8:e helgen av utbildningen

Ja, det var en intressant helg. Något hände med oss alla, speciellt idag.
För egen dek, om jag börjar med fredagen kände jag mig väldigt taggad inför helgens övningar. Innan jag gick hem på kvällen hade egot tagit stor plats i mig och jag kände mig oerhört nedtryckt. Tanken for igenom huvet att jag skulle nog inte hålla på med detta.Givetvis visste jag att det är inte den minsta lilla risk att jag skulle lägga ner det hela.

Lördagen kom och kändes väl rätt OK men samma sak hände under dagen. Fast inte lika stark dock. Kände mig oduglig. Gick hem och tyckte det kändes som bortkastad tid. Vi har ju bara 3 helger kvar att växa och då kan man ju inte känna så här. Men nu gjorde jag det. Somnade tidigt och vaknade relativt utvilad, men med en tung energi.

När vi samlades, kändes det väldigt tungt i lokalen, alltså energimässigt. Självklart trodde jag att det bara var jag som kände det så, att de andra säkert tyckte det var helt OK. Innan lunchrasten, tog vår ledare tag i oss och gav oss en verbal tillrättavisning. Det var inte roligt att höra, hur rätt han än hade var det tungt att få det slängt rakt i ansiktet. Det är en av hans starka underbara sidor, att han hymlar inte utan är rak och ärlig. Det val vi alla hade var att bestämma oss hur vi ville ha det framöver. Skulle vi stanna kvar i det vi har nu och fortsätta leva så, eller ville vi gå framåt. Han såg ingen gnista hos nån av oss idag.

Jag kan lova att energierna var helt annorlunda efter lunchen. Det fanns kämparglöd. Själv kände jag mig omruskad och beslutsam. Några av oss, fick även hålla en seans för övriga gruppen. Här kan man snacka om insikter. Att sitta och se sina kamrater kämpa och förstå/inse sin storhet utan krånglar till det med onödig engergislöseri. Sen när jag själv går upp, drabbas jag själv av samma prestationskrav som de övriga kände. Helt onödigt, vi står inte framför de andra för att behaga eller få uppmärksamhet/bekräftelse  utan vi står där för att leverera information. Tänk att man ser beteendet hos de andra men inte hos sig själv....

Jag lovar och svär, här och nu, att jag ska sluta ifrågasätta mig själv, bråka med mig själv eller krångla till det för mig, när det är så himla enkelt egentligen.
Fortsättning lär följa!

Vilken dag....

Klockradion startade kl 6, unnade mig en extra halvtimmes sömn idag.
Vaknade med att magen betedde sig som Etna vid ett utbrott, kroppen vägrade lyda, huvudvärk, puls på 380 minst och allmänt frånvarande.Åkte in till stan, bytte buss och klev av. Då stannar kroppen och vill inte ta ett enda kliv till.

Varför? Jo, jag var på väg till tandläkaren, vilket är det vidrigaste som finns, inte tandläkaren som person för han är kärleken personifierad, utan för vad som komma skall. Efter ett par minuter börjar jag kunna röra mig igen.

Sätter mig i väntrummet och pulsen går igång igen. Långt bort i korridoren (15 m) ser och hör jag honom hälsa men det kändes som om han befann sig på en annan planet, eller om det var jag, jag vet inte säkert. Hör svagt att han säger, är du redo?

Tror att jag höjde rösten lite och sa: NEJ, det är jag verkligen inte. Kunde inte resa mig, förrän han stod alldeles bredvid. När han sen tog i hand och hälsade, började jag fungera igen. Han och hans underbara sköterska har ett äkta lugn och harmoni över sig så det går inte motstå detta. Allt rinner av mig bara och jag kan snart sätta mig i stolen och jobbet kan påbörjas.

När jag kom till jobbet var jag helt slut som om jag sprungit Midnattsloppet eller nåt. :-)

Hoppas din dag börjat bättre.