Idag blev jag medveten om att inte döma någon annan innan jag vet varför den gör som den gör! Har alltid försökt leva efter ett indianskt talesätt som lyder: Döm ingen man förrän du vandrat 14 dagar i hans mockasiner!
Kände att jag behövde komma ut en sväng och tog bussen in till stan, Fridhemsplan där jag klev av. Hade lurar kopplad till telefonen och lyssnade på The Dubliners som spelade gammal hederlig Irländsk folkmusik. Gick i en härligt lugn takt tyckte jag, Hantverkargatan ner mot Tegelbacken, för att svänga av mot T-centralen.
Skulle gå förbi SL-Centerret tänkte jag. Gick där i min egen lilla värld och observerade att en kvinna framför mig gick över på ett övergångsställe. Jag skulle också gå över där och knatar på. Vad jag inte gjorde, var att kolla om det var röd gubbe eller inte. Gick ut 2 steg, stannade till och i ögonvrån såg jag en bil som kom körande och skulle in på gatan jag var på väg att korsa. Föraren var skitarg och viftade och skrek där inne i bilen. Med all rätt, hon blev säkert rädd vilket jag inte blev dock.
När bilen kört förbi, ser jag att det var en korsning med ljussignaler och gubben var röd...
Då insåg jag hur lätt det är att tappa kontakten med omvärlden när man har musiken i örat. Det behövs inte var högsta volym eller så, men att stänga ute alla ljud och låta sig absorberas av musiken kan vara ödesdigert. I fortsättningen kommer jag inte bli irriterad över de som går framför mig och inte märker att man vill komma förbi, när de lyssnar på musik. Själv kommer jag dock inte att göra om detta i stadstrafiken. Möjligen om jag åker kommunalt, eller går i skogen - fast då vill jag lyssna på naturljuden istället.
När jag sen satt på bussen, insåg jag en sak till. Det var inte idag jag skulle lämna jordellivet i alla fall eller skadas överhuvudtaget. Mina övervakare där hemma i universum såg till detta. Det tackar jag för, från djupet av mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar