Måste berätta vad som hände i förrgår. Men först lite bakgrundsinfo. Detta med min bok, har jag nog skött lite med vänsterhanden känns det som. Lite gammalt beteende av att "det löser sig", allt faller på plats av sig självt, som det brukar göra i mitt liv. Dagarna går och blir till veckor, inget händer. Visst jag har träffat några och intervjuat dem, har för hand, skrivit min egen resa men sen hände det inte så mycket mer.
Så förra veckan började jag ta med mig datorn till jbobet, för att renskriva mina anteckningar i Word på lunchen. Vad händer då? Jo, jag börjar sakta men säkert inse att detta är något stort som jag håller på med och att det krävs jobb från min sida. Det löser sig inte utan att jag lägger min hand på det. Helt plötsligt börjar folk prata med mig och fråga hur det går med boken. Förstår ju att universum hjälper mig att se och komma i kontakt med rätt personer.
Nåväl i förrgår fick jag ett mail, från en kvinna som besökte Minimässan i Gustavsberg för några helger sen och hon ville att jag skulle få ett tips om hennes svärson som råkat illa ut, var nära att dö, men som återhämtat sig bland annat genom healing.
När jag läste detta, blev jag först helt ställd. Hur ska jag hantera en sån berättelse, jag som i mitt bakhuvud bara tänkt mig prata med folk som från att tagit emot healing gått vidare till att utbilda sig.
En del av mig ville hoppa av karusellen med boken, healing och medialtiet igen. Nu "krävdes" det något av mig och då vill jag fly, som jag alltid gjort i mitt liv. Som tur var, sa en röst till mig att släpp mailet, du måste inte svara just nu. Det gjorde jag fram tills idag, då jag svarade henne att jag gärna vill ha med denna berättelse i min bok. Fick veta uppifrån att jag ska släppa begränsningarna om att man måste ha utbildat sig. Det blir intressantare för läsaren om det även inkluderar de här människorna. som "enbart" fått behandlingar.
Nu börjar jag fatta att folk omkring mig, tror på mig, att de tar mig på allvar och att jag verkligen har en uppgift här, att bokidén inte var ett fantasiprojekt bland många utan det var ett större syfte. Från att vara en idé jag bara slängde ur mig vid ett tillfälle, utan att ha tänkt igenom vad det innebar. Tack och lov att jag inte började koppla in logiken den gången, då hade det inte kommit igång på detta fantastiska sätt. Spontaitet är bra emellanåt, men eftertänksamhet är också nödvändighet.
Det är en ynnest att ha fått denna uppgift kan jag känna i mitt hjärta nu.Jag ifrågasätter inte varför jag fått uppdraget, jag accepterar det och känner mig ödmjuk inför uppgiften.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar