Stolt liksom svanen...

Jag håller  mitt huvud lika stolt som svanen. Med samma insikt om mina kvaliteter och kunskap som den, anser jag mig ha rätten att hålla huvudet högt. Vi har nu klarat av 3 gånger på utbildningen och redan har jag märkt stora förändringar i mitt beteende. Medvetenheten är påtaglig, jämfört med innan. Ska försöka förklara lite närmare utan att bli för  detaljerad. Vi alla har beteenden som vi gillar, accepterar, bryr sig om eller inte är medvetna om. Jag har alltid haft lätt att se andras beteenden och retad mig tilll vansinne över hur dumma folk är. Att jag själv hade såna sidor som kunde reta andra fanns liksom inte i mitt medvetande. Alltid var det andra som det var fel på.

I den här utbildningen vi går jobbar vi oerhört hårt med självinsikter och personlig utveckling. Det är skitjobbigt emellanåt och många gånger har jag tänkt tanken att jag hoppar av karusellen, det är för jobbigt att ta tag i vissa delar hos mig. De väcker upp minnen jag inte vill ha kvar och framför allt vill jag inte känna det obehag de medför.MEN nu har jag en annan insikt och känsla inför detta.

Intellektuellt har jag förstått nödvändigheten av att jobba med dessa sidor, men idag KÄNNER jag också att det är nödvändigt. Det är en otrolig skillnad ska du veta. Det som fick mig att vakna till, var när vår lärare/mentor, verbalt gav mig en käftsmäll som hette duga. Han sa ifrån på skarpen till mig att nu får jag sluta störa mig på andras beteenden. Det är ointressant för min utveckling att lägga elller värderingar av detta slag. Den enda person jag ska jämföra mig med är mig själv.

Så nu försöker jag verkligen tänka till innan jag öppnar munnen. Givetvis kommer det grodor ibland, men oftast hinner jag stoppa dem innan jag säger nåt. Insikten om att det jag stör mig på hos andra, är sånt jag själv gör och inte vill se. Det gäller att komma fram till vad som förorsakade detta trauma en gång i tiden, ta tag i det, acceptera och sen släppa. Det är enda vägen att gå vidare.

Lovar dig att det är häftigt att se sin egen utveckling framåt och tack vare den känner jag idag ett lugn inom mig som jag inte haft på många herrans år, typ 50-55 år kanske. Det har också gjort att jag känenr tillit till min mediala förmåga på ett helt annat sätt idag.

Jag tackar mig själv för att jag har låtit mig gå kursen, jag tackar mina kurskamrater, jag tackar vår lärare Leo, jag tackar min "rektor" och alla andra guider från andra andra sidan. Alla utan inbördes ordning, ni behövs alla för mig.

Ha en fortsatt skön påsk

KRAM



Vårkänslor i luften och mediumutvecklingen går framåt... eller bakåt...

Nu börjar jag känna att kroppen vaknar till liv och livsandarna gör sig påminda. Som för så många andra reagerar kroppen genom att känna sig trött, hängig och det känns motigt att överhuvudtaget ta sig framåt.
Senaste dagarna har det hängt ett OK över mig, men samtidigt vet jag ju att det är tillfälligt och jag tillåter mig inte att knäckas denna gång. Tidigare vårar har jag blivit deppig, men det är jag inte nu. Lite ur balans men inte deppig. Otrolligt härlig skillnad i känslan. :-)

Är på väg till min skrivarlya och det är mycket inom mig som pockar på att få komma fram. Ska bli spännande att se slutresultatet så småningom. :-)

En underbar vårhelg till er alla.
Kram

Fredag igen...

Idag är det inte kurs, men min egen utveckling fortgår oavbrutet. Sitter i min skrivarlya för att komma vidare på min bok.Det var en trög start när jag kom hit i förmiddags. Det fanns så mycket intressant på Facebook, på övriga nätet och i min mail som jag bara måste ta hand om först och främst.

Detta beteende är fruktansvärt vanligt hos mig, när jag ska göra något som jag i och för sig är intresserad av, dyker det upp en massa annat att hitta på istället. Fattar inte varför, men idag är jag i alla fall medveten om beteendet som sådant.

Just nu sitter jag och äter min lunch, men så snart den är uppäten ska det bli skriva av. Sitter och skriver ner lite antecknigar över vad jag ska blogga om när jag återgår till datorn. Mitt emot mig i vårt lilla kök, sitter en kvinna och väntar på sin tur hos en kollega till mig. Det är en pinsam tystnad, liknadne den i väntrummet hos doktorn. Enbart min pennas raspande ljud hörs. Törs knappt äta på min sallad, tuggandet av paprika låter som en stenkross, så tyst är det. Varje sida hon bläddrar i en bok, gör att man rycker till och undrar vem som väsnas så.

Plötsligt får jag en ingivelse om att jag ska meditera när jag är klar med lunchen. Jag tackar universum för den påminnelsen, jag behöver dessa sparkar i baken ibland för att komma nånvart.

Åter till mitt projekt med boken. Under en meditation i måndags, fick jag ett datum när den ska vara klar. Som vanligt satt jag och frågade min vägledare en massa frågor, men inväntade inte svaren. 10 frågor senare, fick jag svaret på min fråga om datum. Hann nästan ställa en fråga till, innan jag fattade att jag faktiskt fick ett svar. 28 okt är det dags.

Nu har jag två val för hur jag ska gå vidare. Antingen skriva som bara den, eller lägga ner projektet. Om jag väljer det senare alternativet, fortsätter min väg som präglat hela mitt liv. Att fly undan när jag inser att det är fråga om insats från mig. Ett beteende jag inte alls gillar, men jag har aldrig ens funderat över hur jag ska kunna göra nåt åt det hela. Idag vet jag bättre. Det handlar om att bli medveten om vad jag verkligen vill göra, inte vad jag tror att jag vill göra.

Jag kan tro att jag vill göra klart boken, men det skiter sig. Hittar hur många undanflykter som helst att inte fullfölja projektet och då handlar det om min tro på att jag vill. Men om jag verkligen vill, ja då är det bara att fortsätta skriva. Det känns som att jag verkligen vill detta, trots alla timmar jag måste lägga på det hela. Samma sak med den utbildning jag går, själv- och medialutveckling. Har haft stunder av tvivel och att jag känner jag skippar det hela. Som tur är, inser jag att jag är fel ute. Självklart kommer jag inte att skippa detta, inte en chans.

Tidigare har jag liksom inte ens tänkt tanken att det jag hoppar på och som kanske bjuder lite motstånd, kanske blir något bra av om jag fortsätter, trots trögheten. Bättre att lägga ner än att riskera fiasko. Vem säger att det kommer att bli fiasko bara för att det tar emot lite? Jo, givetvis jag själv, nu inser jag detta och kan se skillnaden. Häftigt som bara den.

Ett bättre fokuserande är min nya livsuppgift och det går igen på alla områden. Jobbar betydligt effektivare idag på mitt arbete, kan hålla saker i huvet längre tid och jag får något ur händerna snabbare.

Så kära läsare, håll utkik efter min bok i slutet av oktober.

Jösses, vart tog helgen vägen...

Först var det fredag morgon och 3 dagars ledighet stod för dörren. Nu är det söndag kväll och jag sitter här och undrar vad som hände.

Vilken helg säger jag. Först i fredags, tog jag lite sovmorgon, sen ett möte med min lärare i Medialiltet. Det var ett möte som hette duga det. Har låst mig i mina meditationer och vill liksom ha allt på mitt sätt, men nu fick jag ett tips på hur jag ska komma förbi detta. Har trott att jag ALLTID måste ha vägledda meditationer. Nu vet jag att så är inte fallet. Träffade både min guide och min mamma. Fick en kärleksboost som hette duga vill jag lova. Jag satt och grät efteråt, det var både givande men även ledsamt. Inte ledsamt på ett negativt sätt, utan det en ledsenhet av att jag blev medveten om hur kärlek känns i kroppen och den saknad jag kunde känna över detta.

Fortsättningen på fredagen blev inte alls som planerat. Skulle ju skriva på min bok var det täntk. Men vad händer? Allt står bara still och jag vet nu efteråt varför. Jag hade tagit med mig femtioelva saker jag skulle fixa, allt från boken till reklamblad för min firma, planera för mediala sittningar och seanser osv. Givetvis blir det inget vettig då. Vet ju att jag bara ska ägna mig åt ett par saker varje gång, då blir det resultat. Skärpning Thobbe.

Lördagen, denna soliga fina dag tänkte jag gå ut, men vad händer då? Jo, jag kommer inte ut, fastnade vid datorn som vanligt, efter melodikrysset. Upptäckte när klockan var närmare 4 att jag inte käkat lunch ens, med huvudvärk som följd. Det blev en tidig middag och lite lördags mys senare på kvällen.

Söndag, inte lika fint väder, men ut kom jag i alla fall. Det blev nästan 4 timmars promenad. Så härligt att höra småfåglarna kvittra. Men vad jag inte gjorde var att äta... Huvudvärk idag igen.

Jag håller tydligen på att testa mina egna gränser, för hur långt jag kan tänja min diabetes. Det är ju rent vansinnigt detta. Vet ju att jag måste äta min 3 mål samt mellanmål för att den ska må som bäst....
Även här måste det till en skärpning som heter duga. Tur det är arbetsdag i morgon, det är lite lättare att hålla ordning på mig då. :-)

Med dessa rader, önskar jag alla läsare av min blogg, en underbart skön vecka med massor av vårkänslor.

Scendebuten...

Jag ber att få hälsa er alla välkomna hit till denna seans ikväll, här på ABF husets stora salong. Kul att så många hittat hit. Jag kan lova att ni kommer att få vara med om en händelserik kväll. Vi, som står här på scenen, är alla medium som går en certifieringsutbildning under ledning av Leo Eid.

Vi ska hjälpa er i publiken att få kontakt med era anhöriga eller andra som vill komma fram och ge er en hälsning. Det vi ber dig som får kontakt, är att inte förvänta dig att någon ska komma fram eller att det ska vara på ett visst sätt eller en viss person. Vi kan inte styra detta på något sätt, utan vi förmedlar det som kommer till oss.

Vi alla här, jobbar på lite olika sätt så var beredda på att någon av oss kanske kommer ner från scenen och tar er i hand, för att på sätt få kontakt. Nån annan kanske ber dig skriva ett namn på ett papper, utan att säga vem det tillhör, för att på det sättet få kontakt med någon på andra sidan.

Efter pausen kommer Leo själv hålla en seans för er. Med dessa ord hälsar jag er varmt välkommen till kvällens seans....

När jag sagt detta och sett alla jobba, vaknade jag ur min dröm, som var så verklig att jag trodde det hade hänt först, innan jag blev medveten om att det bara varit en dröm. Det var intressant att se mig själv från ovan men ändå var jag i kroppen på samma gång. Jag hade ett lugn som var enormt stort och en säkerhet i det jag skulle göra som jag idag inte känner riktigt. MEN jag vet att det kommer jag att känna innan min utbildning är klar i december. Det är utom all tvekan att det kommer bli så.

Jag är tacksam för att jag valde att gå utbildningen, fast jag var lite tveksam till en början. Jantelagen du vet. Men eftersom Leo var övertygad om att jag skulle klara detta, eftersom jag har de förutsättningar som behövs för att lyckas, ja varför skulle jag då kämpa emot? Har blivit bättre och bättre på att inte gå emot den positiva rösten inom mig för att följa den negativa. Det är oftare JA-rösten vinner. Givetvis faller jag tillbaka i vissa situationer, men med en stor medvetenhet om vad som händer är det lättare att ta tag i motståndet.

Vi ses därute i nåt sammanhang. :-)
 

Vilken helg, vilken helg....

Då har vi avklarat vår första helg i kursen för personlig utveckling och medialitet. Mycket skratt och mycket befriande tårar har det blivit för oss. Redan står det klart för oss alla, vågar jag påstå, att utan att känna sig själv, kan man inte hjälpa andra. Ledorden för detta är att vara i nuet, alltså total fokus på det händer just nu och handla utifrån detta. Att älta gamla oförätter hjälper ingenting, det har ju hänt och det kan man inte ändra på, varför då lägga energin på det...

En hel del insikter fick vi oss till livs, även det vågar jag säga gällde alla mer eller mindre. För egen del kunde jag släppa på bördor jag haft med mig sen barnsben. Jag kan också se mönster i mitt liv utifrån en sanning jag skapat mig för något jag trodde var sanningen. Problemet är ju att jag kan inte veta om det är sant eller inte. Det var något som jag bestämde mig för att det var, frågan kvarstår, var det verkligen sanning och i så fall hur vet jag det...

Med tanke på de framsteg vi alla gjorde under tre dagar, kan det bara bli något fantastiskt av hela utbildningen. Vi kommer att bli totalgrymma!

I dag kör vi igång certifieringsutbildningen...

Har precis avslutat min frukost i lugn och ro, samlar mig innan jag sticka iväg till kursen. Många tankar är det som rör sig i huvet. Vill ju helst inte tänka så mycket, men det går inte att stoppa dem, när de forsar fram på det här viset. Märker dock att det är inte så mycket kritiska tankar, mera undringar om vad vi kommer att göra under de 11 helger vi har framför oss. Visst dyker det upp frågor som vad jag ska där att göra, fast där har jag klara svar. Jag VET ju vad jag behöver lära mig.

I går var jag på en avslutning i en intuitionscirkel jag gått och det var givande förståss. Blev en del saker som reddes ut inom mig. Kan ibland bli lite irriterad över att jag behöver lång startsträcka för att komma igång och vandra framåt. Samtidigt vet jag ju att irritationen bara hindrar, bättre att acceptera och se det som en framgång när det händer något. Tänk att man ska vara så mänsklig och krångla till saker istället för att göra det enkelt, vilket oftast är den rätta vägen.

Det är på nåt sätt nyttigt att upptäcka att man är mänsklig också, så saker inte stiger en åt huvet. En insikt jag fått senaste veckan, är att jag varit oerhört kaxig när det gäller detta med min mentala förmåga. Har liksom haft attityden, ja ja det där kan jag ju. Kan lova att mina guider är på mig direkt och skojar med mig för att jag ska inse att varje gång jag mediterar eller ställer frågor, är som att börja på nytt. De bryr sig inte om att jag vill ha svaren på ett visst sätt utan de gör på sitt sätt, allt för min lärdom att lyssna inåt, känna inåt osv. Börjar lite smått inse detta... :-)

Nu ska jag göra mig i ordning för dagens/helgens övningar.
Allt gott till er där ute.