Idag har det varit en omtumlande dag på många sätt. Det började med att jag kollade på TVn till frukosten, ett program om världens strängaste föräldrar. Fängslad följde jag programmet. Så underbart att se att även ungdomar som till synes är hopplösa kan ändra på sig och bli kärleksfulla med rätt stöd. OK, jag vet att det är TV program och mycket är tillrättalagt, men inte mindre intressant för det. Satt och grät ikapp med deltagarna.
Eftersom ryggen inte ville det jag ville idag, blev det inte någon cykeltur eller promenad. La mig på soffan och sov en timme i stället. Efter lunch satte jag mig vid datorn, för jag tänkte påbörja min sammanställning över min 60 årsdag på Gran Canaria. Hade bett de andra som var med att bidra med bilder och lite text, utifrån deras upplevelse. Det var trevlig läsning och skulle bli så kul att jobba med materialet.
Efter en stund fick jag för mig att jag skulle ladda ner mer musik på Spotify. Sagt och gjort och sen var jag fast. Det blev några timmars nostalgi och många minnesbilder kom till mig. Det var många underbara minnen jag fick uppleva. Jag har gråtit floder idag, mest av glädje men även av sorg över att det jag såg inte kan komma tillbaka. De är förblir minnen. Blev så starkt påmind om livet bara flutit på utan att jag varit närvarande.
Ibland kan jag känna att jag inte gjort nåt av mitt liv, eller att det inte varit spännande och upplevelserikt överhuvudtaget. Tänk så fel jag haft. Idag fick jag verkligen se hur mycket jag varit med om och fått uppleva. Hur mycket kärlek jag fått från alla håll och kanter, men jag har inte haft vett att ta in det. Det har varit så självklart att jag inte behövt bry mig.
Känner att jag vill be mig själv, likväl alla som korsat min väg genom livet om förlåt för mitt tillkortakommande när det handlar om att värdesätta mig och er. Jodå, visst har jag gjort mitt bästa och jag har lyckats många gånger. De som fått minst av den varan är mina föräldrar.
De har alltid älskat mig, det vet jag idag. Under min uppväxt såg jag det inte. Jag bara krävde och krävde, som ju barn gör mot föräldrar men att ge något själv fanns liksom inte i min hjärna. De har jobbat och slitit hela sitt liv för att ge mig ett bra liv. De hade självklart sina begränsningar och ryggsäckar att ta hand om, men idag tvivlar jag inte en sekund på att de ALLTID gjorde sitt bästa. Likaså gjorde jag mitt bästa utifrån mina förutsättningar.
Ni ska veta att jag fick en kärleksdusch nu när jag skriver detta, från mamma och pappa. De förlåter mig och sig själva det vet jag.
All kärlek till mina föräldrar för att ni gjorde ett mycket bra jobb, ni gav mig livet. Trots att jag inte uppskattade det alla gånger, fanns ni där och slutade aldrig att älska mig. En vacker dag kommer vi att återförenas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar