Oj, det har redan gått en vecka sen jag kom hem från mitt livs semester. Har väl börjat fungera som vanligt igen, utom på ett område. Jag hindrar mig från att stressa. Påminner mig själv, så fort jag märker att det håller på att ske. Jag behöver ju inte stressa. Allt löser sig ändå och på ett bättre sätt om man inte stressar.
Givetvis åkte jag på den obligatoriska förkylningen som följer av längre flygresor och miljöombytet från 20-22 grader plus till 3-4 minus. Men vad gör väl det, finns väl värre saker här i livet. Är så glad att fått göra denna, mitt livs resa. Den var nödvändig på många sätt och den kom precis rätt i tiden. Att jag kunde ta vara på den till 100 gjorde ju inte upplevelsen mindre betydelsefull.
Nu har även namnbytet av mitt företagsnamn gått igenom, så firman heter FACETTEN - för din utveckling. Detta namn står för det mångsidiga som jag står för, både som person och det som firman erbjuder.
Har även fått mer klart för mig hur jag ska jobba framöver. Att det inte blir som traditionellt medium är helt klart. Blir nog snarare en kombination av healing och medialitet. Men vi får se, vad som kommer ut av det hela. Mitt skrivande ska ju ha sin tid, och mina skrivarkurser/workshops ska leva vidare. För jag känner starkt för det skrivna ordet och dess möjligheter att sprida glädje. Älskar att skriva och hitta mitt sätt att uttrycka mig på. Man pratade mycket om att skriva som man pratar, redan på 70-talet och det kan helt klart säga att jag gillar. Så länge det är läsbart och flytet finns där i texten. Vem bryr sig om olika tempus och ordklasser, så länge man förstår vad skribenten skrivit och menar.
Känner mig oerhört tacksam för de möjligheter jag fått och kommer att få framöver att få hålla på med vad jag brinner för. Det är stort det.
Massor av kärlek och ljus till er alla där ute och tack för att ni finns!
söndag 29 januari 2012
lördag 21 januari 2012
Tekniken går framåt
Sitter på 10 000 meters höjd och skriver denna blogg. Jo, du läste rätt. Norwegian är först med att erbjuda internetanslutning via WIFI på sina flygningar. Innan året är slut ska de ha det på samtliga linjer tydligen. Det är helt otroligt, det trodde jag inte att jag skulle få uppleva, men det fick jag.
Det är mer jag inte trodde skulle inträffa. När TVn kom i slutet av 50 talet var det så fantastiskt att man satt och kollade på samtliga program, vare sig man var intresserad eller inte. Vem trodde då att det skulle komma färg-TV så småningom och fler kanaler, lika som det fanns på radion. Det var stora genombrott i utvevklingen det med. Sen kom mobilen som blev en stor succé Ja, det är mycket man fått vara med om, som inte kunde anas på den tiden.
När ens föräldrar berättade om elen, bilen och telefonen var ofattbara uppfinningar nr de var små. Tänk vad dagens unga går miste om i utvecklingsväg. Det kan ju inte finnas så mycket mer att hitta på, kan jag tycka. Men jag kan ju omöjligt veta!
Nåväl, jag tycker det är fantastiskt att jag nu sitter och internettar i ett flygplan mitt över Atlanten. Inte för att det är något nödvändigt för mig, men det år roligt att ha provat på i alla fall. Ska nog snart sätta på mig lurarna och njuta vacker körsång under resten av resan, det är ca 4 timmar kvar just nu.
Ha det bäst tills vi hörs igen gott folk.
Det är mer jag inte trodde skulle inträffa. När TVn kom i slutet av 50 talet var det så fantastiskt att man satt och kollade på samtliga program, vare sig man var intresserad eller inte. Vem trodde då att det skulle komma färg-TV så småningom och fler kanaler, lika som det fanns på radion. Det var stora genombrott i utvevklingen det med. Sen kom mobilen som blev en stor succé Ja, det är mycket man fått vara med om, som inte kunde anas på den tiden.
När ens föräldrar berättade om elen, bilen och telefonen var ofattbara uppfinningar nr de var små. Tänk vad dagens unga går miste om i utvecklingsväg. Det kan ju inte finnas så mycket mer att hitta på, kan jag tycka. Men jag kan ju omöjligt veta!
Nåväl, jag tycker det är fantastiskt att jag nu sitter och internettar i ett flygplan mitt över Atlanten. Inte för att det är något nödvändigt för mig, men det år roligt att ha provat på i alla fall. Ska nog snart sätta på mig lurarna och njuta vacker körsång under resten av resan, det är ca 4 timmar kvar just nu.
Ha det bäst tills vi hörs igen gott folk.
torsdag 19 januari 2012
Sista bloggen för den här resan
Tänkte göra en sammanfattning över mina snart 4 veckor på semester i det ljuvliga Playa del Inglés. Det är snudd på ogenomförbart att få med alla intryck, känslor, upplevelser osv i en sammanfattning så här. Men jag gör heller inte något anspråk på att det ska vara komplett. Det blir mer övergripande. Tror inte heller att någon orkar läsa om det blir för långt. :-)
När jag bestämde mig för denna resa, såg jag det som ett äventyr av stora mått som låg framför mina fötter. Det skulle bli nåt alldeles speciellt i mitt liv. Det blev det på många sätt, men inte alls vad jag eventuellt trodde det skulle bli. Nu försökte jag ju vara nollställd, vad gäller förväntningar innan jag åkte, för jag har lärt mig att det blir bäst så. Givetvis är jag bara en människa så visst fanns det några saker jag förväntade mig.
Inte ens i mina vildaste dagdrömmar om resan, hade jag kunnat ana hur mycket som skulle hända, både med upplevelserna i sig men även med mig själv. Det härliga är att jag låtit det undermedvetna jobba fritt, har inte lagt mig i genom att styra. En del har jag medvetet jobbat med, för att jag ville få förändringar till stånd. Det största jag såg fram emot var detta att kunna landa i mig själv, efter ett omtumlande år, av utbildning, sammanslagning av företaget jag jobbar på och alla personliga knutar som lösts upp. Jag var totalt slutkörd och sista veckan funkade inte jag överhuvudtaget mentalt. Gjorde mitt jobb på ren rutin men totalt i avsaknad av närvaro. Det var läskigt kan jag berätta. Att se sig själv göra saker utan att vara där. Det tillståndet vill jag definitivt inte hamna i igen.
Men det var då och nu är nu. Faktum är att nu, är jag betydligt och härligt konkret närvarande. Har lärt mig att släppa ut och även in känslor/kärlek från och till andra omkring mig. Det är otroligt vilken skillnad det är när hjärtat är med i handlingen mot när det inte är det. Man kan ge/få kärlek på rutin också, tro mig men ack så andefattigt det är jämfört med tvärtom.
Sammanfattningsvis har denna semester fått mig att se Thobbe, vem är jag, vad gör jag här och vad har jag att ge min omgivning. Enkelt: Thobbe är kärleksfull, jag är här för att sprida kärlek och det är min uppgift att ge min omgivning. Allt handlar om detta, att älska både sig själv och sin omgivning, då händer underverk.
Massor av kärlek till er alla
Thobbe
När jag bestämde mig för denna resa, såg jag det som ett äventyr av stora mått som låg framför mina fötter. Det skulle bli nåt alldeles speciellt i mitt liv. Det blev det på många sätt, men inte alls vad jag eventuellt trodde det skulle bli. Nu försökte jag ju vara nollställd, vad gäller förväntningar innan jag åkte, för jag har lärt mig att det blir bäst så. Givetvis är jag bara en människa så visst fanns det några saker jag förväntade mig.
Inte ens i mina vildaste dagdrömmar om resan, hade jag kunnat ana hur mycket som skulle hända, både med upplevelserna i sig men även med mig själv. Det härliga är att jag låtit det undermedvetna jobba fritt, har inte lagt mig i genom att styra. En del har jag medvetet jobbat med, för att jag ville få förändringar till stånd. Det största jag såg fram emot var detta att kunna landa i mig själv, efter ett omtumlande år, av utbildning, sammanslagning av företaget jag jobbar på och alla personliga knutar som lösts upp. Jag var totalt slutkörd och sista veckan funkade inte jag överhuvudtaget mentalt. Gjorde mitt jobb på ren rutin men totalt i avsaknad av närvaro. Det var läskigt kan jag berätta. Att se sig själv göra saker utan att vara där. Det tillståndet vill jag definitivt inte hamna i igen.
Men det var då och nu är nu. Faktum är att nu, är jag betydligt och härligt konkret närvarande. Har lärt mig att släppa ut och även in känslor/kärlek från och till andra omkring mig. Det är otroligt vilken skillnad det är när hjärtat är med i handlingen mot när det inte är det. Man kan ge/få kärlek på rutin också, tro mig men ack så andefattigt det är jämfört med tvärtom.
Sammanfattningsvis har denna semester fått mig att se Thobbe, vem är jag, vad gör jag här och vad har jag att ge min omgivning. Enkelt: Thobbe är kärleksfull, jag är här för att sprida kärlek och det är min uppgift att ge min omgivning. Allt handlar om detta, att älska både sig själv och sin omgivning, då händer underverk.
Massor av kärlek till er alla
Thobbe
måndag 16 januari 2012
Varnar direkt att det blir en känslosam blogg idag. Klarar du eller vill du inte läsa det, gör nåt annat, för jag håller inte tillbaka nånting idag.
Innan jag åkte ner hit, sa Leo min lärare, att jag skulle lösa mina knutar så kommer det hända saker med min medialitet. Min intention har varit att det skulle jag göra. Dagarna har gått och jag liksom inte känt för att sätta mig ner och medvetet jobba med dem
Undermedvetet har jag definitivt jobbat som attan kan jag lova. Förutom att jag varit kreativ, långt från jag varit på länge. Det vill säga, det har bara flödat på utan att jag krystat fram idéer eller tankar. Har definitivt öppnat upp hjärtat ordentligt. Kan känna skillnaden som påtaglig mot hur jag var förr.
Till exempel, stör jag mig inte på grannar här på hotellet som är högljudda, utan jag känner bara att de har kul och vill visa det på sitt sätt. Det är härligt att vi är olika till sättet, konstaterar jag. Tidigare hade jag blivit irriterad. Jag vet vad den irritationen bottnar i nu, mer om det längre ner.
Idag, när jag var ute och promenerade, kände jag hur jag speedade upp farten och tyckte alla framför mig sölade och det störde mig. Då frågar jag mig själv om det är så att jag håller på att ställa om mig inför att återvända till stressen där hemma? Nej, det handlar om att jag ska bli medveten om min gräns för tålamodet bland annat. När jag insåg detta, var det som om det fanns hur mycket utrymme som helst omkring mig och jag såg att alla strålade av ljus och tillfredsställelse.
Under den fortsatta promenaden, kände jag en annan konstig känsla som jag inte kunde sätta fingret på. Satte mig ner en stund och försökte förstå den, men det kom inget. Insåg att det är just så jag inte ska göra, att förvänta mig svaret direkt. Fortsatte därför att promenera och efter ett tag kom det över mig. Det handlade om både tomhet och saknad. Nu börjar jag gråta medan jag skriver, för detta är så starkt.
De båda känslorna hänger ihop för min del och nu kan jag verkligen känna dem i hjärtat. Nej, jag är inte ledsen eller bitter över att de finns där, jag tycker det är stort att de kommer fram så tydligt och visar mig vad det handlar om. Gick där och kände in dem, lät dem härja fritt i kroppen en stund. Det gjorde förbannat ont i hjärtat ska du veta. Eftersom jag vet att för att släppa måste man leva ut känslorna, då först kan jag gå vidare.
När jag åter var på hotellet, la jag mig vid poolen en stund i solen och nästan skakade av det som hände i kroppen. Ville helst bara skrika rakt ut och springa ifrån mig själv. Inte blev det lättare med tomheten och saknaden när jag lyssnar på min I-pod med julmusik och dansband, som i sig handlar om smärta och kärlek. Sen bröt det loss.
Fick ett SMS från min gode vän Peter, som kom hit och överraskade mig i förra veckan. Han berättar om sina planer att också flytta hit ner. Vi pratade en hel del om det när han var här. Men det var inte flyttplanerna i sig som fick mig att gråta hejdlöst just då. Var tvungen att gå in på rummet, ville liksom inte ligga vid poolen och gråta med alla tyska tanter runt om kring.
Inne på rummet fortsatte jag gråta för den saknad jag då kände efter min vän, som gjorde allt för att kunna överraska mig. Han ordnade med jobbet, hotade dem att sluta om han inte fick sina dagar ledigt (han är i den sitsen att han kan göra så), såg till att boka både flyg och hotell i god tid. Allt för att överraska MIG. Nu kunde jag ta in detta i mitt hjärta och det var omtumlande som fan. Aldrig har väl någon gjort något så stort för min skull. Vet inte hur jag ska visa min tacksamhet, men jag är övertygad om att Peter känner den i alla fall.
Nu förstår jag också, vad jag slösat bort mycket i mitt liv, genom att stänga mitt hjärta från att ta emot kärlek och vänskap från andra. Har inte haft problem med att ge, men att få tillbaka. Det har varit helt uteslutet att jag skulle vara värd något sådant. Nu vet jag bättre.
Till sist vill jag tacka några personer som betytt extra mycket för mig senaste tiden.
Leo Eid, min lärare i självutveckling och medialitetet. Ditt ärliga och kärleksfulla sätt att undervisa på, att gå på med den rakhet du gör är stort. Det fanns många stunder under året då jag önskade dig långt bort från mig, för du var jobbig, du lyssnade inte på mina argument, du trodde du visste bäst i alla lägen osv. Du var en jävla dryg en. Trots detta valde jag att stanna kvar på kursen för något sa mig att det finns ett syfte med allt detta. Förstod inte då, kanske inte fullt ut nu heller, men jag vet så pass mycket att det hela tiden varit för MITT eget bästa, ingenting annat.
Barbro Eriksson, som var min kurskamrat och stödkompis under utbildningen. DU har heller inte tvivlat på min förmåga, du har lyssnat när jag kommit med nåt vettigt, men slagit dövörat till när jag snackat skit. Du har väglett och ifrågasatt och varit öppen för den motsatta vägen, alltså du har lyssnat när jag kommit med råd till dig.
Tania, Heidi, Vivian, Anna.Lena, Monika och Anders, vilka härliga människor ni är. Tack för ert stora stöd under utbildningen och tack för att ni delat er visdom så generöst. Det är en ära att ha fått gå igenom denna resa med er.
Tack även till alla andra som korsat min väg, som bidragit med visdom och klokhet på olika sätt. Alla tillsammans har fått mig att växa och även ni själva har vuxit i mina ögon. Det är stort detta att få dela med varandra.
Många goda kramar och massor av kärlek till er alla.
Innan jag åkte ner hit, sa Leo min lärare, att jag skulle lösa mina knutar så kommer det hända saker med min medialitet. Min intention har varit att det skulle jag göra. Dagarna har gått och jag liksom inte känt för att sätta mig ner och medvetet jobba med dem
Undermedvetet har jag definitivt jobbat som attan kan jag lova. Förutom att jag varit kreativ, långt från jag varit på länge. Det vill säga, det har bara flödat på utan att jag krystat fram idéer eller tankar. Har definitivt öppnat upp hjärtat ordentligt. Kan känna skillnaden som påtaglig mot hur jag var förr.
Till exempel, stör jag mig inte på grannar här på hotellet som är högljudda, utan jag känner bara att de har kul och vill visa det på sitt sätt. Det är härligt att vi är olika till sättet, konstaterar jag. Tidigare hade jag blivit irriterad. Jag vet vad den irritationen bottnar i nu, mer om det längre ner.
Idag, när jag var ute och promenerade, kände jag hur jag speedade upp farten och tyckte alla framför mig sölade och det störde mig. Då frågar jag mig själv om det är så att jag håller på att ställa om mig inför att återvända till stressen där hemma? Nej, det handlar om att jag ska bli medveten om min gräns för tålamodet bland annat. När jag insåg detta, var det som om det fanns hur mycket utrymme som helst omkring mig och jag såg att alla strålade av ljus och tillfredsställelse.
Under den fortsatta promenaden, kände jag en annan konstig känsla som jag inte kunde sätta fingret på. Satte mig ner en stund och försökte förstå den, men det kom inget. Insåg att det är just så jag inte ska göra, att förvänta mig svaret direkt. Fortsatte därför att promenera och efter ett tag kom det över mig. Det handlade om både tomhet och saknad. Nu börjar jag gråta medan jag skriver, för detta är så starkt.
De båda känslorna hänger ihop för min del och nu kan jag verkligen känna dem i hjärtat. Nej, jag är inte ledsen eller bitter över att de finns där, jag tycker det är stort att de kommer fram så tydligt och visar mig vad det handlar om. Gick där och kände in dem, lät dem härja fritt i kroppen en stund. Det gjorde förbannat ont i hjärtat ska du veta. Eftersom jag vet att för att släppa måste man leva ut känslorna, då först kan jag gå vidare.
När jag åter var på hotellet, la jag mig vid poolen en stund i solen och nästan skakade av det som hände i kroppen. Ville helst bara skrika rakt ut och springa ifrån mig själv. Inte blev det lättare med tomheten och saknaden när jag lyssnar på min I-pod med julmusik och dansband, som i sig handlar om smärta och kärlek. Sen bröt det loss.
Fick ett SMS från min gode vän Peter, som kom hit och överraskade mig i förra veckan. Han berättar om sina planer att också flytta hit ner. Vi pratade en hel del om det när han var här. Men det var inte flyttplanerna i sig som fick mig att gråta hejdlöst just då. Var tvungen att gå in på rummet, ville liksom inte ligga vid poolen och gråta med alla tyska tanter runt om kring.
Inne på rummet fortsatte jag gråta för den saknad jag då kände efter min vän, som gjorde allt för att kunna överraska mig. Han ordnade med jobbet, hotade dem att sluta om han inte fick sina dagar ledigt (han är i den sitsen att han kan göra så), såg till att boka både flyg och hotell i god tid. Allt för att överraska MIG. Nu kunde jag ta in detta i mitt hjärta och det var omtumlande som fan. Aldrig har väl någon gjort något så stort för min skull. Vet inte hur jag ska visa min tacksamhet, men jag är övertygad om att Peter känner den i alla fall.
Nu förstår jag också, vad jag slösat bort mycket i mitt liv, genom att stänga mitt hjärta från att ta emot kärlek och vänskap från andra. Har inte haft problem med att ge, men att få tillbaka. Det har varit helt uteslutet att jag skulle vara värd något sådant. Nu vet jag bättre.
Till sist vill jag tacka några personer som betytt extra mycket för mig senaste tiden.
Leo Eid, min lärare i självutveckling och medialitetet. Ditt ärliga och kärleksfulla sätt att undervisa på, att gå på med den rakhet du gör är stort. Det fanns många stunder under året då jag önskade dig långt bort från mig, för du var jobbig, du lyssnade inte på mina argument, du trodde du visste bäst i alla lägen osv. Du var en jävla dryg en. Trots detta valde jag att stanna kvar på kursen för något sa mig att det finns ett syfte med allt detta. Förstod inte då, kanske inte fullt ut nu heller, men jag vet så pass mycket att det hela tiden varit för MITT eget bästa, ingenting annat.
Barbro Eriksson, som var min kurskamrat och stödkompis under utbildningen. DU har heller inte tvivlat på min förmåga, du har lyssnat när jag kommit med nåt vettigt, men slagit dövörat till när jag snackat skit. Du har väglett och ifrågasatt och varit öppen för den motsatta vägen, alltså du har lyssnat när jag kommit med råd till dig.
Tania, Heidi, Vivian, Anna.Lena, Monika och Anders, vilka härliga människor ni är. Tack för ert stora stöd under utbildningen och tack för att ni delat er visdom så generöst. Det är en ära att ha fått gå igenom denna resa med er.
Tack även till alla andra som korsat min väg, som bidragit med visdom och klokhet på olika sätt. Alla tillsammans har fått mig att växa och även ni själva har vuxit i mina ögon. Det är stort detta att få dela med varandra.
Många goda kramar och massor av kärlek till er alla.
lördag 14 januari 2012
Sista veckan för denna resa har påbörjats...
Mina vänner som kom och överraskade mig, åkte hem tidigt i morse. Det kändes lite tomt när vi skiljdes åt i går kväll. Men det är ju det är, det kommer alltid till ett avslut. Men det är ju inte för evigt, det finns ju alla möjligheter att ses igen.
Idag är det mulet och blåsigt och jag kände inte för att göra nåt speciellt. Vilket i sig är helt OK, med tanke på att det varit 5 intensiva dagar i veckan som vanit. Tack Peter och Fredrik för ert besök här. En oförglömlig överraskning var det och jag kommer att leva länge på den. :-)
Har suttit och kollat på bostäder här och det finns underbara ställen som är överkomliga i pris. Kolla in länken nedan. Jag är helt såld på tanken att flytta hit. Jag skulle kunna jobba både som medium, healer och författare härifrån. Likaså skulle jag kunna ha kurser här, kombinerad med rekreation. Tänk er tanken? Jag hissnar.
När jag tänker på detta, så börjar givetvis mitt Ego att storskratta och säga: Jaha, å det där tror du på? Skulle du kunna fixa detta? Jag nitar till honom och säger bara:
ALLT ÄR MÖJLIGT.
*Tack Leo för de orden, de har i alla fall fastnat från utbildningen* (ärligt, det har fastnat mer också)
Nu börjar jobbet med att ordna upp ekonomin där hemma, se till att denna min dröm blir verklighet. Kommer att jobba som sjutton för att nå dit, tro mig jag kan vara väldigt envis, oxe som jag är. :-)
Nu ska jag kolla vidare på fler bostäder, men titta för skojs skull på denna och dröm er bort.
Kram alla underbara människor i min omgivning och även ni andra.
http://www.realestatemyhome.com/sv/ficha.php
Idag är det mulet och blåsigt och jag kände inte för att göra nåt speciellt. Vilket i sig är helt OK, med tanke på att det varit 5 intensiva dagar i veckan som vanit. Tack Peter och Fredrik för ert besök här. En oförglömlig överraskning var det och jag kommer att leva länge på den. :-)
Har suttit och kollat på bostäder här och det finns underbara ställen som är överkomliga i pris. Kolla in länken nedan. Jag är helt såld på tanken att flytta hit. Jag skulle kunna jobba både som medium, healer och författare härifrån. Likaså skulle jag kunna ha kurser här, kombinerad med rekreation. Tänk er tanken? Jag hissnar.
När jag tänker på detta, så börjar givetvis mitt Ego att storskratta och säga: Jaha, å det där tror du på? Skulle du kunna fixa detta? Jag nitar till honom och säger bara:
ALLT ÄR MÖJLIGT.
*Tack Leo för de orden, de har i alla fall fastnat från utbildningen* (ärligt, det har fastnat mer också)
Nu börjar jobbet med att ordna upp ekonomin där hemma, se till att denna min dröm blir verklighet. Kommer att jobba som sjutton för att nå dit, tro mig jag kan vara väldigt envis, oxe som jag är. :-)
Nu ska jag kolla vidare på fler bostäder, men titta för skojs skull på denna och dröm er bort.
Kram alla underbara människor i min omgivning och även ni andra.
http://www.realestatemyhome.com/sv/ficha.php
tisdag 10 januari 2012
Vänskap och vänskap
Det finns vänner och det finns vänner....
Vad menar jag med detta? Jo, det finns så kallade vänner, som jag hellre föredrar att kallas kompisar. Det är såna som tycker man är bra att ha när det passar dem, eller när deras behov ska tillfredsställas. Jag vill inte på något sätt vara utan dem, för har jag fastnat för dem som personer, har de ändå nåt som berikar mitt liv på ett eller annat sätt. Brukar för enkelhetens skull definiera dem som kompisar. Vänner för mig är djupare än så, snudd på en kärleksrelation på sitt sätt. OBS det handlar inte om vare sig sex eller partnerrelation, det är en helt annan historia.
Nåväl, sen har vi då den andra sortens vänner, de som alltid finns, alltid ser till att man mår bra, vare sig man ses fysiskt eller inte. De som både ger och får näring av varndras liv och leverne. En sån vän är Peter, min vän på Öland. Senaste veckan har har så gott som dagligen hört av sig och kollat läget, hur jag bor osv. Till slut blev jag smått irriterad, kan du inte minnas nånting. Du har frågat x antal gånger sa jag till honom här om dagen. Det är en man med humor, så han lyckades trolla bort min fråga. Tilläggas bör, att man kan inte riktigt bli arg på honom heller, han är disträ ibland. :-) Men har definitivt hjärtat på rätt ställe.
Här omdagen tänkte jag att han skulle kunna hitta på att helt plötsligt stå här framför mig på Gran Canaria, men tanken dansade iväg lika fort. Under tiden här nere har jag inte haft några riktiga rutiner vad gäller när jag ska äta, om jag ska äta ute eller inte utan det har bara blivit vad känslan sagt just här och nu. Igår kväll, bestämde jag för att äta ute. Det blev tidigare än vad jag brukar äta, gick till en av favoritrestaurangerna, en kinesiskt/thailändsk sådan. Satt mig ner och beställde min mat. Servitrisen frågade om jag ville ha ett glas vin? Nej tack sa jag, för just då ville ja ha öl. Men det är fritt vin säger hon. Envis som jag är, tackade jag vänligt men bestämt nej, jag ville ha öl.
Ölen kom och den var gratis säger hon. OK, sa jag och täntke, det var ett sätt av dem att tacka för att jag ätit där några gånger redan. Det är från herrarnavid bordet därborta sa hon och pekade lite diskret. Är det vänner till dig, sa hon. Tittade lite försiktigt bort, men sa att det var det inte. Nu såg jag bara ansiktet på en person och honom kände jag inte igen.
Är inte så van att bli bjuden på det där sättet, så det var många tankar som gick genom huvudet på mig. Hur ska jag göra, ska jag gå dit och tacka direkt, eller ska jag käka först? Sneglade lite försiktigt, ville ju inte stirra heller.Höjde glaset och tackade med en nick, till honom som satt med ansiktet mot mig Han försökte gömma sig bakom den andre, lite försiktigt så där. Fattade absolut ingenting, först bjuder de på öl, sen försöker de undvika blickarna. Hmmm, ja ja jag får väl äta upp maten i alla fall.
Helt plötsligt, står den andre mannen vid mitt bord och undrar hur länge jag ska sitta där? Tittar upp från tallriken och vem står där, om inte Peter. Man brukar säga att man kan tappa hakan och det var verkligen vad jag gjorde. Brukar inte bli mållös heller, men nu hade jag inga ord alls. Trodde jog jag var på väg att svimma eller nåt.
Det visade sig att han planerat detta sen långt före jul. Haft fullt sjå med att ordna ledigheter från sina jobb, att hitta någon att resa med osv. Hans kompis hade lagt upp på Facebook att de skulle åka hit, vilket då även syntes på Peters sida. Av någon anledning har jag senaste veckorna inte varit inne på Peters sida, annars brukar det ett besök lite nu och då.
Snacka om överraskning som hette duga. Tackar universum som sett till att Peters böner skulle bli bönhörda. Jag menar, han ville överraska på ett bra sätt, inte bara att vi skulle stöta på varandra ute eller så, uten på ett trevligt sätt. Jag närmade mig restaurangen från ett håll jag inte brukar göra det, hade jag kommit dit från andra hållet, hade jag sett Peter direkt. Hade ju inte blivit riktigt samma sak. När jag känner mig trött, brukar det sluta med att jag stannar inte, men igår gick jag ut. Som sagt jag går inte ut varje kväll och går jag ut, brukar det bli efter 8. Igår gick jag ut kvart över 7. Jag kände mig rätt trött igår och tänkte bara äta och sen hem och slappa igen. Ja, nu blev det inte riktigt så.
Kalla det slump eller vad som helst, men min övertygelse är att våra vägledare är med oss och ser till att sånt här händer.
Sov gott i natt! Undrar varför? :-)
Vad menar jag med detta? Jo, det finns så kallade vänner, som jag hellre föredrar att kallas kompisar. Det är såna som tycker man är bra att ha när det passar dem, eller när deras behov ska tillfredsställas. Jag vill inte på något sätt vara utan dem, för har jag fastnat för dem som personer, har de ändå nåt som berikar mitt liv på ett eller annat sätt. Brukar för enkelhetens skull definiera dem som kompisar. Vänner för mig är djupare än så, snudd på en kärleksrelation på sitt sätt. OBS det handlar inte om vare sig sex eller partnerrelation, det är en helt annan historia.
Nåväl, sen har vi då den andra sortens vänner, de som alltid finns, alltid ser till att man mår bra, vare sig man ses fysiskt eller inte. De som både ger och får näring av varndras liv och leverne. En sån vän är Peter, min vän på Öland. Senaste veckan har har så gott som dagligen hört av sig och kollat läget, hur jag bor osv. Till slut blev jag smått irriterad, kan du inte minnas nånting. Du har frågat x antal gånger sa jag till honom här om dagen. Det är en man med humor, så han lyckades trolla bort min fråga. Tilläggas bör, att man kan inte riktigt bli arg på honom heller, han är disträ ibland. :-) Men har definitivt hjärtat på rätt ställe.
Här omdagen tänkte jag att han skulle kunna hitta på att helt plötsligt stå här framför mig på Gran Canaria, men tanken dansade iväg lika fort. Under tiden här nere har jag inte haft några riktiga rutiner vad gäller när jag ska äta, om jag ska äta ute eller inte utan det har bara blivit vad känslan sagt just här och nu. Igår kväll, bestämde jag för att äta ute. Det blev tidigare än vad jag brukar äta, gick till en av favoritrestaurangerna, en kinesiskt/thailändsk sådan. Satt mig ner och beställde min mat. Servitrisen frågade om jag ville ha ett glas vin? Nej tack sa jag, för just då ville ja ha öl. Men det är fritt vin säger hon. Envis som jag är, tackade jag vänligt men bestämt nej, jag ville ha öl.
Ölen kom och den var gratis säger hon. OK, sa jag och täntke, det var ett sätt av dem att tacka för att jag ätit där några gånger redan. Det är från herrarnavid bordet därborta sa hon och pekade lite diskret. Är det vänner till dig, sa hon. Tittade lite försiktigt bort, men sa att det var det inte. Nu såg jag bara ansiktet på en person och honom kände jag inte igen.
Är inte så van att bli bjuden på det där sättet, så det var många tankar som gick genom huvudet på mig. Hur ska jag göra, ska jag gå dit och tacka direkt, eller ska jag käka först? Sneglade lite försiktigt, ville ju inte stirra heller.Höjde glaset och tackade med en nick, till honom som satt med ansiktet mot mig Han försökte gömma sig bakom den andre, lite försiktigt så där. Fattade absolut ingenting, först bjuder de på öl, sen försöker de undvika blickarna. Hmmm, ja ja jag får väl äta upp maten i alla fall.
Helt plötsligt, står den andre mannen vid mitt bord och undrar hur länge jag ska sitta där? Tittar upp från tallriken och vem står där, om inte Peter. Man brukar säga att man kan tappa hakan och det var verkligen vad jag gjorde. Brukar inte bli mållös heller, men nu hade jag inga ord alls. Trodde jog jag var på väg att svimma eller nåt.
Det visade sig att han planerat detta sen långt före jul. Haft fullt sjå med att ordna ledigheter från sina jobb, att hitta någon att resa med osv. Hans kompis hade lagt upp på Facebook att de skulle åka hit, vilket då även syntes på Peters sida. Av någon anledning har jag senaste veckorna inte varit inne på Peters sida, annars brukar det ett besök lite nu och då.
Snacka om överraskning som hette duga. Tackar universum som sett till att Peters böner skulle bli bönhörda. Jag menar, han ville överraska på ett bra sätt, inte bara att vi skulle stöta på varandra ute eller så, uten på ett trevligt sätt. Jag närmade mig restaurangen från ett håll jag inte brukar göra det, hade jag kommit dit från andra hållet, hade jag sett Peter direkt. Hade ju inte blivit riktigt samma sak. När jag känner mig trött, brukar det sluta med att jag stannar inte, men igår gick jag ut. Som sagt jag går inte ut varje kväll och går jag ut, brukar det bli efter 8. Igår gick jag ut kvart över 7. Jag kände mig rätt trött igår och tänkte bara äta och sen hem och slappa igen. Ja, nu blev det inte riktigt så.
Kalla det slump eller vad som helst, men min övertygelse är att våra vägledare är med oss och ser till att sånt här händer.
Sov gott i natt! Undrar varför? :-)
måndag 9 januari 2012
Dagens reflektion
Kan känna lite lätt avund över hur man här nere, tar så lätt på tillvaron, hur man ser på vad som är viktigt och betydelsefullt eller inte. Familjebanden är A och O, så mycket har jag förstått. Men även på andra områden ligger de långt före oss stressade nordbor.
Ta till exempel detta med inredningen på lägenhetshotellen. Vid första anblicken ser det väldigt flott ut. Tittar man lite närmare ser man att det fattas skruvar, dörrar hänger snett, knopparna har olika färg, MEN det funkar ju och det är det viktigaste. Lösningar som är funktionella går före estetiska. Vilken befriande inställning. Man löser ett problem när det uppstår och tar den lösning som ligger närmast till hands.
Det är lite så, jag själv skulle vilja vara, att hitta lösningen när det uppstår behov, inte att förutse och försöka förhindra eventuella problem. Tänk om de inte ens uppstår, då har jag ju lagt ner en massa jobb och tid helt i onödan.
Dessa tankar kom till mig idag, när jag stod och handtvättade lite kläder. Det var en befriande känsla av att inte vara beroende av tvättmaskin eller diskmaskin. Nåja, av praktiska skäl tänker jag nog behålla tvätt maskinen i alla fall. Skönt att slippa passa tider i tvättstugan. Däremot bestämde jag för att göra mig av med diskmaskinen.
Den, om något är väl en lyxpryl i ett enpersonshushåll. Hur jobbigt är det egentligen att diska sin tallrik direkt efter maten? Klart att om man sparar ihop flera dagars disk, då blir det jobbigt och en maskin är skönt att ha. Eftersom en av mina lärdommar under 2011 var att sluta skjuta framåt och istället ta tag i göromålen direkt, är denna insikt som gjuten för min del.
Så mina vänner, från och med nu, diskar jag upp direkt efter maten, och även annat ska åtgärdas när behovet uppstår, inte samlas på hög. :-)
Fokus på här och nu med andra ord. Har ju fått prova på det lite här, för livet här nere smittar av sig och det är en härlig känsla. Bättre att ta 2 minuter direkt än 20 om 3 dagar.
Lev väl!
Ta till exempel detta med inredningen på lägenhetshotellen. Vid första anblicken ser det väldigt flott ut. Tittar man lite närmare ser man att det fattas skruvar, dörrar hänger snett, knopparna har olika färg, MEN det funkar ju och det är det viktigaste. Lösningar som är funktionella går före estetiska. Vilken befriande inställning. Man löser ett problem när det uppstår och tar den lösning som ligger närmast till hands.
Det är lite så, jag själv skulle vilja vara, att hitta lösningen när det uppstår behov, inte att förutse och försöka förhindra eventuella problem. Tänk om de inte ens uppstår, då har jag ju lagt ner en massa jobb och tid helt i onödan.
Dessa tankar kom till mig idag, när jag stod och handtvättade lite kläder. Det var en befriande känsla av att inte vara beroende av tvättmaskin eller diskmaskin. Nåja, av praktiska skäl tänker jag nog behålla tvätt maskinen i alla fall. Skönt att slippa passa tider i tvättstugan. Däremot bestämde jag för att göra mig av med diskmaskinen.
Den, om något är väl en lyxpryl i ett enpersonshushåll. Hur jobbigt är det egentligen att diska sin tallrik direkt efter maten? Klart att om man sparar ihop flera dagars disk, då blir det jobbigt och en maskin är skönt att ha. Eftersom en av mina lärdommar under 2011 var att sluta skjuta framåt och istället ta tag i göromålen direkt, är denna insikt som gjuten för min del.
Så mina vänner, från och med nu, diskar jag upp direkt efter maten, och även annat ska åtgärdas när behovet uppstår, inte samlas på hög. :-)
Fokus på här och nu med andra ord. Har ju fått prova på det lite här, för livet här nere smittar av sig och det är en härlig känsla. Bättre att ta 2 minuter direkt än 20 om 3 dagar.
Lev väl!
lördag 7 januari 2012
Dags igen
Fick förfrågan idag om jag slutat blogga? Får väl erkänna att jag varit lite slö de senaste dagarna, men gör nu ett försök att få ner några rader.
Det har väl inte hänt så mycket egentligen. Har konstaterat att saker och ting funkar lika här som hemma, vad gäller mig själv. Ibland får jag sån lust att inte göra ett skit, vill inte gå ut och äta, vill inte gå och handla för att äta i lägenheten heller, så då blir det mackor och vatten bara till middag den dagen. Känner att det är helt OK även det. Ett av syftena med min resa denna gång, var att avstå från alla måsten och borden och det gör jag. Jag måste inte äta lagad mat varje dag om jag känner för att avstå. För att ta ett exempel.
Idag när jag skulle gå ut, hade bestämt mig för att promenera, det var helmulet på förmiddagen., Kanske jag skulle gå ner till Mas Palomas och leta reda på hotellet jag och en god vän bodde på, under min första resa hit till Gran Canaria. Försökte hitta dit förra året när jag var här, men lyckades inte.
Idag var det ingen tvekan om hur jag skulle gå, jag hittade direkt tillbaka. Visade sig vara så att jag gick fel i en stor rondell förra gången. Det var sig likt, vad jag kunde se, ville inte gå in på området. Till och med den lilla minibutiken i källaren, tvärs över gatan fanns kvar. Det var många minnen som kom tillbaka under den stunden. Ja, tänk det är 5 år sen nu och aldrig trodde jag den gången att jag skulle bli så fäst vid detta ställe. Då tyckte jag inte att det var nåt speciellt, men nu känner jag mig hemma i miljön.
Märker att det kommer tankar om att bosätta mig här, när jag slutar jobba, allt oftare och oftare. Det finns liksom inga hinder för att jag skulle avstå den möjligheten att flytta ner för gott. Tänk att få leva ett stillsamt liv här nere, ägna mig åt skrivande och välmående, precis som jag vill. Kanske åka hem till Sverige nåt under sommaren för att hälsa på. Man kan ju bytlåna lägenhet med någon som vill komma hit istället några veckor. Allt är möjligt!
Detta får mig att osökt tänka på vilken förändring jag genomgått som människa. Numera ser jag möjligheterna även för egen del innan jag stöter på eventuella hinder. De eventuella hindren övervinner jag hur lätt som helst.. Tidigare i mitt liv, har det varit svart eller vitt som gällt. WOW vilka oändligt många gråa nyanser det finns däremellan. Det mesta är åt det vita hållet numera. Skulle det svart ut, är det en utmaning att vända det till vitt, snarast möjligt.
SÅ nu är mina planer att jag ska börja plugga spanska via nätet. Hittade en bra sajt via nätet, där man får lämna in ljudfiler, man har en "egen" lärare som rättar och ger feedback och framför allt man pluggar i sin egen takt. Här såg jag en bra lösning, som skulle passa mig otroligt bra. Jag är ju morgonpigg och är på jobbet redan vid 7. Men istället för att börja jobba, sätter jag mig detta en timme varje dag. Då blir det liksom av. Att sätta mig när jag kommer hem blir liksom inte av. Har ju förmånen att kunna bestämma min arbetstid lite själv så istället för 7-15 som jag jobbar idag, blir det 8-16 istället. Helt perfekt tycker jag.
Känner en helt annan målmedvetenhet i detta än jag någonsinn gjort tidigare. Det finns ett go i mig idag som jag inte hittat förr. Det samma gäller min firma som nu ska sätta fart på verksamheten. Under mina dagar här nere, har jag varit otroligt kreativ med att hitta lösningar på verksamheten, hur jag ska lägga upp det osv.. Har bokat lokal för ändamålet, har jobbat hårt med hemsidan för att få fason på den. Som sagt jag har en glöd i det jag gör, som inte funnits. Tackar mitt intensiva år av utveckling jag fåttt via den kurs i självutveckling och mediumskap, jag gick via White Light, med Leo Eid som professionell och otroligt skicklig pedagog. Tack vare hans stora kunnande att se vad var och en av oss behövde och hans enormt stora intresse för människor, har detta varit möjligt. Tack Leo för ditt stöd, din coaching och ditt tålamod med tjurskalliga Thobbe. Du vet han som inte längre är hos oss. :-)
Ha nu en fortsatt trevlig helg alla.
KRAM
Det har väl inte hänt så mycket egentligen. Har konstaterat att saker och ting funkar lika här som hemma, vad gäller mig själv. Ibland får jag sån lust att inte göra ett skit, vill inte gå ut och äta, vill inte gå och handla för att äta i lägenheten heller, så då blir det mackor och vatten bara till middag den dagen. Känner att det är helt OK även det. Ett av syftena med min resa denna gång, var att avstå från alla måsten och borden och det gör jag. Jag måste inte äta lagad mat varje dag om jag känner för att avstå. För att ta ett exempel.
Idag när jag skulle gå ut, hade bestämt mig för att promenera, det var helmulet på förmiddagen., Kanske jag skulle gå ner till Mas Palomas och leta reda på hotellet jag och en god vän bodde på, under min första resa hit till Gran Canaria. Försökte hitta dit förra året när jag var här, men lyckades inte.
Idag var det ingen tvekan om hur jag skulle gå, jag hittade direkt tillbaka. Visade sig vara så att jag gick fel i en stor rondell förra gången. Det var sig likt, vad jag kunde se, ville inte gå in på området. Till och med den lilla minibutiken i källaren, tvärs över gatan fanns kvar. Det var många minnen som kom tillbaka under den stunden. Ja, tänk det är 5 år sen nu och aldrig trodde jag den gången att jag skulle bli så fäst vid detta ställe. Då tyckte jag inte att det var nåt speciellt, men nu känner jag mig hemma i miljön.
Märker att det kommer tankar om att bosätta mig här, när jag slutar jobba, allt oftare och oftare. Det finns liksom inga hinder för att jag skulle avstå den möjligheten att flytta ner för gott. Tänk att få leva ett stillsamt liv här nere, ägna mig åt skrivande och välmående, precis som jag vill. Kanske åka hem till Sverige nåt under sommaren för att hälsa på. Man kan ju bytlåna lägenhet med någon som vill komma hit istället några veckor. Allt är möjligt!
Detta får mig att osökt tänka på vilken förändring jag genomgått som människa. Numera ser jag möjligheterna även för egen del innan jag stöter på eventuella hinder. De eventuella hindren övervinner jag hur lätt som helst.. Tidigare i mitt liv, har det varit svart eller vitt som gällt. WOW vilka oändligt många gråa nyanser det finns däremellan. Det mesta är åt det vita hållet numera. Skulle det svart ut, är det en utmaning att vända det till vitt, snarast möjligt.
SÅ nu är mina planer att jag ska börja plugga spanska via nätet. Hittade en bra sajt via nätet, där man får lämna in ljudfiler, man har en "egen" lärare som rättar och ger feedback och framför allt man pluggar i sin egen takt. Här såg jag en bra lösning, som skulle passa mig otroligt bra. Jag är ju morgonpigg och är på jobbet redan vid 7. Men istället för att börja jobba, sätter jag mig detta en timme varje dag. Då blir det liksom av. Att sätta mig när jag kommer hem blir liksom inte av. Har ju förmånen att kunna bestämma min arbetstid lite själv så istället för 7-15 som jag jobbar idag, blir det 8-16 istället. Helt perfekt tycker jag.
Känner en helt annan målmedvetenhet i detta än jag någonsinn gjort tidigare. Det finns ett go i mig idag som jag inte hittat förr. Det samma gäller min firma som nu ska sätta fart på verksamheten. Under mina dagar här nere, har jag varit otroligt kreativ med att hitta lösningar på verksamheten, hur jag ska lägga upp det osv.. Har bokat lokal för ändamålet, har jobbat hårt med hemsidan för att få fason på den. Som sagt jag har en glöd i det jag gör, som inte funnits. Tackar mitt intensiva år av utveckling jag fåttt via den kurs i självutveckling och mediumskap, jag gick via White Light, med Leo Eid som professionell och otroligt skicklig pedagog. Tack vare hans stora kunnande att se vad var och en av oss behövde och hans enormt stora intresse för människor, har detta varit möjligt. Tack Leo för ditt stöd, din coaching och ditt tålamod med tjurskalliga Thobbe. Du vet han som inte längre är hos oss. :-)
Ha nu en fortsatt trevlig helg alla.
KRAM
tisdag 3 januari 2012
Cybervärlden är fantastisk
Idag har jag suttit och uppdaterat min hemsida. Jag har fått ner lite tankar om hur jag ska lägga upp en kurs i Kreativt skrivande och jag har skickat in namnändringsförslag på firman. Allt detta via nätet.
Vaknade i natt och kunde inte somna om, började tänka på allt som måste fixas med firmans verksamhet för att få snurr på det hela. Låg och vred mig och då slog mig en tanke, att jag borde ha varit hemma nu när jag är ledig så jag kan fixa allt. Kunna skriva ut saker osv. Men så kom jag på att jag behöver inte skriva ut det just nu. Datorn kan ju göra PDFer och sen får jag skriva ut dem när jag kommer hem. Hur svårt kan det vara.
Blir så imponerad över att här sitter jag många hundra mil hemifrån, på en ö i Atlanten och fixar, donar och trixar som om jag satt hemmavid. Visst är det en fantastisk värld vi lever i.
Idag fick jag dessutom byta lägenhet, från min kalla mörka håla till en som ligger högst upp och en fantastisk utsikt. Det finns ett litet aber bara, i diskbänken är en fuktskada som luktar och det är ju inte så hälsosamt. Men va tusan, jag bor ja inte här för tid och evighet så det ska nog gå bra. Dessutom går det att ha ett fönster lite på glänt, så det vädras ut. Sitter ju mest på balkongen ändå, när jag är "hemma" så det löser sig. Skillnaden är stor på komforten och allt det andra.
Tack universum, ni ser till att jag får mitt nu. Det är en stor tacksamhet jag känner inför allt detta.
Vaknade i natt och kunde inte somna om, började tänka på allt som måste fixas med firmans verksamhet för att få snurr på det hela. Låg och vred mig och då slog mig en tanke, att jag borde ha varit hemma nu när jag är ledig så jag kan fixa allt. Kunna skriva ut saker osv. Men så kom jag på att jag behöver inte skriva ut det just nu. Datorn kan ju göra PDFer och sen får jag skriva ut dem när jag kommer hem. Hur svårt kan det vara.
Blir så imponerad över att här sitter jag många hundra mil hemifrån, på en ö i Atlanten och fixar, donar och trixar som om jag satt hemmavid. Visst är det en fantastisk värld vi lever i.
Idag fick jag dessutom byta lägenhet, från min kalla mörka håla till en som ligger högst upp och en fantastisk utsikt. Det finns ett litet aber bara, i diskbänken är en fuktskada som luktar och det är ju inte så hälsosamt. Men va tusan, jag bor ja inte här för tid och evighet så det ska nog gå bra. Dessutom går det att ha ett fönster lite på glänt, så det vädras ut. Sitter ju mest på balkongen ändå, när jag är "hemma" så det löser sig. Skillnaden är stor på komforten och allt det andra.
Tack universum, ni ser till att jag får mitt nu. Det är en stor tacksamhet jag känner inför allt detta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)