Fredag igen...

Idag är det inte kurs, men min egen utveckling fortgår oavbrutet. Sitter i min skrivarlya för att komma vidare på min bok.Det var en trög start när jag kom hit i förmiddags. Det fanns så mycket intressant på Facebook, på övriga nätet och i min mail som jag bara måste ta hand om först och främst.

Detta beteende är fruktansvärt vanligt hos mig, när jag ska göra något som jag i och för sig är intresserad av, dyker det upp en massa annat att hitta på istället. Fattar inte varför, men idag är jag i alla fall medveten om beteendet som sådant.

Just nu sitter jag och äter min lunch, men så snart den är uppäten ska det bli skriva av. Sitter och skriver ner lite antecknigar över vad jag ska blogga om när jag återgår till datorn. Mitt emot mig i vårt lilla kök, sitter en kvinna och väntar på sin tur hos en kollega till mig. Det är en pinsam tystnad, liknadne den i väntrummet hos doktorn. Enbart min pennas raspande ljud hörs. Törs knappt äta på min sallad, tuggandet av paprika låter som en stenkross, så tyst är det. Varje sida hon bläddrar i en bok, gör att man rycker till och undrar vem som väsnas så.

Plötsligt får jag en ingivelse om att jag ska meditera när jag är klar med lunchen. Jag tackar universum för den påminnelsen, jag behöver dessa sparkar i baken ibland för att komma nånvart.

Åter till mitt projekt med boken. Under en meditation i måndags, fick jag ett datum när den ska vara klar. Som vanligt satt jag och frågade min vägledare en massa frågor, men inväntade inte svaren. 10 frågor senare, fick jag svaret på min fråga om datum. Hann nästan ställa en fråga till, innan jag fattade att jag faktiskt fick ett svar. 28 okt är det dags.

Nu har jag två val för hur jag ska gå vidare. Antingen skriva som bara den, eller lägga ner projektet. Om jag väljer det senare alternativet, fortsätter min väg som präglat hela mitt liv. Att fly undan när jag inser att det är fråga om insats från mig. Ett beteende jag inte alls gillar, men jag har aldrig ens funderat över hur jag ska kunna göra nåt åt det hela. Idag vet jag bättre. Det handlar om att bli medveten om vad jag verkligen vill göra, inte vad jag tror att jag vill göra.

Jag kan tro att jag vill göra klart boken, men det skiter sig. Hittar hur många undanflykter som helst att inte fullfölja projektet och då handlar det om min tro på att jag vill. Men om jag verkligen vill, ja då är det bara att fortsätta skriva. Det känns som att jag verkligen vill detta, trots alla timmar jag måste lägga på det hela. Samma sak med den utbildning jag går, själv- och medialutveckling. Har haft stunder av tvivel och att jag känner jag skippar det hela. Som tur är, inser jag att jag är fel ute. Självklart kommer jag inte att skippa detta, inte en chans.

Tidigare har jag liksom inte ens tänkt tanken att det jag hoppar på och som kanske bjuder lite motstånd, kanske blir något bra av om jag fortsätter, trots trögheten. Bättre att lägga ner än att riskera fiasko. Vem säger att det kommer att bli fiasko bara för att det tar emot lite? Jo, givetvis jag själv, nu inser jag detta och kan se skillnaden. Häftigt som bara den.

Ett bättre fokuserande är min nya livsuppgift och det går igen på alla områden. Jobbar betydligt effektivare idag på mitt arbete, kan hålla saker i huvet längre tid och jag får något ur händerna snabbare.

Så kära läsare, håll utkik efter min bok i slutet av oktober.

Jösses, vart tog helgen vägen...

Först var det fredag morgon och 3 dagars ledighet stod för dörren. Nu är det söndag kväll och jag sitter här och undrar vad som hände.

Vilken helg säger jag. Först i fredags, tog jag lite sovmorgon, sen ett möte med min lärare i Medialiltet. Det var ett möte som hette duga det. Har låst mig i mina meditationer och vill liksom ha allt på mitt sätt, men nu fick jag ett tips på hur jag ska komma förbi detta. Har trott att jag ALLTID måste ha vägledda meditationer. Nu vet jag att så är inte fallet. Träffade både min guide och min mamma. Fick en kärleksboost som hette duga vill jag lova. Jag satt och grät efteråt, det var både givande men även ledsamt. Inte ledsamt på ett negativt sätt, utan det en ledsenhet av att jag blev medveten om hur kärlek känns i kroppen och den saknad jag kunde känna över detta.

Fortsättningen på fredagen blev inte alls som planerat. Skulle ju skriva på min bok var det täntk. Men vad händer? Allt står bara still och jag vet nu efteråt varför. Jag hade tagit med mig femtioelva saker jag skulle fixa, allt från boken till reklamblad för min firma, planera för mediala sittningar och seanser osv. Givetvis blir det inget vettig då. Vet ju att jag bara ska ägna mig åt ett par saker varje gång, då blir det resultat. Skärpning Thobbe.

Lördagen, denna soliga fina dag tänkte jag gå ut, men vad händer då? Jo, jag kommer inte ut, fastnade vid datorn som vanligt, efter melodikrysset. Upptäckte när klockan var närmare 4 att jag inte käkat lunch ens, med huvudvärk som följd. Det blev en tidig middag och lite lördags mys senare på kvällen.

Söndag, inte lika fint väder, men ut kom jag i alla fall. Det blev nästan 4 timmars promenad. Så härligt att höra småfåglarna kvittra. Men vad jag inte gjorde var att äta... Huvudvärk idag igen.

Jag håller tydligen på att testa mina egna gränser, för hur långt jag kan tänja min diabetes. Det är ju rent vansinnigt detta. Vet ju att jag måste äta min 3 mål samt mellanmål för att den ska må som bäst....
Även här måste det till en skärpning som heter duga. Tur det är arbetsdag i morgon, det är lite lättare att hålla ordning på mig då. :-)

Med dessa rader, önskar jag alla läsare av min blogg, en underbart skön vecka med massor av vårkänslor.