Vilken dag...

Idag när jag vaknade, kände jag att det kommer bli en bra dag. Det har det blivit också.

Jag hade mailat till Alvglans bokhandel och frågat om de var intresserad av att köpa mina gamla seriealbum/serieböcker och det var de. Har länge tänkt göra detta, då jag tittar aldig i dessa. Det var säkert 10 år sen jag bläddrade i nåt av albumen. De samlade bara damm och jag bar ner dem i källaren för nån vecka sen. Men nu skulle jag kanske få bli av med dem och kanske få någon hundring för dem i alla fall. Pengarna var inte viktigast, jag ville bara inte slänga dem i soporna.

En stor resväxka blev knökfull med album och böcker. Eftersom jag inte åker tunnelbana, blev det till att kånka till bussen. Tur det var jul på väskan. Skulle tro att den vägde 30-40 kg och det kändes vid på och avstigning vill jag lova. Bad till högre makter att det inte skulle komma några barnvagnar på bussen, då jag satt på det utrymmet. Jag blev bönhörd ända fram till en hållplats innan jag skulle av. Men det gick bra även om det kom en vagn.

Han som stod i butiken, kollade igenom albumen och la hälften i en hög och den andra halvan i en annan hög. Jag tänkte shit, han ville inte ha allt. Ska jag då behöva släpa hem resten igen? När han sa summan han ville betala för halva högen, höll jag på att ramla baklänges. Betydligt mer än jag fantiserat om. Yr och helt konstig i huvet, skulle jag låtsas vara oberörd och sa bara att jag var nöjd. Sen hör jag mig själv säga: Om du tror att du kan sälja resten, så får du dem på köpet...

Han tackade och tog emot. Förstår nu efteråt att han läste av mig som en öppen bok och att han visste vad han gjorde när han gjorde två högar. Han såg nog att jag inte var intresserad av att släpa hem dem. Men vet du vad? Det känns så underbart att få de pengar jag fick och samtidigt veta att nån eller några andra blir glada över att kunna köpa dessa album. Dessutom gjorde försäljaren  ett fynd och då har jag även gjort honom glad. Kan liksom inte bli bättre.

Nästa bra grej är jag äntligen fått ändan ur vagnen och ringt till SR P1s sommarprogram och läst in en snutt för att vara med i uttagningen till lyssnarnas sommarpratare. Självklart ska jag vara med i det programmet för att sprida inspiration och lära andra hur de ska våga ta plats. Det var sista dagen för att skicka in sitt intresse idag. Den 7 maj presenteras 8 bidrag som lyssnarna får rösta på. Här är länken till denna sida: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=5476901

Hjälp mig genom att skicka positiva tankar om min medverkan, till universum och sen rösta på mitt bidrag när den dagen kommer. :-)

Ha en underbar söndagkväll alla där ute.

Reflektion en vanlig lördag morgon

Nåja det är kanske inte riktigt en vanlig lördag. Jag menar, det är inte vanligt att jag ska stå på en mässa i två dagar och sälja en bok, skriven av mig...

Hela mitt liv har jag varit ute i riktigt god tid när jag ska göra något. Brukade sova dåligt och vakna tidigt och sen vandra omkring helt planlöst och väntar och väntar. En del säger att det är en åldersgrej...

Vaknade tidigt idag också, men inte ett dugg nervös inför helgens bravader. Sitter här helt lugnt och skriver dessa rader, slökollar lite på TV samtidigt och tycker att livet är behagligt. När jag vaknade vid 3, låg jag bara och njöt av tystnaden och stillheten, sen somnade jag om.

Nu ska jag duscha och sen meditera en stund, innan jag går bort till Solnahallen.

Kram och kärlek till er alla!

Dagens insikt...

Idag blev jag medveten om att inte döma någon annan innan jag vet varför den gör som den gör! Har alltid försökt leva efter ett indianskt talesätt som lyder: Döm ingen man förrän du vandrat 14 dagar i hans mockasiner!

Kände att jag behövde komma ut en sväng och tog bussen in till stan, Fridhemsplan där jag klev av. Hade lurar kopplad till telefonen och lyssnade på The Dubliners som spelade gammal hederlig Irländsk folkmusik. Gick i en härligt lugn takt tyckte jag, Hantverkargatan ner mot Tegelbacken, för att svänga av mot T-centralen.

Skulle gå förbi SL-Centerret tänkte jag. Gick där i min egen lilla värld och observerade att en kvinna framför mig gick över på ett övergångsställe. Jag skulle också gå över där och knatar på. Vad jag inte gjorde, var att kolla om det var röd gubbe eller inte. Gick ut 2 steg, stannade till och i ögonvrån såg jag en bil som kom körande och skulle in på gatan jag var på väg att korsa. Föraren var skitarg och viftade och skrek där inne i bilen. Med all rätt, hon blev säkert rädd vilket jag inte blev dock.

När bilen kört förbi, ser jag att det var en korsning med ljussignaler och gubben var röd...

Då insåg jag hur lätt det är att tappa kontakten med omvärlden när man har musiken i örat. Det behövs inte var högsta volym eller så, men att stänga ute alla ljud och låta sig absorberas av musiken kan vara ödesdigert. I fortsättningen kommer jag inte bli irriterad över de som går framför mig och inte märker att man vill komma förbi, när de lyssnar på musik. Själv kommer jag dock inte att göra om detta i stadstrafiken. Möjligen om jag åker kommunalt, eller går i skogen - fast då vill jag lyssna på naturljuden istället.

När jag sen satt på bussen, insåg jag en sak till. Det var inte idag jag skulle lämna jordellivet i alla fall eller skadas överhuvudtaget. Mina övervakare där hemma i universum såg till detta. Det tackar jag för, från djupet av mitt hjärta.