Scendebuten...

Jag ber att få hälsa er alla välkomna hit till denna seans ikväll, här på ABF husets stora salong. Kul att så många hittat hit. Jag kan lova att ni kommer att få vara med om en händelserik kväll. Vi, som står här på scenen, är alla medium som går en certifieringsutbildning under ledning av Leo Eid.

Vi ska hjälpa er i publiken att få kontakt med era anhöriga eller andra som vill komma fram och ge er en hälsning. Det vi ber dig som får kontakt, är att inte förvänta dig att någon ska komma fram eller att det ska vara på ett visst sätt eller en viss person. Vi kan inte styra detta på något sätt, utan vi förmedlar det som kommer till oss.

Vi alla här, jobbar på lite olika sätt så var beredda på att någon av oss kanske kommer ner från scenen och tar er i hand, för att på sätt få kontakt. Nån annan kanske ber dig skriva ett namn på ett papper, utan att säga vem det tillhör, för att på det sättet få kontakt med någon på andra sidan.

Efter pausen kommer Leo själv hålla en seans för er. Med dessa ord hälsar jag er varmt välkommen till kvällens seans....

När jag sagt detta och sett alla jobba, vaknade jag ur min dröm, som var så verklig att jag trodde det hade hänt först, innan jag blev medveten om att det bara varit en dröm. Det var intressant att se mig själv från ovan men ändå var jag i kroppen på samma gång. Jag hade ett lugn som var enormt stort och en säkerhet i det jag skulle göra som jag idag inte känner riktigt. MEN jag vet att det kommer jag att känna innan min utbildning är klar i december. Det är utom all tvekan att det kommer bli så.

Jag är tacksam för att jag valde att gå utbildningen, fast jag var lite tveksam till en början. Jantelagen du vet. Men eftersom Leo var övertygad om att jag skulle klara detta, eftersom jag har de förutsättningar som behövs för att lyckas, ja varför skulle jag då kämpa emot? Har blivit bättre och bättre på att inte gå emot den positiva rösten inom mig för att följa den negativa. Det är oftare JA-rösten vinner. Givetvis faller jag tillbaka i vissa situationer, men med en stor medvetenhet om vad som händer är det lättare att ta tag i motståndet.

Vi ses därute i nåt sammanhang. :-)
 

Vilken helg, vilken helg....

Då har vi avklarat vår första helg i kursen för personlig utveckling och medialitet. Mycket skratt och mycket befriande tårar har det blivit för oss. Redan står det klart för oss alla, vågar jag påstå, att utan att känna sig själv, kan man inte hjälpa andra. Ledorden för detta är att vara i nuet, alltså total fokus på det händer just nu och handla utifrån detta. Att älta gamla oförätter hjälper ingenting, det har ju hänt och det kan man inte ändra på, varför då lägga energin på det...

En hel del insikter fick vi oss till livs, även det vågar jag säga gällde alla mer eller mindre. För egen del kunde jag släppa på bördor jag haft med mig sen barnsben. Jag kan också se mönster i mitt liv utifrån en sanning jag skapat mig för något jag trodde var sanningen. Problemet är ju att jag kan inte veta om det är sant eller inte. Det var något som jag bestämde mig för att det var, frågan kvarstår, var det verkligen sanning och i så fall hur vet jag det...

Med tanke på de framsteg vi alla gjorde under tre dagar, kan det bara bli något fantastiskt av hela utbildningen. Vi kommer att bli totalgrymma!

I dag kör vi igång certifieringsutbildningen...

Har precis avslutat min frukost i lugn och ro, samlar mig innan jag sticka iväg till kursen. Många tankar är det som rör sig i huvet. Vill ju helst inte tänka så mycket, men det går inte att stoppa dem, när de forsar fram på det här viset. Märker dock att det är inte så mycket kritiska tankar, mera undringar om vad vi kommer att göra under de 11 helger vi har framför oss. Visst dyker det upp frågor som vad jag ska där att göra, fast där har jag klara svar. Jag VET ju vad jag behöver lära mig.

I går var jag på en avslutning i en intuitionscirkel jag gått och det var givande förståss. Blev en del saker som reddes ut inom mig. Kan ibland bli lite irriterad över att jag behöver lång startsträcka för att komma igång och vandra framåt. Samtidigt vet jag ju att irritationen bara hindrar, bättre att acceptera och se det som en framgång när det händer något. Tänk att man ska vara så mänsklig och krångla till saker istället för att göra det enkelt, vilket oftast är den rätta vägen.

Det är på nåt sätt nyttigt att upptäcka att man är mänsklig också, så saker inte stiger en åt huvet. En insikt jag fått senaste veckan, är att jag varit oerhört kaxig när det gäller detta med min mentala förmåga. Har liksom haft attityden, ja ja det där kan jag ju. Kan lova att mina guider är på mig direkt och skojar med mig för att jag ska inse att varje gång jag mediterar eller ställer frågor, är som att börja på nytt. De bryr sig inte om att jag vill ha svaren på ett visst sätt utan de gör på sitt sätt, allt för min lärdom att lyssna inåt, känna inåt osv. Börjar lite smått inse detta... :-)

Nu ska jag göra mig i ordning för dagens/helgens övningar.
Allt gott till er där ute.

Boken växer lite i taget.

Idag har jag suttit och filat på min bok. Tanken var att jag skulle renskriva anteckningar. Det började jag med också men varje avsnitt växte av sig själv. Det blev annorlunda formulerar än de som jag antecknat från början. Det blir givetvis till det bättre.

Under tiden kom ett mail från en anhörig till en som fått healing, men som inte tror så mycket på detta. Då slogs jag av tanken, att även ta med berättelser som gäller andra än de själva. Alltså vem som helst kan berätta hur de iaktagit andras mottagande av healing och kan se vad det medfört. Den här personen låg nästan för döden och fick healing. Resultatet blev att personen överlevde och håller på att rehabiltera sig.

Det är intressant att min bok ändrar sig under resans gång, från att det skulle handla om min egen resa vad gäller Reiki, till att sen innefatta även andra former av healing. Därifrån skulle jag ställa frågor till de övriga och redovisa detta i form av frågor/svar vilket jag insåg rätt snabbt att det skulle bli urtåkigt att läsa. Så idagsläget är upplägget så att jag skriver om personen som delger sina upplevelser i form av ett kåseri eller nåt. Men vet vad jag gör nästa vecka? Jag är öppen för det som händer och sker.

Har även tänkt mig ordna disskutionsträffar där folk får prata om healing i alla dess former och sen redovisa detta i boken. Så du som läser detta kan väl tipsa folk om detta, mer info finns på hemsidan http://www.thobbesreiki.se/

Så häftigt att få vara med om denna resa. Från att varit helt övertygad om att jag inte kan skriva en bok till att nu vara på väg är stort. Tack alla som stöttar mig i detta.

Wow, det händer saker minsann

Måste berätta vad som hände i förrgår. Men först lite bakgrundsinfo. Detta med min bok, har jag nog skött lite med vänsterhanden känns det som. Lite gammalt beteende av att "det löser sig", allt faller på plats av sig självt, som det brukar göra i mitt liv. Dagarna går och blir till veckor, inget händer. Visst jag har träffat några och intervjuat dem, har för hand, skrivit min egen resa men sen hände det inte så mycket mer.

Så förra veckan började jag ta med mig datorn till jbobet, för att renskriva mina anteckningar i Word på lunchen. Vad händer då? Jo, jag börjar sakta men säkert inse att detta är något stort som jag håller på med och att det krävs jobb från min sida. Det löser sig inte utan att jag lägger min hand på det. Helt plötsligt börjar folk prata med mig och fråga hur det går med boken. Förstår ju att universum hjälper mig att se och komma i kontakt med rätt personer.

Nåväl i förrgår fick jag ett mail, från en kvinna som besökte Minimässan i Gustavsberg för några helger sen och hon ville att jag skulle få ett tips om hennes svärson som råkat illa ut, var nära att dö, men som återhämtat sig bland annat genom healing.

När jag läste detta, blev jag först helt ställd. Hur ska jag hantera en sån berättelse, jag som i mitt bakhuvud bara tänkt mig prata med folk som från att tagit emot healing gått vidare till att utbilda sig.

En del av mig ville hoppa av karusellen med boken, healing och medialtiet igen. Nu "krävdes" det något av mig och då vill jag fly, som jag alltid gjort i mitt liv. Som tur var, sa en röst till mig att släpp mailet, du måste inte svara just nu. Det gjorde jag fram tills idag, då jag svarade henne att jag gärna vill ha med denna berättelse i min bok. Fick veta uppifrån att jag ska släppa begränsningarna om att man måste ha utbildat sig. Det blir intressantare för läsaren om det även inkluderar de här människorna. som "enbart" fått behandlingar.

Nu börjar jag fatta att folk omkring mig, tror på mig, att de tar mig på allvar och att jag verkligen har en uppgift här, att bokidén inte var ett fantasiprojekt bland många utan det var ett större syfte. Från att vara en idé jag bara slängde ur mig vid ett tillfälle, utan att ha tänkt igenom vad det innebar. Tack och lov att jag inte började koppla in logiken den gången, då hade det inte kommit igång på detta fantastiska sätt. Spontaitet är bra emellanåt, men eftertänksamhet är också nödvändighet.

Det är en ynnest att ha fått denna uppgift kan jag känna i mitt hjärta nu.Jag ifrågasätter inte varför jag fått uppdraget, jag accepterar det och känner mig ödmjuk inför uppgiften.

Insikter kommer över mig ibland...

När jag stod i duschen efter att ha gåt på promenadbandet, kände jag en ny känsla. Jag kände att jag blir tagen på allvar nu för tiden. Detta har jag inte känt förr, hur mycket folk än försök få mig att förstå det, har jag inte känt det. Även om jag intellektuellt förstått att andra gjort det, har jag inte känt det. Det är en väldigt stor skillnad på dessa två saker.

Sen jag började med Reiki för knappt två år sen, har min självbild förändrats drastiskt. Har slutat be om ursäkt för min existens eller åsikter. Har insett att även jag förtjänar respekt, samma respekt som jag alltid visat andra, men inte upplevt att jag fått tillbaka. Detta har förändrats också, idag får jag respekt och det stärker mig.

Vill med dessa ord tacka tre väldigt betydelsefulla personer som fått mig att växa, eller rättare sagt fått in mig på rätt väg genom att stötta, uppmuntra och peppa mig till 100 %. Givetvis är det jag som gjort jobbet, men deras entusiasm och kunskaper har sporrat mig och lärt mig fokusera. Det är oerhört stort och jag känner stor ödmjukhet inför deras kunskap och vilja att se mig växa. Deras hjärtan har inga begränsningar helt klart. Jag vill inte värdera någon av som bättre än nån annan, utan jag går tidsmässigt hur ni jobbade med mig. :-)

Först vill jag tacka min gode vän Fredrik, som gav mig rådet att söka mig till Reiki. Ett steg som visade sig öppna upp för min utveckling. Du vet att få mig att tänka i rätta banor, genom att putta mig i rätt riktning utan att ge mig direktiv eller pekpinnar. Du får mig att tänka själv. Det är inte för inte du är min livscoach.

Sen ett tack till Maria för ditt mjuka och kärleksfulla sätt att undervisa i Reiki. Att få oss elever att växa med vår kunskap, att entusiasmera oss till gränser vi inte kunde tro vi hade. Din kunskap får mig att sluka mer och mer i ämnet, för jag vill bli duktig också. Det kändes stort när du kallade oss kollegor efter att vi tagit Masterexamen.

Sist men inte minst ett jättetack till Leo som är medium. Med ditt sätt att jobba, helt fritt från märkvärdigheter, konstigheter osv har du fått mig att inse det enkla i att vara medial. Det är inget konstigt, alla kan detta. Du har ett tålamod som är otroligt när jag tvivlar och du vågar ge mig en smäll på käften, när jag inte ser vad som pågår. Smällen är givetvis inte bokstavlig. :-) Du har en förmåga att ta mäniskor på rätt sätt, som är underbar. Du ser vad var och en kan utvecklas till och stöttar därefter.

Gemensamt för er alla tre, är ert kärleksfulla sätt att jobba på. Ni gör det med hjärtat utan andra krav än att jag ska våga låta mig utvecklas. Det har krävts en hel del innan jag våga känna tillit till min förmåga, men tack vare ert stöd och brist på tvivel om min förmåga, har jag gått framåt.

Alla andra nära och käravänner har givetvis betytt mycket för mig under den här resan också, ingen nämnd, ingen glömd. Vill inte vara utan någon av er. 2011 ska bli ett mycket spännande år, helt klart.

Det pirrar och spritter i kroppen.

Nu börjar min kropp påminna mig om att det är stora saker på gång. En känsla av nyfikenhet och upptäckarlust. För första gången i mitt liv, har jag inga förväntningar utan jag är öppen för det som komma skall. En känsla som är ny och jättespännande. Nånstans där inne i mitt innersta, bara VET jag att det kommer att bli en toppenår i år, jag kommer att klara min certifiering, förändringar på jobbfronten och även bostadsfronten. Kan man annat än känna pirr i ett läge som detta?

Här om dagen, träffade jag kompis från Östersund, som jag inte sett på över 20 år. Vi satt och pratade minnen men även nutid i över 4 timmar, fast det kändes som en halvtimme. Det var som om vi sågs förra veckan. Ser fram emot fler spännande pratstunder med honom.

Så trevligt att träffa en medmäniska som är intresserad av mäniskor, mäniskors beteenden på ett sätt där hjärtat finns med. Inte för att gotta sig i alla detaljer, dvs en mäniska som ser djupet hos andra. Missförstå mig nu inte, de som jag har omkring mig är också underbara medmäniskor så klart. De som jag inte tycker är värda min tid, har jag valt bort från mitt umgänge. Livet är för kort för att slösa bort energi på de som inte vet att uppskatta detta. Det handlar ju om att ge och få som jag ser det. Ger man av sig själv får man många gånger om tillbaka. Men om man tar, får man inget tillbaka.

Jag är värd endast det bästa, likväl som du är det!