Veckans rapport

Det har varit en omväxlande vecka, vad gäller kosthållning och mer rörlighet av kroppen
Mån, tis och ons gick utan problem, jag åt inga kolhydrater alls, På torsdag blev det dock hårdbrödsmackor på kvällen. Fredagen åt jag också lite kolhydrater, liksom lör och sönd.

Känner inte något dåligt samvete för detta då jag har gått dryga 18000 steg två gånger.

Under en av mina promenader fick jag ett motstånd till det hela, som hette duga. En tanke som gick igenom huvudet, var att ska jag verkligen hålla på med detta resten av mitt liv...
Svaret kom efter ett tag och det var ett lyckorus som spred sig genom kroppen och jag kunde känna att detta är vad jag VILL göra.

I morse krävde kroppen att jag skulle gå ut och gå. Skön känsla. :-)

Vikten i morse var 93,6 så det är minus 2,4 kg. Detta är förmodligen vätska som lämnat kroppen, brukar ju vara bra ras i början. Men jag är övertygad om att jag är på rätt väg.

Tjingeling

Dag 2 i mitt nya liv.

I två dagar har jag undvikit kolhydrater och det har funkat bra. Fast jag saknar ju mina frukostmackor. Visst är det gott med Keso, ost, skinka och ägg också. Ska greja detta denna gång!

Dock blir jag påmind på nätterna att jag dricker för lite vatten på dagarna. I två nätter har jag vaknat med kramp i vaderna och fötterna. Får skärpa mig där!

I övrigt är det inte så mycket att tillägga om den delen av mitt liv.

Ska bli skönt med några dagars ledigt för att hinna med hemmet och dammråttorna som förökar sig i allt snabbare takt, lite tvätt som fixas, ja ni vet ju själva vad som behöver fixas i ett hem. Fast först och främst ska jag vara ute i solen så mycket jag bara orkar. Det är viktigt att ta hand om de njutningar som sommaren erbjuder också.

Önskar er alla en trevlig midsommar, redan nu ifall jag inte skriver något mer innan.

Fortsättning följer på nya Thobbes liv...

Skrev ju förra gången att jag vill kalla mig för nya Thobbe nu. Ytterligare steg är taget för att markera detta och det är att jag ändrat mitt förnamn till Thobbe hos myndigheterna. Under de senaste 30 åren har jag knappt blivit kallat annat än Thobbe av kollegor, vänner och andra. Det är bara hos myndigheter och läkare som jag fått heta Thorbjörn, eller Claes (som stod först, fast tilltalsnamnet var Thorbjörn).

Nu kan ingen säga fel, eftersom det bara finns ett förnamn att välja på. Dessutom har jag fått dit en accent på efternamnet. Den försvann när jag ansökte om detta namn för 7-8 år sen. Nu är det på plats och allt känns rätt.

Nästa steg är att nu jävlar ska jag ta tag i mathållningen och motionerandet (för gång 372 000), nu blir det till att ta fram oxens ensvishet.  Dessutom har jag blivit inspirerad av två kollegor som tagit tag i sig själva och tre kollegor har visat tydligt att det lönar sig att kämpa, hur svart det än ser ut.

Kan de, kan jag!

Har ju alltid vetat, rent intelligensmässigt att ska det bli förändring, är det jag och ingen annan som måste göra jobbet, men av olika anledningar har jag valt att skjuta det framför mig, trots vetskapen om att det bara blir värre och värre vad tiden lider. Hela mitt liv har mitt fokus och engagemang många gånger skötts med vänsterhanden. "Det löser sig", har varit min ledstjärna. Men även jag har kommit fram till och insett att detta inte stämmer för fem öre. Skulle det mot förmodan lösa sig, utan att jag gör nåt, beror det till 95 procent på att händelser eller andra omkring mig har bidragit, resterande 5 % har varit enbart tur.

Har gått hos en KBT-terapeut senaste året, för att lära mig använda målbilder. Har lärt mig massor av detta och jag har hållit de förändringar jag kom fram till var rimliga och idag är ingår de i vardagen. Nu är det fas 2, att sätta egna mål och göra dem rimliga. Att ändra mathållningen är stor del av den fasen.

Tänkte försöka blogga lite oftare nu för att hålla liv i bloggen, samt att känna ansvar mot mig själv genom berätta för andra vad som pågår. Mycket handlar ju om att göra tvärtom mot vad egot vill att jag gör.

Matchvikten startar idag på 96 kg och jag har som avsikt att meddela en gång i veckan hur det går.

En (o)vanlig dag i nya Thobbes liv...

Min favorit i flera färger

JA, jag vill nog säga att det handlar om den nya Thobbe, för insikter och annat bara öses över mig och jag tar tacksamt emot. Liksom att jag kan känna att det är OK att få kärlek från andra, utan att jag måste ifrågasätta deras motiv. Härligt när insikterna kommer till en, även på det känslomässiga planet.

Jag har jobbat med mig själv oerhört mycket, för att öppna upp mitt hjärta för att ta emot. Att ge har aldrig varit ett problem för mig, men att ta emot däremot. Jobbet har varit värt varenda ynka sekund. Visst har jag tröttnat många gånger och velat ge upp, men då har det skett något genombrott av något slag och jag har kämpat vidare. Allt för mitt eget välmåendes skull.

Har slutat att gräma mig över att jag inte gjort detta mycket tidigare i mitt liv. Det leder liksom ingen vart, det gör det däremot om jag tar vara på varje liten upplevelse i nuet. Nuet som är det enda jag påverka och se till att det blir så bra det bara går. Det är en lycka att ha kommit dithän vill jag lova.

Idag återvände jag till det hotell där jag bodde på min allra första resa här på Gran Canaria, tillsammans med min gode vän Peter. Sandy Golf Club, tror jag det hette, Ligger lite på sidan om mot där jag bor nu. Det tog mig en timme att promenera dit, men det var det värt. Det är en lugn skön atmosfär över stället.

Tänkte ta en öl och nåt att äta i restaurangen på området. Satte mig i skuggen längst in i hörnet på uteplatsen. Det är bra träning för tålamodet att sätta sig på en sån plats, för här gör man sig ingen brådska. Kanske jag måste flytta mig ändå, är ju lite sugen.

Det slår mig att det varit en bra dag och jag fick en del gjort med materialet till kursen i september. Var så skönt att få ner idéerna ur skallen och till datorn i stället. Bra sätt att rensa hjärnan och göra plats för nya infallsvinklar. Verkar finnas hur mycket som helst att ösa ur, jobbet är att känna efter om de tillför något till kursen.

Jag blev tvungen att flytta på mig, så jag satte mig inomhus istället och då kom han direkt. Han sparade ju 12 steg på att jag flyttade mig. Fniss! Jag förlåter honom, det är en trevlig skämtsam herre.

Känner mig oerhört priviligerad som har möjlighet att kunna unna mig denna form av lyxliv ibland. Det är inte alla som har det. Min tacksamhet är gränslös. Att dessutom få fira min 60-årsdag här nere, tillsammans med goda vänner som fixat en resa hit, för min skull, värmer mitt hjärta oerhört mycket. Många tacksamhetens tårar har jag fällt över detta. Vilka fina vänner jag. Kan bara konstatera att om ordspråket, Man får de vänner man förtjänar, stämmer så har jag verkligen gjort en massa gott i mina dagar.

Nu tuffar jag på vidare i mitt nya liv.

Vilken dag...

Idag när jag vaknade, kände jag att det kommer bli en bra dag. Det har det blivit också.

Jag hade mailat till Alvglans bokhandel och frågat om de var intresserad av att köpa mina gamla seriealbum/serieböcker och det var de. Har länge tänkt göra detta, då jag tittar aldig i dessa. Det var säkert 10 år sen jag bläddrade i nåt av albumen. De samlade bara damm och jag bar ner dem i källaren för nån vecka sen. Men nu skulle jag kanske få bli av med dem och kanske få någon hundring för dem i alla fall. Pengarna var inte viktigast, jag ville bara inte slänga dem i soporna.

En stor resväxka blev knökfull med album och böcker. Eftersom jag inte åker tunnelbana, blev det till att kånka till bussen. Tur det var jul på väskan. Skulle tro att den vägde 30-40 kg och det kändes vid på och avstigning vill jag lova. Bad till högre makter att det inte skulle komma några barnvagnar på bussen, då jag satt på det utrymmet. Jag blev bönhörd ända fram till en hållplats innan jag skulle av. Men det gick bra även om det kom en vagn.

Han som stod i butiken, kollade igenom albumen och la hälften i en hög och den andra halvan i en annan hög. Jag tänkte shit, han ville inte ha allt. Ska jag då behöva släpa hem resten igen? När han sa summan han ville betala för halva högen, höll jag på att ramla baklänges. Betydligt mer än jag fantiserat om. Yr och helt konstig i huvet, skulle jag låtsas vara oberörd och sa bara att jag var nöjd. Sen hör jag mig själv säga: Om du tror att du kan sälja resten, så får du dem på köpet...

Han tackade och tog emot. Förstår nu efteråt att han läste av mig som en öppen bok och att han visste vad han gjorde när han gjorde två högar. Han såg nog att jag inte var intresserad av att släpa hem dem. Men vet du vad? Det känns så underbart att få de pengar jag fick och samtidigt veta att nån eller några andra blir glada över att kunna köpa dessa album. Dessutom gjorde försäljaren  ett fynd och då har jag även gjort honom glad. Kan liksom inte bli bättre.

Nästa bra grej är jag äntligen fått ändan ur vagnen och ringt till SR P1s sommarprogram och läst in en snutt för att vara med i uttagningen till lyssnarnas sommarpratare. Självklart ska jag vara med i det programmet för att sprida inspiration och lära andra hur de ska våga ta plats. Det var sista dagen för att skicka in sitt intresse idag. Den 7 maj presenteras 8 bidrag som lyssnarna får rösta på. Här är länken till denna sida: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=5476901

Hjälp mig genom att skicka positiva tankar om min medverkan, till universum och sen rösta på mitt bidrag när den dagen kommer. :-)

Ha en underbar söndagkväll alla där ute.

Reflektion en vanlig lördag morgon

Nåja det är kanske inte riktigt en vanlig lördag. Jag menar, det är inte vanligt att jag ska stå på en mässa i två dagar och sälja en bok, skriven av mig...

Hela mitt liv har jag varit ute i riktigt god tid när jag ska göra något. Brukade sova dåligt och vakna tidigt och sen vandra omkring helt planlöst och väntar och väntar. En del säger att det är en åldersgrej...

Vaknade tidigt idag också, men inte ett dugg nervös inför helgens bravader. Sitter här helt lugnt och skriver dessa rader, slökollar lite på TV samtidigt och tycker att livet är behagligt. När jag vaknade vid 3, låg jag bara och njöt av tystnaden och stillheten, sen somnade jag om.

Nu ska jag duscha och sen meditera en stund, innan jag går bort till Solnahallen.

Kram och kärlek till er alla!

Dagens insikt...

Idag blev jag medveten om att inte döma någon annan innan jag vet varför den gör som den gör! Har alltid försökt leva efter ett indianskt talesätt som lyder: Döm ingen man förrän du vandrat 14 dagar i hans mockasiner!

Kände att jag behövde komma ut en sväng och tog bussen in till stan, Fridhemsplan där jag klev av. Hade lurar kopplad till telefonen och lyssnade på The Dubliners som spelade gammal hederlig Irländsk folkmusik. Gick i en härligt lugn takt tyckte jag, Hantverkargatan ner mot Tegelbacken, för att svänga av mot T-centralen.

Skulle gå förbi SL-Centerret tänkte jag. Gick där i min egen lilla värld och observerade att en kvinna framför mig gick över på ett övergångsställe. Jag skulle också gå över där och knatar på. Vad jag inte gjorde, var att kolla om det var röd gubbe eller inte. Gick ut 2 steg, stannade till och i ögonvrån såg jag en bil som kom körande och skulle in på gatan jag var på väg att korsa. Föraren var skitarg och viftade och skrek där inne i bilen. Med all rätt, hon blev säkert rädd vilket jag inte blev dock.

När bilen kört förbi, ser jag att det var en korsning med ljussignaler och gubben var röd...

Då insåg jag hur lätt det är att tappa kontakten med omvärlden när man har musiken i örat. Det behövs inte var högsta volym eller så, men att stänga ute alla ljud och låta sig absorberas av musiken kan vara ödesdigert. I fortsättningen kommer jag inte bli irriterad över de som går framför mig och inte märker att man vill komma förbi, när de lyssnar på musik. Själv kommer jag dock inte att göra om detta i stadstrafiken. Möjligen om jag åker kommunalt, eller går i skogen - fast då vill jag lyssna på naturljuden istället.

När jag sen satt på bussen, insåg jag en sak till. Det var inte idag jag skulle lämna jordellivet i alla fall eller skadas överhuvudtaget. Mina övervakare där hemma i universum såg till detta. Det tackar jag för, från djupet av mitt hjärta.