En (o)vanlig dag i maj 2020

Det är en onsdag, vilken som helst i maj månad. Ändå är det inte en dag vilken som helst. Vi lever just nu i en värld under förändring på många plan. En pandemi som ställer allt på huvudet och ett väder som är helt annorlunda än vi är vana vid.

Jag tillhör ju riskgrupper så jag får tänka mig för innan jag hittar på något utom att handla mat ibland, besöka läkare mm. Det blir många långa timmar i hemmet, även om jag får gå ut och gå om jag vill. Vädret brukar inte stoppa mig, men just nu gör det det trots allt.

Kan bara spekulera över vad det beror på. Visst jag kan skylla på stelhet och orkeslöshet om jag vill och lämna det därhän. Löser det beteendet något? Näe, det gör det så klart inte. Då dyker tankar upp om hur ska jag förändra detta beteende.

Jag är tacksam för att jag hållit mig frisk, förutom lite förkylning och pollenallergi. Likaså är jag tacksam över att jag varje dag kan kliva ur sängen, jag kan äta mig mätt, hålla kontakten med vänner både nära och fjärran. Det är minsann inte alla som har den möjligheten.

Det finns en annan aspekt också som jag behöver ta tag i och det är mitt begär efter sötsaker och kakor. Älskar att baka sockerkaka och annat gott bakverk med socker i, liksom godis i olika former. Jo, jag vet att detta förvärrar min diabetes och värken i leder osv. Men på något sätt hindrar det mig inte från att fortsätta äta de onyttiga sakerna. När jag för något år sen avstod under flera veckor, hade jag nästan ingen värk alls.

Detta är inte hela sanningen förstås, min kropp är ju några år äldre än då, den är mer sliten osv. Tyvärr är det ett faktum jag har svårare att acceptera än värken i sig. Ibland blir jag så frustrerad över att inte kroppen lyder mig som förr. Som här om dagen, när jag skulle sy ett par sömmar på ett par byxor. Tog fram symaskinen. Vad händer, jo det var tji i he.....t att få tråden i hålet på nålen, trots att jag har trådpåträdare. Det slutade med att jag ställde undan maskinen och tog fram en vanlig nål, modell lite större ögla och trädde i tråden, då kunde jag för hand sy sömmarna. Inte allt lika fint eller bekvämt, men det blev helt i alla fall.

Kunde med en nöjd min lägga undan de hela byxorna i skåpet. Så vad lärde jag mig av detta? Jo, att även om det tar emot av olika anledningar, går det att hitta alternativ som är annorlunda och mindre bekväma kanske, men slutresultatet blir ändå det mål jag kanske hade från början.

Ha det gott kära du som hittat till min blogg.

Vår natur

Jag tar ofta en promenad i vår vackra natur och ibland tar jag kameran med. Ibland glömmer jag bort att fotografera när hjärnan går på högvarv. Men när jag kommer ihåg att fota då blir det gärna närbilder av knoppar, blommor med mera. Ibland kan jag lyckas fånga någon som flyger också.

Att använda mitt macro-objektiv är underbart. Att gå nära ett motiv som på bilden ovan, få ett skarpt motiv och omgivningen är suddig är bara så kul att lyckas med. Ibland gör jag tvärtom att det som är nära är suddigt och omgivningen skarp.

Sakta med säkert håller jag på att lära mig mer om hur jag ställer in kameran så jag experimentera ännu mer. Kul att på äldre dar lära sig ny teknik.

När jag går där i naturen och hjärnan jobbar kan det handla om gamla minnen som dyker upp, eller så kan det vara insikter i form av AHA-ögonblick. Det intressanta är att försöka komma på vad som triggar igång dessa ögonblick. Det kan vara allt från en doft, ett ljud, ett möte osv. Så spännande att lära mig mer om mig själv genom detta.

Ha en fortsatt fin vår.

Insikter vid promenad i vårsolen

”Här sitter jag ensam, allena och bortglömd, åtminstone känner jag det just nu så…”

Det sjunger Anne Kihlström i mina lurar idag när jag strosar omkring på min promenad.

När jag hör dessa ord, väcks det minnen till liv. Minnen som jag hade hoppats på att jag förträngt för gott. I samma stund de väcks inser jag att det var dags att bearbeta dem just nu.

Sitter i solen vid Lötsjön i Sundbyberg när jag skriver ner dessa tankar. Iakttar alla som flanerar, joggar och är fullt upptagen med sitt. Några går ensamma, andra i par, en del håller avstånd andra inte.

På mina kinder rinner det tårar när jag tillåter mig vara i processen med minnena som dök upp. Det är jobbigt men samtidigt känner jag att det är OK att vara i dem. Påbörjar en inre dialog med den Thobbe jag var då, när situationen uppstod. Säger till den Thobbe i dåtid att allt är OK, för han kunde inte göra mer än han gjorde, med de insikter och den visdom han hade. Han gjorde sitt bästa och det är allt man kan begära. Jag ber honom att förlåta sig själv för att han valde ensamhetskänslan när det händer. Han valde martyrrollen istället för att se sin egen roll i situationen. Han valde en  lösning som han kände sig hemma i vid tillfället. Lät honom förstå att en dag kommer den vuxne Thobbe välja andra lösningar. Han kommer inte tillåta sig att bli trampad på.

Visst kan jag även idag känna mig ensam och övergiven ibland. Ensamheten är självvald, jag saknar inte möjligheter att umgås med folk, men egen tid är guld värd oavsett anledning. Övergivenhetskänslan beror inte på att andra struntar i mig, tvärtom. Nej känslan uppstår genom att jag själv struntar i mig själv, istället för att se till att jag mår bra, eller att jag ser till att älska mig själv minst lika mycket som jag älskar andra och som jag är värd att bli älskad av mig själv.

WOW, vilken skön och underbar insikt dessa ord gav mig en lördag i april:

”Här sitter jag ensam, allena och bortglömd, åtminstone känner jag det just nu så…”

Utmaning 2020-04-13

Att bo som singel, är en utmaning i sig, speciellt om man som jag gärna vill ha lite ljud omkring mig. Det är i sig en motsägelse, då jag är en HSP individ. Har i alla år haft TVn som sällskap när jag är hemma. Med tiden har jag insett att den gör mig handlingsförlamad. Sitter och tänker på allt jag vill göra och ta tag i, men efter flera timmars tittande, utan att ta in vad jag tittat på, är jag oftast så trött att det inte är läge att starta upp något projekt.

Idag kom en tanke till mig att jag bara får ha TVn på medan jag äter, under dagtid i alla fall. Frukosten blev väldigt utdragen ska jag erkänna. Men till slut var det som om någon annan styrde min hand mot fjärrkontrollen och stängde av. Helt plötsligt satt jag där och undrade vad som hände. Inte nog med det, datorn drog till sig min uppmärksamhet. Gjorde några inlägg på sociala medier, skrev några mail, fixade lite bilder men framför allt tog jag och skrev ner lite tankar och sånt. Detta är saker jag tänkt göra, men inte blivit av. Nu fick jag nästan lite ny energi av att TVn ej var påslagen.

Jodå, ljud ville jag ändå ha i bakgrunden, så jag startade Spotify med lugn meditativ musik. Vilken kick det blev av det hela. Normalt när jag har Spotify igång, är det musik jag kan sjunga med i. Gamla härliga minnen dyker upp under tiden. Givande i sig, men just nu behövde jag bara lugn och ro omkring mig. Sitter med fönstret öppet, benen inlindad i filt och en tröja på mig. Känner att frisk luft vill jag ha även om jag inte är utomhus. Har inte balkong så detta är lösningen. Visst kan jag gå ut i naturen, men det var inte vad min kropp ville idag, eller mitt inre heller för den delen. Idag skulle jag bara vara hemma och utöva min kreativitet.

Min reflektion av denna dag är att jag lyssnat på min kropp och mitt inre, jag har gett mig själv chansen till att växa då jag tagit lärdom av processen i sig. Tidigare i mitt liv skulle jag ha suttit och haft dåligt samvete för att jag inte gjort ”något”… Gjort något för vem? Just det, gjort något som jag kunnat visa upp för andra för att få bekräftelse. Att visa att jag är duktig, att jag kan. Men idag blev det ett annat beteende som tog över och styrde mina handlingar och tankemönster. Vem behöver jag imponera på egentligen? Finns bara ett svar, ingen! Det jag behöver lära mig och som jag nu känner att jag kommit igång med, är att KÄNNA inom mig att jag tagit hand om MIG, att jag sett till att JAG är precis så bra och värdefull som jag ska vara. Att se och uppskatta den utveckling jag genomgått genom åren, både personligt och andligt/medialt. Idag kan jag se och förstå att andra har sett detta hos mig, men inte jag själv. Jag har nog haft rätt bra självförtroende i och för sig, men självkänslan har varit på sparlåga. Idag blev det ett steg uppåt på den stegen, ett steg i rätt riktning. Brukar säga till andra att de ska ”unna sig att må bra”, men har inte levt efter den devisen själv. Nu har jag påbörjat ett nytt kapitel i mitt liv.

Hjärtligt tack till mig själv för den möjligheten.