”Här sitter jag ensam, allena och bortglömd, åtminstone
känner jag det just nu så…”
Det sjunger Anne Kihlström i mina lurar idag när jag strosar
omkring på min promenad.
När jag hör dessa ord, väcks det minnen till liv. Minnen som
jag hade hoppats på att jag förträngt för gott. I samma stund de väcks inser
jag att det var dags att bearbeta dem just nu.
Sitter i solen vid Lötsjön i Sundbyberg när jag skriver ner
dessa tankar. Iakttar alla som flanerar, joggar och är fullt upptagen med sitt.
Några går ensamma, andra i par, en del håller avstånd andra inte.
På mina kinder rinner det tårar när jag tillåter mig vara i
processen med minnena som dök upp. Det är jobbigt men samtidigt känner jag att
det är OK att vara i dem. Påbörjar en inre dialog med den Thobbe jag var då,
när situationen uppstod. Säger till den Thobbe i dåtid att allt är OK, för han
kunde inte göra mer än han gjorde, med de insikter och den visdom han hade. Han
gjorde sitt bästa och det är allt man kan begära. Jag ber honom att förlåta sig
själv för att han valde ensamhetskänslan när det händer. Han valde martyrrollen
istället för att se sin egen roll i situationen. Han valde en lösning som han kände sig hemma i vid
tillfället. Lät honom förstå att en dag kommer den vuxne Thobbe välja andra
lösningar. Han kommer inte tillåta sig att bli trampad på.
Visst kan jag även idag känna mig ensam och övergiven
ibland. Ensamheten är självvald, jag saknar inte möjligheter att umgås med
folk, men egen tid är guld värd oavsett anledning. Övergivenhetskänslan beror
inte på att andra struntar i mig, tvärtom. Nej känslan uppstår genom att jag
själv struntar i mig själv, istället för att se till att jag mår bra, eller att
jag ser till att älska mig själv minst lika mycket som jag älskar andra och som
jag är värd att bli älskad av mig själv.
WOW, vilken skön och underbar insikt dessa ord gav mig en
lördag i april:
”Här sitter jag ensam, allena och bortglömd, åtminstone
känner jag det just nu så…”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar