Varnar direkt att det blir en känslosam blogg idag. Klarar du eller vill du inte läsa det, gör nåt annat, för jag håller inte tillbaka nånting idag.

Innan jag åkte ner hit, sa Leo min lärare, att jag skulle lösa mina knutar så kommer det hända saker med min medialitet. Min intention har varit att det skulle jag göra. Dagarna har gått och jag liksom inte känt för att sätta mig ner och medvetet jobba med dem

Undermedvetet har jag definitivt jobbat som attan kan jag lova. Förutom att jag varit kreativ, långt från jag varit på länge. Det vill säga, det har bara flödat på utan att jag krystat fram idéer eller tankar. Har definitivt öppnat upp hjärtat ordentligt. Kan känna skillnaden som påtaglig mot hur jag var förr.

Till exempel, stör jag mig inte på grannar här på hotellet som är högljudda, utan jag känner bara att de har kul och vill visa det på sitt sätt. Det är härligt att vi är olika till sättet, konstaterar jag. Tidigare hade jag blivit irriterad. Jag vet vad den irritationen bottnar i nu, mer om det längre ner.

Idag, när jag var ute och promenerade, kände jag hur jag speedade upp farten och tyckte alla framför mig sölade och det störde mig. Då frågar jag mig själv om det är så att jag håller på att ställa om mig inför att återvända till stressen där hemma? Nej, det handlar om att jag ska bli medveten om min gräns för tålamodet bland annat. När jag insåg detta, var det som om det fanns hur mycket utrymme som helst omkring mig och jag såg att alla strålade av ljus och tillfredsställelse.

Under den fortsatta promenaden, kände jag en annan konstig känsla som jag inte  kunde sätta fingret på. Satte mig ner en stund och försökte förstå den, men det kom inget. Insåg att det är just så jag inte ska göra, att förvänta mig svaret direkt. Fortsatte därför att promenera och efter ett tag kom det över mig. Det handlade om både tomhet och saknad. Nu börjar jag gråta medan jag skriver, för detta är så starkt.

De båda känslorna hänger ihop för min del och nu kan jag verkligen känna dem i hjärtat. Nej, jag är inte ledsen eller bitter över att de finns där, jag tycker det är stort att de kommer fram så tydligt och visar mig vad det handlar om. Gick där och kände in dem, lät dem härja fritt i kroppen en stund. Det gjorde förbannat ont i hjärtat ska du veta. Eftersom jag vet att för att släppa måste man leva ut känslorna, då först kan jag gå vidare.

När jag åter var på hotellet, la jag mig vid poolen en stund i solen och nästan skakade av det som hände i kroppen. Ville helst bara skrika rakt ut och springa ifrån mig själv. Inte blev det lättare med tomheten och saknaden när jag lyssnar på min I-pod med julmusik och dansband, som i sig handlar om smärta och kärlek. Sen bröt det loss.

Fick ett SMS från min gode vän Peter, som kom hit och överraskade mig i förra veckan. Han berättar om sina planer att också flytta hit ner. Vi pratade en hel del om det när han var här. Men det var inte flyttplanerna i sig som fick mig att gråta hejdlöst just då. Var tvungen att gå in på rummet, ville liksom inte ligga vid poolen och gråta med alla tyska tanter runt om kring.

Inne på rummet fortsatte jag gråta för den saknad jag då kände efter min vän, som gjorde allt för att kunna överraska mig. Han ordnade med jobbet, hotade dem att sluta om han inte fick sina dagar ledigt (han är i den sitsen att han kan göra så), såg till att boka både flyg och hotell i god tid. Allt för att överraska MIG. Nu kunde jag ta in detta i mitt hjärta och det var omtumlande som fan. Aldrig har väl någon gjort något så stort för min skull. Vet inte hur jag ska visa min tacksamhet, men jag är övertygad om att Peter känner den i alla fall.

Nu förstår jag också, vad jag slösat bort mycket i mitt liv, genom att stänga mitt hjärta från att ta emot kärlek och vänskap från andra. Har inte haft problem med att ge, men att få tillbaka. Det har varit helt uteslutet att jag skulle vara värd något sådant. Nu vet jag bättre.

Till sist vill jag tacka några personer som betytt extra mycket för mig senaste tiden.

Leo Eid, min lärare i självutveckling och medialitetet. Ditt ärliga och kärleksfulla sätt att undervisa på, att gå på med den rakhet du gör är stort. Det fanns många stunder under året då jag önskade dig långt bort från mig, för du var jobbig, du lyssnade inte på mina argument, du trodde du visste bäst i alla lägen osv. Du var en jävla dryg en. Trots detta valde jag att stanna kvar på kursen för något sa mig att det finns ett syfte med allt detta. Förstod inte då, kanske inte fullt ut nu heller, men jag vet så pass mycket att det hela tiden varit för MITT eget bästa, ingenting annat.

Barbro Eriksson, som var min kurskamrat och stödkompis under utbildningen. DU har heller inte tvivlat på min förmåga, du har lyssnat när jag kommit med nåt vettigt, men slagit dövörat till när jag snackat skit. Du har väglett och ifrågasatt och varit öppen för den motsatta vägen, alltså du har lyssnat när jag kommit med råd till dig.

Tania, Heidi, Vivian, Anna.Lena, Monika och Anders, vilka härliga människor ni är. Tack för ert stora stöd under utbildningen och tack för att ni delat er visdom så generöst. Det är en ära att ha fått gå igenom denna resa med er.

Tack även till alla andra som korsat min väg, som bidragit med visdom och klokhet på olika sätt. Alla tillsammans har fått mig att växa och även ni själva har vuxit i mina ögon. Det är stort detta att få dela med varandra.

Många goda kramar och massor av kärlek till er alla.