onsdag 13 maj 2020

En (o)vanlig dag i maj 2020


Det är en onsdag, vilken som helst i maj månad. Ändå är det inte en dag vilken som helst. Vi lever just nu i en värld under förändring på många plan. En pandemi som ställer allt på huvudet och ett väder som är helt annorlunda än vi är vana vid.

Jag tillhör ju riskgrupper så jag får tänka mig för innan jag hittar på något utom att handla mat ibland, besöka läkare mm. Det blir många långa timmar i hemmet, även om jag får gå ut och gå om jag vill. Vädret brukar inte stoppa mig, men just nu gör det det trots allt.

Kan bara spekulera över vad det beror på. Visst jag kan skylla på stelhet och orkeslöshet om jag vill och lämna det därhän. Löser det beteendet något? Näe, det gör det så klart inte. Då dyker tankar upp om hur ska jag förändra detta beteende.

Jag är tacksam för att jag hållit mig frisk, förutom lite förkylning och pollenallergi. Likaså är jag tacksam över att jag varje dag kan kliva ur sängen, jag kan äta mig mätt, hålla kontakten med vänner både nära och fjärran. Det är minsann inte alla som har den möjligheten.

Det finns en annan aspekt också som jag behöver ta tag i och det är mitt begär efter sötsaker och kakor. Älskar att baka sockerkaka och annat gott bakverk med socker i, liksom godis i olika former. Jo, jag vet att detta förvärrar min diabetes och värken i leder osv. Men på något sätt hindrar det mig inte från att fortsätta äta de onyttiga sakerna. När jag för något år sen avstod under flera veckor, hade jag nästan ingen värk alls.

Detta är inte hela sanningen förstås, min kropp är ju några år äldre än då, den är mer sliten osv. Tyvärr är det ett faktum jag har svårare att acceptera än värken i sig. Ibland blir jag så frustrerad över att inte kroppen lyder mig som förr. Som här om dagen, när jag skulle sy ett par sömmar på ett par byxor. Tog fram symaskinen. Vad händer, jo det var tji i he.....t att få tråden i hålet på nålen, trots att jag har trådpåträdare. Det slutade med att jag ställde undan maskinen och tog fram en vanlig nål, modell lite större ögla och trädde i tråden, då kunde jag för hand sy sömmarna. Inte allt lika fint eller bekvämt, men det blev helt i alla fall.

Kunde med en nöjd min lägga undan de hela byxorna i skåpet. Så vad lärde jag mig av detta? Jo, att även om det tar emot av olika anledningar, går det att hitta alternativ som är annorlunda och mindre bekväma kanske, men slutresultatet blir ändå det mål jag kanske hade från början.

Ha det gott kära du som hittat till min blogg.

fredag 24 april 2020

Vår natur

Jag tar ofta en promenad i vår vackra natur och ibland tar jag kameran med. Ibland glömmer jag bort att fotografera när hjärnan går på högvarv. Men när jag kommer ihåg att fota då blir det gärna närbilder av knoppar, blommor med mera. Ibland kan jag lyckas fånga någon som flyger också.

Att använda mitt macro-objektiv är underbart. Att gå nära ett motiv som på bilden ovan, få ett skarpt motiv och omgivningen är suddig är bara så kul att lyckas med. Ibland gör jag tvärtom att det som är nära är suddigt och omgivningen skarp.

Sakta med säkert håller jag på att lära mig mer om hur jag ställer in kameran så jag experimentera ännu mer. Kul att på äldre dar lära sig ny teknik.

När jag går där i naturen och hjärnan jobbar kan det handla om gamla minnen som dyker upp, eller så kan det vara insikter i form av AHA-ögonblick. Det intressanta är att försöka komma på vad som triggar igång dessa ögonblick. Det kan vara allt från en doft, ett ljud, ett möte osv. Så spännande att lära mig mer om mig själv genom detta.

Ha en fortsatt fin vår.

söndag 19 april 2020

Insikter vid promenad i vårsolen


”Här sitter jag ensam, allena och bortglömd, åtminstone känner jag det just nu så…”

Det sjunger Anne Kihlström i mina lurar idag när jag strosar omkring på min promenad.
När jag hör dessa ord, väcks det minnen till liv. Minnen som jag hade hoppats på att jag förträngt för gott. I samma stund de väcks inser jag att det var dags att bearbeta dem just nu.
Sitter i solen vid Lötsjön i Sundbyberg när jag skriver ner dessa tankar. Iakttar alla som flanerar, joggar och är fullt upptagen med sitt. Några går ensamma, andra i par, en del håller avstånd andra inte.

På mina kinder rinner det tårar när jag tillåter mig vara i processen med minnena som dök upp. Det är jobbigt men samtidigt känner jag att det är OK att vara i dem. Påbörjar en inre dialog med den Thobbe jag var då, när situationen uppstod. Säger till den Thobbe i dåtid att allt är OK, för han kunde inte göra mer än han gjorde, med de insikter och den visdom han hade. Han gjorde sitt bästa och det är allt man kan begära. Jag ber honom att förlåta sig själv för att han valde ensamhetskänslan när det händer. Han valde martyrrollen istället för att se sin egen roll i situationen. Han valde en  lösning som han kände sig hemma i vid tillfället. Lät honom förstå att en dag kommer den vuxne Thobbe välja andra lösningar. Han kommer inte tillåta sig att bli trampad på.

Visst kan jag även idag känna mig ensam och övergiven ibland. Ensamheten är självvald, jag saknar inte möjligheter att umgås med folk, men egen tid är guld värd oavsett anledning. Övergivenhetskänslan beror inte på att andra struntar i mig, tvärtom. Nej känslan uppstår genom att jag själv struntar i mig själv, istället för att se till att jag mår bra, eller att jag ser till att älska mig själv minst lika mycket som jag älskar andra och som jag är värd att bli älskad av mig själv.

WOW, vilken skön och underbar insikt dessa ord gav mig en lördag i april:
”Här sitter jag ensam, allena och bortglömd, åtminstone känner jag det just nu så…”


måndag 13 april 2020

Utmaning 2020-04-13

Att bo som singel, är en utmaning i sig, speciellt om man som jag gärna vill ha lite ljud omkring mig. Det är i sig en motsägelse, då jag är en HSP individ. Har i alla år haft TVn som sällskap när jag är hemma. Med tiden har jag insett att den gör mig handlingsförlamad. Sitter och tänker på allt jag vill göra och ta tag i, men efter flera timmars tittande, utan att ta in vad jag tittat på, är jag oftast så trött att det inte är läge att starta upp något projekt.
Idag kom en tanke till mig att jag bara får ha TVn på medan jag äter, under dagtid i alla fall. Frukosten blev väldigt utdragen ska jag erkänna. Men till slut var det som om någon annan styrde min hand mot fjärrkontrollen och stängde av. Helt plötsligt satt jag där och undrade vad som hände. Inte nog med det, datorn drog till sig min uppmärksamhet. Gjorde några inlägg på sociala medier, skrev några mail, fixade lite bilder men framför allt tog jag och skrev ner lite tankar och sånt. Detta är saker jag tänkt göra, men inte blivit av. Nu fick jag nästan lite ny energi av att TVn ej var påslagen.
Jodå, ljud ville jag ändå ha i bakgrunden, så jag startade Spotify med lugn meditativ musik. Vilken kick det blev av det hela. Normalt när jag har Spotify igång, är det musik jag kan sjunga med i. Gamla härliga minnen dyker upp under tiden. Givande i sig, men just nu behövde jag bara lugn och ro omkring mig. Sitter med fönstret öppet, benen inlindad i filt och en tröja på mig. Känner att frisk luft vill jag ha även om jag inte är utomhus. Har inte balkong så detta är lösningen. Visst kan jag gå ut i naturen, men det var inte vad min kropp ville idag, eller mitt inre heller för den delen. Idag skulle jag bara vara hemma och utöva min kreativitet.
Min reflektion av denna dag är att jag lyssnat på min kropp och mitt inre, jag har gett mig själv chansen till att växa då jag tagit lärdom av processen i sig. Tidigare i mitt liv skulle jag ha suttit och haft dåligt samvete för att jag inte gjort ”något”… Gjort något för vem? Just det, gjort något som jag kunnat visa upp för andra för att få bekräftelse. Att visa att jag är duktig, att jag kan. Men idag blev det ett annat beteende som tog över och styrde mina handlingar och tankemönster. Vem behöver jag imponera på egentligen? Finns bara ett svar, ingen! Det jag behöver lära mig och som jag nu känner att jag kommit igång med, är att KÄNNA inom mig att jag tagit hand om MIG, att jag sett till att JAG är precis så bra och värdefull som jag ska vara. Att se och uppskatta den utveckling jag genomgått genom åren, både personligt och andligt/medialt. Idag kan jag se och förstå att andra har sett detta hos mig, men inte jag själv. Jag har nog haft rätt bra självförtroende i och för sig, men självkänslan har varit på sparlåga. Idag blev det ett steg uppåt på den stegen, ett steg i rätt riktning. Brukar säga till andra att de ska ”unna sig att må bra”, men har inte levt efter den devisen själv. Nu har jag påbörjat ett nytt kapitel i mitt liv.
Hjärtligt tack till mig själv för den möjligheten.


söndag 13 april 2014

Dagens reflektioner

Sön 13 apr.

Vaknade med en känsla av att något är på G, för min del.

Kunde inte somna om, trots att klockan bara var 05.20. Tyckte det var lite tidigt för en söndagsmorgon, men jag fick ge upp och kliva ur sängen framåt 6, då kröp det i kroppen.

En lång och god frukost framför TVn blev en skön start. Satte mig framför datorn efter detta. Vad händer då, jo det hänger sig hela tiden, inget fungerar. Efter en halvtimme gav jag upp, sa till universum att jag ger upp, ni vinner. 

Bara visste att de inte tyckte jag skulle sitta framför datorn utan ta tag i alla "borden" och alla "måsten" istället.

Började med att dra ett kort och där fick jag veta att allt håller på att lösas för mig och en positiv förändring är på gång framåt. Framtiden är på min sida.

Då fick jag en snilleblixt (läs information från mina vägledare) att jag skulle erbjuda mina tjänster till 50% sommarrabatt. Sagt och gjort jag började skissa på detta och skickade även ett nyhetsbrev till de som prenumerar på detta via hemsidan. 

Du kan tro att datorn fungerade felfritt när jag satte igång detta.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . 

Det är intressant detta att när jag lyssnar så händer det saker. Det är lätt att glömma bort att lyssna i vardagen med allt brus omkring oss. Även om jag vetat detta rent intellektuellt så har jag inte kännt att det är så i mina celler. Nu blev väldigt tydligt och jag lovar att ändra mig till det bättre vad gäller att känna i kroppen.

Borde ju inte vara så svårt för mig, då jag alltid litat på min intuition till 100%. Tydligen stänger jag av den när det inte "passar" mitt ego att lyssna. Slut på att kämpa emot nu, lilla Thobbe. Jag är värd allt detta som händer mig och den utveckling som pågår.

Ha en skön vår alla läsare av bloggen.

Var rädda om er där ute! Unna er att må bäst!

söndag 22 december 2013

4 advent reflektioner

Jag avslutade förra bloggen men visioner om hur jag skulle tillbringa tiden under min sjukskrivning:

"Det kommer att bli några veckors skön avkoppling, men med många promenader, för att öka på läkningen. Gåstavar är tydligen jättebra, så det är tur att jag har såna som jag kan använda då då. :-) Ska även passa på att vara lite social med försummade vänner också. Saknar det sociala livet jag en gång i tiden hade. Även om det inte blir på samma vis nu, så vill jag verkligen träffa mina vänner."

Det blev inte varken promenader eller speciellt mycket umgänge med vänner. Det har funnits noll ork i kroppen. Detta har inneburit lita omställning vad gäller vad som behöver göras och inte göras. Tanken var att jag skulle tillbringa själv julhelgen på Öland med mina goda vänner. Något som verkligen sett fram emot eftersom vi aldrig firat jul tillsammans. Vi är lika tokiga i julen med allt runt omkring vad gäller musiken, pyntet och pysslandet. Det skulle bli något av en känsla av ens barndoms jular.

Operationen kom och gick hur bra som helst och jag blev fri från allt vad värk heter. Den känslan går inte att beskriva, att kunna ta ett steg utan att halta eller att det kör som knivar i ens kropp. Att inte behöva känna efter hur man kan sätta foten framför sig och anpassa kroppstyngden på bästa sätt för att undvika att det hugger. Nu kunde jag göra vad jag ville, att vända sig i sängen utan att behöva ladda kraft innan. Allt detta sammantaget ger en känsla av frihet som är obeskrivlig. Det finns ju en baksida även av denna frihet. Min kropp som varit i ständig anspänning de senaste 2 åren kan slappna av och det gör den. Total avspänning är en så stor omställning och därför behövs energierna till att programmera om cellerna till en värkfri tillvaro. Detta, tror jag, har gjort att min ork inte finns.

Därför, när det började närma sig resan till Öland, kom panikångesten över mig. (De som följt mig, vet att den finns där inne) Den väcktes till liv och tanken på dryga 6 timmars bussresa, fick mig att få andnöd. Att dessutom ha ett gäng människor omkring mig dygnet runt fick mig att svettas. Jodå, det är såna jag känner, förutom en person. Men eftersom jag är totalt slut efter att ha gått ner på affären här i centrum, av allt ljud och alla rörelser, kände jag att jag inte skulle orka med 24 timmars umgänge. Mina vänner hade ordnat så jag skulle få bo i en husbil, alltså att ha en möjlighet att dra mig undan när jag ville. De hade tänkt på allt för min skull, underbara vänner. Men om jag nu behöver dra mig undan större delen av tiden, känns det inte rätt att åka ner. Dels för att det påverkar ju även de andra, att jag inte är med och dels så känns det inte som jag vill utsätta mig för den långa resan osv för att ligga i husbilen. Då kan jag lika gärna stanna hemma både för min men också för deras skull. Från djupet av mitt hjärta önskar jag dem en underbar julhelg och jag känner mig ledsen för att jag inte kan delta i deras firande. 

Innan operationen bestämde jag mig för att det inte skulle bli några egna pepparkakor gjorda i år, det skulle inte funka med en heldags jobb efter ingreppet. :-) Det blev pepparnötter istället, även de goda som attan. Lite godis och saffransbullar blev det ändå.

Har alltid köpt en liten skinka till julafton, för att känna den härliga doften av grilljeringen. Innan jag bestämde mig för att avstå resan, köpte jag en skinka för jag ville göra min egen här hemma. En tradition jag inte ville avstå. Det som skiljer från tidigare år är att jag inte griljerade den alls, jag åt den som den var. Lite dopp i grytan och skinka, bara för sakens skull. Det har även blivit en hel del annat av skinkan, pajer och pastasåser. SÅ jag har gjort tvärtom, jag har gjort mat på resterna innan jul. :-) Igår köpte jag en ny för att ha på julafton så den ska grilljeras i morgon, allt enligt traditionen.

Min jul blir sig ganska lik, jag äter min jultallrik med sill och skinka till Kalle Anka. Även om jag sitter ensam, vet jag att jag inte är ensam. Mina fina vänner runt om i landet finns med mig i tanken och jag kan visualisera dem runt mig. Det är en gåva att ha de fina vänner jag har och jag är ödmjuk inför detta faktum. Visst, det krävs en för att få en. Dock gör det inte min tacksamhet mindre, för tacksamheten mot dem är lika stor som tacksamheten mot mig själv. Att ta hand om mig själv som jag gjort under 2013, har bidragit till all den lycka jag känner inför livet och tillvaron.

Önskar alla en underbar och skön julhelg. Våga släppa kraven på dig själv och unna dig allt gott istället.

God jul och ett gott nytt år önskar jag er alla!

söndag 24 november 2013

Det är dags nu!

Så har då äntligen tiden kommit för min operation. I morgon måndag, läggs jag in på Löwenströmska/Stockholm Spine Center för att bli opererad på tisdag.

Som jag har väntat och längtat efter denna dag. Det ska bli befriande att göra detta ingrepp och att jag blir smärtfri.

Ändock är det med blandade känslor jag packade min väska idag med lite kläder, mediciner och annat nödvändigt som ska följa med. Det är många tankar som far okontrollerat igenom huvudet. Dock har jag inte haft några "Tänk om..." vilket jag är tacksam för. Jag har ju full tillit till att jag blir väl omhändertagen och att allt går väl.

I morse när jag vaknade var magen helt utslagen, den ville inte alls vara med på noterna. Funderade ett tag på om jag skulle ta tabletter, men jag avstod. Har jag nu den senaste veckan avstått värktabletter, så inte tusan ska jag ta något för att stoppa tarmrörelserna heller. Det har varit en tuff vecka på många sätt. Tycker nästan synd om mina kollegor som stått ut med min okoncentration och dåliga fokus. Min hjärna har fungerat i 5 minuters intervall, sen ballade den ur 10 min för att bli fokuserad i 5 igen osv. Det var rätt enerverande även för mig.

Den har ändock fört nåt gott med sig, denna ofokuserade vecka. Visste ju att om jag skulle möblera om innan jul, var jag tvungen att fixa detta innan jag åker in. Det gjorde jag och det blev även lite rensning i skåpen om än inte så mycket som jag trodde jag skulle fixa, men det är OK

En reflektion jag gjort idag är att om jag ska fungera, vad gäller mitt hem, måste jag ha press på mig att bli klar. Jag trivs ju inte i mitt kaos, men har varit för, både lat och sönderbruten av värken för att göra något. Men nu satte jag dessa två enheter åt sidan, för jag vill komma hem till ett städat hem så jag kan fixa advent i slutet av veckan.

Det kommer att bli några veckors skön avkoppling, men med många promenader, för att öka på läkningen. Gåstavar är tydligen jättebra, så det är tur att jag har såna som jag kan använda då då. :-) Ska även passa på att vara lite social med försummade vänner också. Saknar det sociala livet jag en gång i tiden hade. Även om det inte blir på samma vis nu, så vill jag verkligen träffa mina vänner.

Till dig, bloggläsare vill jag önska er alla en glad advent och unna dig stunder av lugn och ro.