tisdag 30 mars 2021

Tankar som kommer och går


 Hej

Det var ett tag sen jag skrev här. Mycket har hänt i mitt liv sen dess. Förutom den pågående personliga utvecklingen som fortskrider, har jag hunnit avsluta projekt. Min bok om mitt liv är färdig och släpps den 12 april via BoD Bokshop eller beställa via bokhandlare på nätet eller i fysiska butiker. 

Bokens titel är : Thobbe heter jag

Det har varit omtumlande att skriva, läsa, redigera, gå igenom minnena, vilka ska vara med, vilka kan jag hoppa över osv. Började skriva utkastet för ca 2.5 - 3 år sen. Det har verkligen varit i perioder jag kunnat bearbeta texten/minnen/reaktioner med mera. I februari 2021, tog jag tag i projektet på allvar och det blev klart. Jag var redo helt enkelt.

Som en biverkning av detta dök en annan gammal tanke upp som jag nu har påbörjat. Dock kan jag inte säga så mycket mer om just detta. En dröm som jag hoppas går i uppfyllelse. Svaret kommer på försommaren i så fall det går igenom. Annars har jag en plan B omkring detta.

Annars är väl jag som så många andra förhindrade att leva så som vi vill, pga pandemin som råder över hela världen. Det som jag är mest trött på för egen del, är just detta att inte få göra som man vill, när man vill. Den tanken har kommit upp i min hjärna ett antal gånger under det gångna året. Här om dagen var jag bara tvungen att djupdyka i den tanken. 

Är det verkligen så det ligger till? Jag menar, jag har inte gjort så mycket annorlunda innan pandemin i mitt liv än jag kan göra just nu. Ska vara detta med resor då, men det hade jag inte kunnat göra för tillfället ändå eftersom min ekonomi inte tillåter det. Så egentligen lever jag rätt mycket som jag gjorde innan. Det som jag upplever jobbigt i det hela är detta med att folk har svårt med att hålla avstånd i affärer eller köpcentra, de få gånger jag rör mig i de kretsarna. Inser ju att så länge jag skyddar mig själv kan jag känna mig rätt trygg och sen släppa oron över de som inte håller avstånd eller respekterar de förordningar som gäller i samhället. Det är inte min uppgift att skydda alla! :-)

Önskar er alla en trevlig påsk!

söndag 3 januari 2021

Ångra


 I mitt inre ropas det ångra, ångra. ångra...

Först fattar jag ingenting, vad ska jag ångra? 

Kom fram till att det är mitt ego som känner sig åsidosatt. Har inte brytt mig om honom på ett tag och det har varit helt ljuvligt. Men nu skriker han sig hes över att få uppmärksamhet.

Ser ingen som helst anledning till att ångra något jag gjort i mitt liv! Det kanske låter kaxigt, men så är det. Jag ska förklara varför jag ser det så.

Alla mina handlingar i livet har jag gjort utifrån vad jag i stunden ansett vara bäst för min del. Jag har inte kunnat göra det på något annat sätt i den stunden. Oavsett vad har jag agerat för mitt högstas bästa, alltså själsligt sett och det är det vi lär oss i livet. 

Har aldrig medvetet sårat eller gjort någon nån skada. Om någon har blivit sårat, kan jag inte ta ansvar för deras tolkning av mitt agerande. Livet har lärt mig att stör jag mig på någon så behöver jag titta inåt och bearbeta vad som finns där inne hos mig, innan jag agerar utifrån min reaktion på något som någon annan sagt eller gjort. Jag kan bara ta ansvar för mina reaktioner och agera därefter. Det är inte mitt ansvar att leva någon annans liv eller att tala om för dem hur de ska reagera/agera.

Därför tycker jag att det finns inget att ångra i mitt liv. Varför lägga tid och kraft på detta. Jag menar det som har hänt har hänt och kan inte göras ogjort ändå, men så länge intentionen är att bara agera ur hjärtats synvinkel finns det inte något att ångra.

Mina övertygelser är mina, dina är dina och det är så det ska vara. Har slutat att frälsa världen med mina insikter, min kunskap eller visdom. Den är sann för mig och det räcker. Jag respekterar dig för din sanning även om jag kanske inte är överens om det du anser vara rätt alla gånger. Mitt liv handlar inte längre om att vara andra till lags, det handlar om att jag ska känna frid och lycka med mig själv. Att stå upp för mig, är det viktigaste jag kan göra. 

Kärlek till er alla som läser detta.

💓💓💓


onsdag 13 maj 2020

En (o)vanlig dag i maj 2020


Det är en onsdag, vilken som helst i maj månad. Ändå är det inte en dag vilken som helst. Vi lever just nu i en värld under förändring på många plan. En pandemi som ställer allt på huvudet och ett väder som är helt annorlunda än vi är vana vid.

Jag tillhör ju riskgrupper så jag får tänka mig för innan jag hittar på något utom att handla mat ibland, besöka läkare mm. Det blir många långa timmar i hemmet, även om jag får gå ut och gå om jag vill. Vädret brukar inte stoppa mig, men just nu gör det det trots allt.

Kan bara spekulera över vad det beror på. Visst jag kan skylla på stelhet och orkeslöshet om jag vill och lämna det därhän. Löser det beteendet något? Näe, det gör det så klart inte. Då dyker tankar upp om hur ska jag förändra detta beteende.

Jag är tacksam för att jag hållit mig frisk, förutom lite förkylning och pollenallergi. Likaså är jag tacksam över att jag varje dag kan kliva ur sängen, jag kan äta mig mätt, hålla kontakten med vänner både nära och fjärran. Det är minsann inte alla som har den möjligheten.

Det finns en annan aspekt också som jag behöver ta tag i och det är mitt begär efter sötsaker och kakor. Älskar att baka sockerkaka och annat gott bakverk med socker i, liksom godis i olika former. Jo, jag vet att detta förvärrar min diabetes och värken i leder osv. Men på något sätt hindrar det mig inte från att fortsätta äta de onyttiga sakerna. När jag för något år sen avstod under flera veckor, hade jag nästan ingen värk alls.

Detta är inte hela sanningen förstås, min kropp är ju några år äldre än då, den är mer sliten osv. Tyvärr är det ett faktum jag har svårare att acceptera än värken i sig. Ibland blir jag så frustrerad över att inte kroppen lyder mig som förr. Som här om dagen, när jag skulle sy ett par sömmar på ett par byxor. Tog fram symaskinen. Vad händer, jo det var tji i he.....t att få tråden i hålet på nålen, trots att jag har trådpåträdare. Det slutade med att jag ställde undan maskinen och tog fram en vanlig nål, modell lite större ögla och trädde i tråden, då kunde jag för hand sy sömmarna. Inte allt lika fint eller bekvämt, men det blev helt i alla fall.

Kunde med en nöjd min lägga undan de hela byxorna i skåpet. Så vad lärde jag mig av detta? Jo, att även om det tar emot av olika anledningar, går det att hitta alternativ som är annorlunda och mindre bekväma kanske, men slutresultatet blir ändå det mål jag kanske hade från början.

Ha det gott kära du som hittat till min blogg.

fredag 24 april 2020

Vår natur

Jag tar ofta en promenad i vår vackra natur och ibland tar jag kameran med. Ibland glömmer jag bort att fotografera när hjärnan går på högvarv. Men när jag kommer ihåg att fota då blir det gärna närbilder av knoppar, blommor med mera. Ibland kan jag lyckas fånga någon som flyger också.

Att använda mitt macro-objektiv är underbart. Att gå nära ett motiv som på bilden ovan, få ett skarpt motiv och omgivningen är suddig är bara så kul att lyckas med. Ibland gör jag tvärtom att det som är nära är suddigt och omgivningen skarp.

Sakta med säkert håller jag på att lära mig mer om hur jag ställer in kameran så jag experimentera ännu mer. Kul att på äldre dar lära sig ny teknik.

När jag går där i naturen och hjärnan jobbar kan det handla om gamla minnen som dyker upp, eller så kan det vara insikter i form av AHA-ögonblick. Det intressanta är att försöka komma på vad som triggar igång dessa ögonblick. Det kan vara allt från en doft, ett ljud, ett möte osv. Så spännande att lära mig mer om mig själv genom detta.

Ha en fortsatt fin vår.

söndag 19 april 2020

Insikter vid promenad i vårsolen


”Här sitter jag ensam, allena och bortglömd, åtminstone känner jag det just nu så…”

Det sjunger Anne Kihlström i mina lurar idag när jag strosar omkring på min promenad.
När jag hör dessa ord, väcks det minnen till liv. Minnen som jag hade hoppats på att jag förträngt för gott. I samma stund de väcks inser jag att det var dags att bearbeta dem just nu.
Sitter i solen vid Lötsjön i Sundbyberg när jag skriver ner dessa tankar. Iakttar alla som flanerar, joggar och är fullt upptagen med sitt. Några går ensamma, andra i par, en del håller avstånd andra inte.

På mina kinder rinner det tårar när jag tillåter mig vara i processen med minnena som dök upp. Det är jobbigt men samtidigt känner jag att det är OK att vara i dem. Påbörjar en inre dialog med den Thobbe jag var då, när situationen uppstod. Säger till den Thobbe i dåtid att allt är OK, för han kunde inte göra mer än han gjorde, med de insikter och den visdom han hade. Han gjorde sitt bästa och det är allt man kan begära. Jag ber honom att förlåta sig själv för att han valde ensamhetskänslan när det händer. Han valde martyrrollen istället för att se sin egen roll i situationen. Han valde en  lösning som han kände sig hemma i vid tillfället. Lät honom förstå att en dag kommer den vuxne Thobbe välja andra lösningar. Han kommer inte tillåta sig att bli trampad på.

Visst kan jag även idag känna mig ensam och övergiven ibland. Ensamheten är självvald, jag saknar inte möjligheter att umgås med folk, men egen tid är guld värd oavsett anledning. Övergivenhetskänslan beror inte på att andra struntar i mig, tvärtom. Nej känslan uppstår genom att jag själv struntar i mig själv, istället för att se till att jag mår bra, eller att jag ser till att älska mig själv minst lika mycket som jag älskar andra och som jag är värd att bli älskad av mig själv.

WOW, vilken skön och underbar insikt dessa ord gav mig en lördag i april:
”Här sitter jag ensam, allena och bortglömd, åtminstone känner jag det just nu så…”


måndag 13 april 2020

Utmaning 2020-04-13

Att bo som singel, är en utmaning i sig, speciellt om man som jag gärna vill ha lite ljud omkring mig. Det är i sig en motsägelse, då jag är en HSP individ. Har i alla år haft TVn som sällskap när jag är hemma. Med tiden har jag insett att den gör mig handlingsförlamad. Sitter och tänker på allt jag vill göra och ta tag i, men efter flera timmars tittande, utan att ta in vad jag tittat på, är jag oftast så trött att det inte är läge att starta upp något projekt.
Idag kom en tanke till mig att jag bara får ha TVn på medan jag äter, under dagtid i alla fall. Frukosten blev väldigt utdragen ska jag erkänna. Men till slut var det som om någon annan styrde min hand mot fjärrkontrollen och stängde av. Helt plötsligt satt jag där och undrade vad som hände. Inte nog med det, datorn drog till sig min uppmärksamhet. Gjorde några inlägg på sociala medier, skrev några mail, fixade lite bilder men framför allt tog jag och skrev ner lite tankar och sånt. Detta är saker jag tänkt göra, men inte blivit av. Nu fick jag nästan lite ny energi av att TVn ej var påslagen.
Jodå, ljud ville jag ändå ha i bakgrunden, så jag startade Spotify med lugn meditativ musik. Vilken kick det blev av det hela. Normalt när jag har Spotify igång, är det musik jag kan sjunga med i. Gamla härliga minnen dyker upp under tiden. Givande i sig, men just nu behövde jag bara lugn och ro omkring mig. Sitter med fönstret öppet, benen inlindad i filt och en tröja på mig. Känner att frisk luft vill jag ha även om jag inte är utomhus. Har inte balkong så detta är lösningen. Visst kan jag gå ut i naturen, men det var inte vad min kropp ville idag, eller mitt inre heller för den delen. Idag skulle jag bara vara hemma och utöva min kreativitet.
Min reflektion av denna dag är att jag lyssnat på min kropp och mitt inre, jag har gett mig själv chansen till att växa då jag tagit lärdom av processen i sig. Tidigare i mitt liv skulle jag ha suttit och haft dåligt samvete för att jag inte gjort ”något”… Gjort något för vem? Just det, gjort något som jag kunnat visa upp för andra för att få bekräftelse. Att visa att jag är duktig, att jag kan. Men idag blev det ett annat beteende som tog över och styrde mina handlingar och tankemönster. Vem behöver jag imponera på egentligen? Finns bara ett svar, ingen! Det jag behöver lära mig och som jag nu känner att jag kommit igång med, är att KÄNNA inom mig att jag tagit hand om MIG, att jag sett till att JAG är precis så bra och värdefull som jag ska vara. Att se och uppskatta den utveckling jag genomgått genom åren, både personligt och andligt/medialt. Idag kan jag se och förstå att andra har sett detta hos mig, men inte jag själv. Jag har nog haft rätt bra självförtroende i och för sig, men självkänslan har varit på sparlåga. Idag blev det ett steg uppåt på den stegen, ett steg i rätt riktning. Brukar säga till andra att de ska ”unna sig att må bra”, men har inte levt efter den devisen själv. Nu har jag påbörjat ett nytt kapitel i mitt liv.
Hjärtligt tack till mig själv för den möjligheten.


söndag 13 april 2014

Dagens reflektioner

Sön 13 apr.

Vaknade med en känsla av att något är på G, för min del.

Kunde inte somna om, trots att klockan bara var 05.20. Tyckte det var lite tidigt för en söndagsmorgon, men jag fick ge upp och kliva ur sängen framåt 6, då kröp det i kroppen.

En lång och god frukost framför TVn blev en skön start. Satte mig framför datorn efter detta. Vad händer då, jo det hänger sig hela tiden, inget fungerar. Efter en halvtimme gav jag upp, sa till universum att jag ger upp, ni vinner. 

Bara visste att de inte tyckte jag skulle sitta framför datorn utan ta tag i alla "borden" och alla "måsten" istället.

Började med att dra ett kort och där fick jag veta att allt håller på att lösas för mig och en positiv förändring är på gång framåt. Framtiden är på min sida.

Då fick jag en snilleblixt (läs information från mina vägledare) att jag skulle erbjuda mina tjänster till 50% sommarrabatt. Sagt och gjort jag började skissa på detta och skickade även ett nyhetsbrev till de som prenumerar på detta via hemsidan. 

Du kan tro att datorn fungerade felfritt när jag satte igång detta.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . 

Det är intressant detta att när jag lyssnar så händer det saker. Det är lätt att glömma bort att lyssna i vardagen med allt brus omkring oss. Även om jag vetat detta rent intellektuellt så har jag inte kännt att det är så i mina celler. Nu blev väldigt tydligt och jag lovar att ändra mig till det bättre vad gäller att känna i kroppen.

Borde ju inte vara så svårt för mig, då jag alltid litat på min intuition till 100%. Tydligen stänger jag av den när det inte "passar" mitt ego att lyssna. Slut på att kämpa emot nu, lilla Thobbe. Jag är värd allt detta som händer mig och den utveckling som pågår.

Ha en skön vår alla läsare av bloggen.

Var rädda om er där ute! Unna er att må bäst!