En katt kommer förbi och hälsar på gumman, som om den ville tacka henne för besöket.

När Maria frågar mig om jag kan känna igen hennes ögon i detta liv nu, säger jag utan att tveka: JA. Det är en av mina bästa vänner, F F. Det kändes stort att få den bekräftelsen! Nu förstår jag varför vi oftast inte behöver ord mellan oss, vi vet ändå! Det är stort.

Maria ber mig hoppa framåt i tiden och berätta vad jag ser. Det är ett ljust rum, större än hos min mentor och allt andas trygghet och kärlek. Huset är fortfarande av hyddmodell med vassgolv, ej lera. Flera rum och jag har en mottagning. Där finns mycket örter i burkar, både torkade och färska. Mina kläder är ljusare och renare utan att vara överdådiga.

Vid detta tillfälle behandlar jag en gumma (som visar sig vara min mamma i detta liv). Hon har egentligen inga fysiska åkommor, utan hon pratar om sina hjärnspöken och ville ha mitt sällskap. Hon får några örter att lägga under kudden, bland annat Salvia (?). Hon tackar genom ett tyst samförstånd. Han är en ängel på jorden och ingår i samma grupp av läromästare jag har omkring, fysiskt eller andligt. Hon utstrålar lugn, trygghet, tillit. Jag får en blodröd kudde som betalning. Den är av sammetstyg och handsydd. Den har ett monogram insytt, ett latinskt ord. Ser inte riktigt, men något i stil med Gratum..

Gåvan får jag av kärlek och det är en värdefull gåva. Hon fick tyget en gång i tiden när hon tjänade som piga i köket hos en rik husbonde. Det var ingen snäll man, han förgrep sig på pigorna ofta, han har iskalla ögon ser jag. En kväll springer hon därifrån med ett bylte i handen, vågar knappt stanna upp, rädd att han ska hinna upptäcka henne, hon har en svart sjal. I byltet ligger sammetstyget och en kåsa. Hon tar sig fram till en stad, ute vid kusten. Här är bebyggelsen tätare och det är trähus. Hon rätar på ryggen och utstrålar stolthet. Hon lyckades ta sig ur förnedringen hos den vidrige mannen, att hon bröt sig loss till slut.

Här i stan får hon något sorts jobb med barn. Inte som lärare men hon berättar för dem om sitt liv, om hur viktig kärleken till varandra är.

Maria frågade vad jag skulle lära mig av denna gumma. Det var rätt givet vad det handlade om. Hur nattsvart och hopplöst den än ser ut, finns det lösningar genom att tro på sig själv och sina förmågor. Tack för det besöket och insikten. Behöver bli påmind om detta i dagens liv.

Nu blir jag ombedd av Maria att beskriva om jag har familj och hur det ser ut. Jag får en bild av en vacker kvinna på näthinnan, vi är ungefär lika långa 165-170 cm. Hon är smal, har vackert långt mahogny-färgat hår som är uppsatt i en vacker knut. Hon är en händig kvinna, hittar lösningar på allt. Hon bara ÄR. Hennes kärleksfulla namn på mig är ”mitt livsträd”. Detta för att hon säger att hon får näring av att vara nära mig. Jag blir varm i kroppen av henne. Vi har 2 barn och ett 3e på väg.  En flicka på 5-6 år och en vilsen pojke omkring 4 år. Barnet i magen är samma själ som min morfar i detta liv.

Maria ber mig nu gå fram till dödsstunden. Jag ligger i sängen omgiven av mina 4 barn. Känner mig väldigt tillfreds och är redo att lämna kroppen. Barnen vet att det är dags också och vi alla känner att vi haft ett underbart liv tillsammans. De har tagit till sig min visdom, har både respekt och förståelse för naturen och andra människor. Yngste sonen, en lång och stilig man, strålar av trygghet och är omhändertagande person. Han är sin mors avbild både utseende och sätt att vara. Finns inget negativt, bara godhet. Jag får en glimt av en kvinna i detta liv, som jag har fått äran att möta. Nu förstår jag varför vi klickade direkt från första början, tack A-L S.

Nu tar jag sista andetaget, känner mig oerhört fri, lycklig och jag bara svävar omkring i ett omhuldande gulvitt solljus. Känner att barnen ger mig all sin kärlek på min färd tillbaka till hemmet.

Maria ber mig nu återvända till den gången jag såg min mamma, hon som övergav mig vid mannens hus. Känner först att jag inte vill, men inser att hon kan inte skada mig i detta livet så jag ger henne en chans. Det var en upplevelse som heter duga.

Hon blev med barn vid 16 års ålder, genom en våldtäkt av sin egen far. Eftersom hon blev gravid, blev hon utkastad ur hemifrån. Det var hennes fel att hon blev med barn, enligt fadern. När hon sen födde mig, kunde hon inte se någon som helst möjlighet att ta han om mig. Hon visste att medicinmannen skulle ha bättre och kärleksfullare möjligheter än vad hon hade, att ta hand om mig. I den stunden känner jag att jag kan förlåta henne. Det visade sig att hon var min mamma även i detta liv och jag förstod nu varför hon i detta liv var överbeskyddande. Tack för mötet.

Innan vi avslutar regressionen ber Maria mig att känna in vad jag lärde mig i det liv jag nu fått ta del av. Funderar väl lite kort och det är inte svårt att svara på. Ödmjukhet och att vara kärleksfull.
Vad var viktigast? Att hjälpa andra utan att kräva något tillbaka.
Kunde jag gjort annorlunda? Nej, eftersom jag alltid gjorde det bästa jag kunde.
Ta med förmågor/kunskaper till nuvarande liv: Ödmjukheten och att känna att jag alltid gör mitt bästa.
Gjorde då och gör idag: Att känna tacksamhet mot andras lärdomar och kunskaper.
Största sorgen? Vi var inte klara riktigt, min fosterfar och jag. Han rycktes bort alldeles för tidigt från mig. Dock känner jag hans närvaro i detta livet. Det är han som ger mig information och hans vilja är att jag ska våga lita på känslan jag får.
Andligt? Jag vet ju allt det här, det är inget nytt. Bara acceptera, ha tilliten. Det är dags nu.

Maria hämtar hem mig till min egen kropp igen och jag känner mig väldigt omtumlad, urlakad på ett sätt, påfylld på ett annat. Att jag svävar från henne lite senare är ingen överdrift. Tänk att ha fått denna möjlighet att få återuppleva ett liv som var så fylld av kärlek och kunskaper. Det var stort.

Tack Maria för din vägledning!

söndag 14 juli 2013

En månad med mitt nya liv...

Nu har det gått en månad sen jag bestämde mig att börja ett nytt liv, vad gäller motion och bättre mathållning. Det har varit både höga berg och djupa dalar, som förväntat. Dock har jag oftare motstått frestelserna. Har varit sugen på enklaste vägen till mat, det vill säga "Junk food" många gånger. Har till och med bestämt mig redan på bussen hem, att jag ska slinka in på pizzerian, men när jag klivit av bussen har jag gått direkt hem.

Visst har det hänt, att pizzerian och kolgrillen fått besök, men då har det varit på helgerna. Har lovat mig själv, att det är OK att göra det en dag under helgen. Det har funkat över förväntan.

Har fått kommentarer redan om att jag måste gått ner i vikt. Det är kul att höra. :-)
När jag tappar vikt, syns det i ansiktet först, sen sidorna av kalaskulan, vilket gör att jag ser smalare ut.

Nu är vikten nere på omkring 93 kg. Det är jag jättestolt över. Tar en dag i taget och har inget krav på vart jag ska hamna, men önskemål finns förstås. Det viktigaste är egentligen inte vikten, utan att mina sockervärden blir stabilare och det har det blivit. Har normala värden nu. Bonusen är att jag orkar mer och mer. :-)

måndag 1 juli 2013

2 veckor har gått

Det har varit en vecka där jag fuskat, varit less i största allmänhet på mathållningen. Trots det har jag ätit min kolhydratfattiga kost nästa varje måltid, rört mig mer än jag gjorde innan jag startade projektet. Det var tur att det var busstrejk, blev på så vis tvingad att gå från Odenplan till city där jag jobbar. Åker ju inte gärna tunnelbana, så det var bara ett alternativ under en vecka. Det var min räddning.

Den gångna veckan har jag ätit hårdbröd vid ett par tillfällen och även Burger King nuggets meal. Jag hade ju bestämt mig innan att jag inte skulle bli en slav under maten, men att göra mitt bästa att hålla mig till mer grönsaker osv. Det har jag lyckats med över förväntan.

Dock har jag känt att jag inte vill hålla på så här, att behöva tänka hela tiden. Då fanns det bara en sak att göra i det läget, sluta tänka/känna och bara göra. Det var bara att sätta igång och skära grönsakerna till salladen, tillsammans med nåt kött, fet ost eller vad som fanns hemma. Så nöjd när det väl är gjort.

Även om vågen inte visar nån förändring av det positiva slaget (upp 0,4 kg) så är jag stolt, för mina insulvärden har sjunkit drastiskt, vilket är positivt. Från att ha värden som legat på över 9-10 innan, har jag nu hamnat mellan 5,1-7, normalvärdet bör ligga på 5,5-6,5 för mig. Det handlar nu om att stabilisera ytterligare och då är kost och motion det enda jag kan påverka med. Allt det där vet jag ju i huvudet, men kroppen lever ett eget liv och vill inte alls vara med alla gånger. Rättare sagt det är mitt lata EGO, som inte vill vara med. Ska vinna kampen över egot denna gång. Allt är möjligt, är min drivkraft...

Söndagens vikt var 94 kg (ökning 0,4 kg från förra veckan, dock minus 2 från starten)

söndag 23 juni 2013

Veckans rapport

Det har varit en omväxlande vecka, vad gäller kosthållning och mer rörlighet av kroppen
Mån, tis och ons gick utan problem, jag åt inga kolhydrater alls, På torsdag blev det dock hårdbrödsmackor på kvällen. Fredagen åt jag också lite kolhydrater, liksom lör och sönd.

Känner inte något dåligt samvete för detta då jag har gått dryga 18000 steg två gånger.

Under en av mina promenader fick jag ett motstånd till det hela, som hette duga. En tanke som gick igenom huvudet, var att ska jag verkligen hålla på med detta resten av mitt liv...
Svaret kom efter ett tag och det var ett lyckorus som spred sig genom kroppen och jag kunde känna att detta är vad jag VILL göra.

I morse krävde kroppen att jag skulle gå ut och gå. Skön känsla. :-)

Vikten i morse var 93,6 så det är minus 2,4 kg. Detta är förmodligen vätska som lämnat kroppen, brukar ju vara bra ras i början. Men jag är övertygad om att jag är på rätt väg.

Tjingeling

tisdag 18 juni 2013

Dag 2 i mitt nya liv.

I två dagar har jag undvikit kolhydrater och det har funkat bra. Fast jag saknar ju mina frukostmackor. Visst är det gott med Keso, ost, skinka och ägg också. Ska greja detta denna gång!

Dock blir jag påmind på nätterna att jag dricker för lite vatten på dagarna. I två nätter har jag vaknat med kramp i vaderna och fötterna. Får skärpa mig där!

I övrigt är det inte så mycket att tillägga om den delen av mitt liv.

Ska bli skönt med några dagars ledigt för att hinna med hemmet och dammråttorna som förökar sig i allt snabbare takt, lite tvätt som fixas, ja ni vet ju själva vad som behöver fixas i ett hem. Fast först och främst ska jag vara ute i solen så mycket jag bara orkar. Det är viktigt att ta hand om de njutningar som sommaren erbjuder också.

Önskar er alla en trevlig midsommar, redan nu ifall jag inte skriver något mer innan.


söndag 16 juni 2013

Fortsättning följer på nya Thobbes liv...

Skrev ju förra gången att jag vill kalla mig för nya Thobbe nu. Ytterligare steg är taget för att markera detta och det är att jag ändrat mitt förnamn till Thobbe hos myndigheterna. Under de senaste 30 åren har jag knappt blivit kallat annat än Thobbe av kollegor, vänner och andra. Det är bara hos myndigheter och läkare som jag fått heta Thorbjörn, eller Claes (som stod först, fast tilltalsnamnet var Thorbjörn).

Nu kan ingen säga fel, eftersom det bara finns ett förnamn att välja på. Dessutom har jag fått dit en accent på efternamnet. Den försvann när jag ansökte om detta namn för 7-8 år sen. Nu är det på plats och allt känns rätt.

Nästa steg är att nu jävlar ska jag ta tag i mathållningen och motionerandet (för gång 372 000), nu blir det till att ta fram oxens ensvishet.  Dessutom har jag blivit inspirerad av två kollegor som tagit tag i sig själva och tre kollegor har visat tydligt att det lönar sig att kämpa, hur svart det än ser ut.

Kan de, kan jag!

Har ju alltid vetat, rent intelligensmässigt att ska det bli förändring, är det jag och ingen annan som måste göra jobbet, men av olika anledningar har jag valt att skjuta det framför mig, trots vetskapen om att det bara blir värre och värre vad tiden lider. Hela mitt liv har mitt fokus och engagemang många gånger skötts med vänsterhanden. "Det löser sig", har varit min ledstjärna. Men även jag har kommit fram till och insett att detta inte stämmer för fem öre. Skulle det mot förmodan lösa sig, utan att jag gör nåt, beror det till 95 procent på att händelser eller andra omkring mig har bidragit, resterande 5 % har varit enbart tur.

Har gått hos en KBT-terapeut senaste året, för att lära mig använda målbilder. Har lärt mig massor av detta och jag har hållit de förändringar jag kom fram till var rimliga och idag är ingår de i vardagen. Nu är det fas 2, att sätta egna mål och göra dem rimliga. Att ändra mathållningen är stor del av den fasen.

Tänkte försöka blogga lite oftare nu för att hålla liv i bloggen, samt att känna ansvar mot mig själv genom berätta för andra vad som pågår. Mycket handlar ju om att göra tvärtom mot vad egot vill att jag gör.

Matchvikten startar idag på 96 kg och jag har som avsikt att meddela en gång i veckan hur det går.


lördag 4 maj 2013

En (o)vanlig dag i nya Thobbes liv...

Min favorit i flera färger
JA, jag vill nog säga att det handlar om den nya Thobbe, för insikter och annat bara öses över mig och jag tar tacksamt emot. Liksom att jag kan känna att det är OK att få kärlek från andra, utan att jag måste ifrågasätta deras motiv. Härligt när insikterna kommer till en, även på det känslomässiga planet.

Jag har jobbat med mig själv oerhört mycket, för att öppna upp mitt hjärta för att ta emot. Att ge har aldrig varit ett problem för mig, men att ta emot däremot. Jobbet har varit värt varenda ynka sekund. Visst har jag tröttnat många gånger och velat ge upp, men då har det skett något genombrott av något slag och jag har kämpat vidare. Allt för mitt eget välmåendes skull.

Har slutat att gräma mig över att jag inte gjort detta mycket tidigare i mitt liv. Det leder liksom ingen vart, det gör det däremot om jag tar vara på varje liten upplevelse i nuet. Nuet som är det enda jag påverka och se till att det blir så bra det bara går. Det är en lycka att ha kommit dithän vill jag lova.

Idag återvände jag till det hotell där jag bodde på min allra första resa här på Gran Canaria, tillsammans med min gode vän Peter. Sandy Golf Club, tror jag det hette, Ligger lite på sidan om mot där jag bor nu. Det tog mig en timme att promenera dit, men det var det värt. Det är en lugn skön atmosfär över stället.

Tänkte ta en öl och nåt att äta i restaurangen på området. Satte mig i skuggen längst in i hörnet på uteplatsen. Det är bra träning för tålamodet att sätta sig på en sån plats, för här gör man sig ingen brådska. Kanske jag måste flytta mig ändå, är ju lite sugen.

Det slår mig att det varit en bra dag och jag fick en del gjort med materialet till kursen i september. Var så skönt att få ner idéerna ur skallen och till datorn i stället. Bra sätt att rensa hjärnan och göra plats för nya infallsvinklar. Verkar finnas hur mycket som helst att ösa ur, jobbet är att känna efter om de tillför något till kursen.

Jag blev tvungen att flytta på mig, så jag satte mig inomhus istället och då kom han direkt. Han sparade ju 12 steg på att jag flyttade mig. Fniss! Jag förlåter honom, det är en trevlig skämtsam herre.

Känner mig oerhört priviligerad som har möjlighet att kunna unna mig denna form av lyxliv ibland. Det är inte alla som har det. Min tacksamhet är gränslös. Att dessutom få fira min 60-årsdag här nere, tillsammans med goda vänner som fixat en resa hit, för min skull, värmer mitt hjärta oerhört mycket. Många tacksamhetens tårar har jag fällt över detta. Vilka fina vänner jag. Kan bara konstatera att om ordspråket, Man får de vänner man förtjänar, stämmer så har jag verkligen gjort en massa gott i mina dagar.

Nu tuffar jag på vidare i mitt nya liv.

söndag 21 april 2013

Vilken dag...

Idag när jag vaknade, kände jag att det kommer bli en bra dag. Det har det blivit också.

Jag hade mailat till Alvglans bokhandel och frågat om de var intresserad av att köpa mina gamla seriealbum/serieböcker och det var de. Har länge tänkt göra detta, då jag tittar aldig i dessa. Det var säkert 10 år sen jag bläddrade i nåt av albumen. De samlade bara damm och jag bar ner dem i källaren för nån vecka sen. Men nu skulle jag kanske få bli av med dem och kanske få någon hundring för dem i alla fall. Pengarna var inte viktigast, jag ville bara inte slänga dem i soporna.

En stor resväxka blev knökfull med album och böcker. Eftersom jag inte åker tunnelbana, blev det till att kånka till bussen. Tur det var jul på väskan. Skulle tro att den vägde 30-40 kg och det kändes vid på och avstigning vill jag lova. Bad till högre makter att det inte skulle komma några barnvagnar på bussen, då jag satt på det utrymmet. Jag blev bönhörd ända fram till en hållplats innan jag skulle av. Men det gick bra även om det kom en vagn.

Han som stod i butiken, kollade igenom albumen och la hälften i en hög och den andra halvan i en annan hög. Jag tänkte shit, han ville inte ha allt. Ska jag då behöva släpa hem resten igen? När han sa summan han ville betala för halva högen, höll jag på att ramla baklänges. Betydligt mer än jag fantiserat om. Yr och helt konstig i huvet, skulle jag låtsas vara oberörd och sa bara att jag var nöjd. Sen hör jag mig själv säga: Om du tror att du kan sälja resten, så får du dem på köpet...

Han tackade och tog emot. Förstår nu efteråt att han läste av mig som en öppen bok och att han visste vad han gjorde när han gjorde två högar. Han såg nog att jag inte var intresserad av att släpa hem dem. Men vet du vad? Det känns så underbart att få de pengar jag fick och samtidigt veta att nån eller några andra blir glada över att kunna köpa dessa album. Dessutom gjorde försäljaren  ett fynd och då har jag även gjort honom glad. Kan liksom inte bli bättre.

Nästa bra grej är jag äntligen fått ändan ur vagnen och ringt till SR P1s sommarprogram och läst in en snutt för att vara med i uttagningen till lyssnarnas sommarpratare. Självklart ska jag vara med i det programmet för att sprida inspiration och lära andra hur de ska våga ta plats. Det var sista dagen för att skicka in sitt intresse idag. Den 7 maj presenteras 8 bidrag som lyssnarna får rösta på. Här är länken till denna sida: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=5476901

Hjälp mig genom att skicka positiva tankar om min medverkan, till universum och sen rösta på mitt bidrag när den dagen kommer. :-)

Ha en underbar söndagkväll alla där ute.

lördag 6 april 2013

Reflektion en vanlig lördag morgon

Nåja det är kanske inte riktigt en vanlig lördag. Jag menar, det är inte vanligt att jag ska stå på en mässa i två dagar och sälja en bok, skriven av mig...

Hela mitt liv har jag varit ute i riktigt god tid när jag ska göra något. Brukade sova dåligt och vakna tidigt och sen vandra omkring helt planlöst och väntar och väntar. En del säger att det är en åldersgrej...

Vaknade tidigt idag också, men inte ett dugg nervös inför helgens bravader. Sitter här helt lugnt och skriver dessa rader, slökollar lite på TV samtidigt och tycker att livet är behagligt. När jag vaknade vid 3, låg jag bara och njöt av tystnaden och stillheten, sen somnade jag om.

Nu ska jag duscha och sen meditera en stund, innan jag går bort till Solnahallen.

Kram och kärlek till er alla!

måndag 1 april 2013

Dagens insikt...

Idag blev jag medveten om att inte döma någon annan innan jag vet varför den gör som den gör! Har alltid försökt leva efter ett indianskt talesätt som lyder: Döm ingen man förrän du vandrat 14 dagar i hans mockasiner!

Kände att jag behövde komma ut en sväng och tog bussen in till stan, Fridhemsplan där jag klev av. Hade lurar kopplad till telefonen och lyssnade på The Dubliners som spelade gammal hederlig Irländsk folkmusik. Gick i en härligt lugn takt tyckte jag, Hantverkargatan ner mot Tegelbacken, för att svänga av mot T-centralen.

Skulle gå förbi SL-Centerret tänkte jag. Gick där i min egen lilla värld och observerade att en kvinna framför mig gick över på ett övergångsställe. Jag skulle också gå över där och knatar på. Vad jag inte gjorde, var att kolla om det var röd gubbe eller inte. Gick ut 2 steg, stannade till och i ögonvrån såg jag en bil som kom körande och skulle in på gatan jag var på väg att korsa. Föraren var skitarg och viftade och skrek där inne i bilen. Med all rätt, hon blev säkert rädd vilket jag inte blev dock.

När bilen kört förbi, ser jag att det var en korsning med ljussignaler och gubben var röd...

Då insåg jag hur lätt det är att tappa kontakten med omvärlden när man har musiken i örat. Det behövs inte var högsta volym eller så, men att stänga ute alla ljud och låta sig absorberas av musiken kan vara ödesdigert. I fortsättningen kommer jag inte bli irriterad över de som går framför mig och inte märker att man vill komma förbi, när de lyssnar på musik. Själv kommer jag dock inte att göra om detta i stadstrafiken. Möjligen om jag åker kommunalt, eller går i skogen - fast då vill jag lyssna på naturljuden istället.

När jag sen satt på bussen, insåg jag en sak till. Det var inte idag jag skulle lämna jordellivet i alla fall eller skadas överhuvudtaget. Mina övervakare där hemma i universum såg till detta. Det tackar jag för, från djupet av mitt hjärta.

lördag 30 mars 2013

Summering av mitt liv...

Ja, helt plötsligt får jag massor av tankar om mitt liv, hur jag levt, om jag levt, när jag levt, var jag levt osv. Först tänkte jag lite förskräckt, är det snart dags att lägga ihop mina ljusblå? Men den tanken tog jag bort direkt, för jag vet att det handlar inte om detta.

Det handlar om mitt nästa bokprojekt, min inspirationsbok. Andevärlden ska hjälpa mig med informationen, jag ska skriva. De har också sagt att jag inte får dra ut på detta som med första boken. Dock trodde jag att min förkylning skulle gå över innan de satta igång, men ack vad fel jag hade. De är ivriga att jag kommer igång så det är bara att skriva ner det får till mig utan att tänka på i vilken ordning det kommer till mig. Sorteringen kommer sen.

Ska bli spännande att följa processen.
Ha en skön vår där ute.

fredag 8 februari 2013

Semesterveckan slut


Först vill jag bara påpeka att jag missförstått mina tidigare-liv beskrivningar jag skrev om i förra inlägget. Har rättat avsnittet om Atlantis. Det var inte 3 liv där som hon beskrev, utan tre olika liv varav ett där. Gemensamt för de alla tre var att jag verkade som präst/överstepräst och predikade kärlek som lösning för ett fungerande samhälle. 

Nåväl, nog om detta. Semesterveckan är slut står det i rubriken och det stämmer. Börjar jobba igen på måndag. Hela tanken med semester kom helt abrubt förra veckan, när jag fick en dipp och sprang rakt på väggen. Det var läskigt men spännande samtidigt, för jag kunde se mig själv utifrån, kunde se vad jag behövde just nu. Fanns bara ett alternativ i det läget, det var att ta ledigt.

Tack vare alla verktyg jag fått genom de kurser i självutveckling, medialitet och healing är det rätt lätt för mig att komma i balans igen. Detta under förutsättning att jag verkligen tar tag i mig själv, vilket jag gjort under ledigheten.

Har även haft tid att reflektera över vad jag vill göra med liv, vad jag vill jobba med osv. Jag trivs oerhört bra med mina arbetsuppgifter och det är en säker inkomstkälla. Men mitt syfte med detta liv är inte att vända papper åt någon annan. Mitt syfte är att hjälpa människor till självhjälp genom bland annat healing. Att lära folk hur enkelt det är att ta hand om sig själv när man kan knepen. 

Att ge andra möjlighet att växa genom stöd och coaching utifrån mina egna erfarenheter, att hjälpa dem se sina egna oanade utvecklingsmöjligheter är mitt syfte.

Det är mycket jag hunnit med att fundera över, att skriva ner tankar, att känna in om de är genomförbara osv. Det har varit ett arbete som tagit sin tid och för all del även kraft, men på ett positivt sätt, för målet är ju att både jag och andra runt omkring mig ska må bra. Vi är på jorden för att leva fullt ut, inte för att oroa oss, att känna ångest osv. Vi ska lära oss något av allt vi går igenom.

Med dessa rader önskar jag er alla en trevlig helg.

onsdag 6 februari 2013

Intressant liv

Vilket liv, jag lever!

Menar inget negativt, tvärtom. Det händer så mycket, jag får möta så många intressanta människor och jag lär mig varje dag något nytt. Både om mig själv och om mänskliga beteendemönster. Det kan vara jobbigt att upptäcka vissa sidor hos sig själv och som jag retar mig på hos andra.

Nu har jag bestämt mig för att vara mer observant på när det händer. Det vill säga att jag ska vänta med att öppna munnen för att spy galla, vänta tills jag känt efter om jag har samma beteende som det jag retar mig på. Det går att ändra på sig själv! Rättare sagt det är enda vägen till förändring, att ändra sig själv eftersom jag kan inte ändra någon annan. Jag inte ens rätt att ändra någon annan!

Igår, fick jag healing och hon som gav mig behandlingen fick en massa upplysningar om tidigare liv som jag haft. Om ni hört talas om Atlantis, ön som sjönk ner i havet till slut pga vissa människors maktbegär. Atlantis var ett perfekt samhälle, som värdesatte alla människor på samma villkor osv.

I det livet var jag överstepräst och försökte rädda Atlantis genom att predika om att släppa maktbegäret. Sen vet vi ju hur det gick...

Hon fick även se ett liv jag levt i England på Kung Arturs tid, då Merlin och Camelot även levde. Likaså levde jag på Jesus tid och i alla liven verkade jag som präst eller överstepräst som försökte få folk att förstå att makt inte är lösningen för ett för alla harmoniskt liv.

Det var intressant att höra dessa berättelser och se likheter med nuvarande liv. Bland annat att mitt stora hjärta, som ser gott i alla omkring mig, som vill göra allt för att de ska må bra osv. Ibland är det som att tala med en vägg, det studsar bara ut i tomma intet. Det är många gånger som jag känt att jag ger upp min mission i detta livet. MEN, då blir jag genast påmind om varför jag är här just nu när jorden håller på genomgå en frekvensförändring. Jag ska sprida kunskapen om vad vi behöver för att må bra.

En del av detta spridande omfattas av min bok om healing. Healing eller helande har funnits i tusentals år i någon form. Skulle det då vara overksamt? Nej, jag är övertygad om att det är verksamt. Har själv fått bevis på det, hört andra berätta om sina upplevelser osv. Det har även gjorts vetenskaplig forskning kring vad som händer i kroppen. Med avancerade instrument har man kunnat visa på aktiviteter i hjärnan och kroppen. Fråga mig inte efter var jag sett detta, för det minns jag inte. Jag behöver inte några som helst vetenskapliga förklaringar. För mig räcker det att själv upplevt och fått mig berättat om alla positiva förändringar kring healing.

Har du det minsta nyfikenhet i dig, läs gärna min bok om ämnet, den heter Healing vad är det?.

Finns att köpa på

www.books-on-demand.com