Ångra

 I mitt inre ropas det ångra, ångra. ångra...

Först fattar jag ingenting, vad ska jag ångra? 

Kom fram till att det är mitt ego som känner sig åsidosatt. Har inte brytt mig om honom på ett tag och det har varit helt ljuvligt. Men nu skriker han sig hes över att få uppmärksamhet.

Ser ingen som helst anledning till att ångra något jag gjort i mitt liv! Det kanske låter kaxigt, men så är det. Jag ska förklara varför jag ser det så.

Alla mina handlingar i livet har jag gjort utifrån vad jag i stunden ansett vara bäst för min del. Jag har inte kunnat göra det på något annat sätt i den stunden. Oavsett vad har jag agerat för mitt högstas bästa, alltså själsligt sett och det är det vi lär oss i livet. 

Har aldrig medvetet sårat eller gjort någon nån skada. Om någon har blivit sårat, kan jag inte ta ansvar för deras tolkning av mitt agerande. Livet har lärt mig att stör jag mig på någon så behöver jag titta inåt och bearbeta vad som finns där inne hos mig, innan jag agerar utifrån min reaktion på något som någon annan sagt eller gjort. Jag kan bara ta ansvar för mina reaktioner och agera därefter. Det är inte mitt ansvar att leva någon annans liv eller att tala om för dem hur de ska reagera/agera.

Därför tycker jag att det finns inget att ångra i mitt liv. Varför lägga tid och kraft på detta. Jag menar det som har hänt har hänt och kan inte göras ogjort ändå, men så länge intentionen är att bara agera ur hjärtats synvinkel finns det inte något att ångra.

Mina övertygelser är mina, dina är dina och det är så det ska vara. Har slutat att frälsa världen med mina insikter, min kunskap eller visdom. Den är sann för mig och det räcker. Jag respekterar dig för din sanning även om jag kanske inte är överens om det du anser vara rätt alla gånger. Mitt liv handlar inte längre om att vara andra till lags, det handlar om att jag ska känna frid och lycka med mig själv. Att stå upp för mig, är det viktigaste jag kan göra. 

Kärlek till er alla som läser detta.

💓💓💓