Regression till ett tidigare liv.

Det ni nu ska få läsa, är nedskrivet utifrån min upplevelse. Ni väljer själva om ni vill tro på det eller inte. Jag vet min inställning, jag var där! Mycket nöje

Det var med stor förväntan jag begav mig till Maria för att få vara med om en regression i ett tidigare liv. Hade inga förutbestämda tankar på vad som skulle komma eller vilken tidsperiod jag skulle få uppleva.

Vi började med att hon berättade lite hur upplägget var på det som skulle komma. Först fick jag lägga mig ner och bara andas, känna hur lugnet kom till mig. Jag tittade slött mot en punkt i taket, utan att se. Maria började räkna ner från 10-1 och för varje siffra skulle jag blinka slött, för att vid 1, helt sluta ögonen. Några djupa andetag och sen var vi igång.

Först skulle jag gå tillbaka till en händelse i tonåren som betytt mycket för mig. Hamnade direkt på min första skoldag när vi hade flyttat från Meråker till Frösön 1966. Jag skulle fylla 13 den våren. På vägen hem från skolan var vi väl 5-6 stycken som gjorde sällskap och frågorna haglade över mig om hur det var att bo i Norge, hur skolan var upplagd osv. Efter ett tag kom den jobbigaste frågan. De undrade om vi använde bestick och åt på tallrikar. Jag trodde inte mina öron. Hur tänkte de? Jag fattade inte varför frågan kom överhuvudtaget. Jag ville bara ta mig därifrån fortast möjligt.

När jag kom in hemma, gick jag direkt på toa och spydde som en gris. Mitt första migränanfall var ett faktum. Jag vågade inte berätta för mamma om vilka frågor jag fått, utan vi kom fram till att det var anspänningen som gjorde att migränen utlöstes. Tänkte tillbaka en dryg månad innan, när mina föräldrar berättade att vi skulle flytta till Frösön. Jag fick en chock och ville absolut inte flytta. Sa något om att jag hade ju mina vänner som jag inte ville lämna. Det svar jag fick, var iskallt att jag får nya på Frösön.

I detta ögonblick med huvudvärken och alla frågor ekande i huvudet, tvivlade jag på att jag skulle få nya vänner. Maria bad mig att djupandas och släppa detta minne. Det var en skön känsla att andas ut obehagskänslan av minnet.

Nu skulle jag gå längre tillbaka i min barndom och hamnade i 6års-åldern. Det var ett härligt minne. Min lekkamrat Wenche och jag spelade badminton och fotboll en skön sommarkväll, tillsammans med hennes far. Klockan var halv tio på kvällen och jag var uppe. Det hade aldrig hänt tidigare att jag fick vara uppe så länge. En känsla av trygghet och värme fanns i min kropp.

Wenche var två år yngre än mig, en jättesöt tjej med långt böljande hår. Vi lekte så gott som varje dag tillsammans. Blev vi osams, varade det aldrig längre än max 30 minuter, innan nån av oss sökte upp den andre.

Nu var det dags att gå längre bakåt i tiden, genom att jag låg i mammas mage tills ögonblicket innan jag skulle återinträda i jordelivet. Alltså medan jag fortfarande var en fri själ i ”hemmet”. Det jag kände där var total frihet, frid och kärlek. Hela jag var omgiven av ett intensivt gräddvitt sken av helande energi.  Då säger Maria att jag blir insvept i ett vitt ljus som lägger sig som en skön filt runt hela mig, samtidigt som jag fylls i hela ”kroppen” med samma vita ljus.

När hela jag var uppfylld av detta, skulle jag kliva in i en bubbla som kom till mig. Det var en underbar koboltblå bubbla som jag satte mig i. Det var min bubbla, det kändes i hela mig, där jag låg på britsen. Bubblan lyfter för att föra mig bakåt i tiden så jag slutligen skulle landa i ett liv, som jag behövde se mer på för att hjälpa mig i det nuvarande livet.

Maria frågade mig hur jag kände mig, i ögonblicket innan jag skulle landa. Det var total kärlek och harmoni i mig. Jag landar och rycker till, eftersom jag blir biten av en orm, ovanför vänster fotknöl. Runt omkring mig är det skog och där jag står är det snårigt av taggiga buskar.

Maria ber mig berätta vad jag har på mig. Ser ”skor” som består av läderbitar som är snörda runt foten. ¾ långa byxor av säckvävstyp och en skjorta av samma material. Allt är lite skitigt och det syns att jag är fattig. Jag är i 18-20 årsåldern och tiden är 1400 talet.

Jag känner förtvivlan där jag står för bakom det snåriga taggiga buskaget ligger en gammal begravningsplats och det är inte tillåtet att gå in där. Jag hade försökt trotsa detta, när ormen högg mig.

Kände att jag var tvungen att bege mig därifrån. Gick stigen mot den lilla byn som jag bodde i. Detta var i Frankrike på gränsen mot Belgien. Jag gick igenom byn och vidare till en liten hydda där medicinmannen bodde. Det såg ut som en ”smurfhydda”, av lera och halm. Där inne satt en gammal man och snidade på något. Han såg upp och log. Du har blivit biten av en orm sa han vänligt. Han reste dig och tog fram en sörja som luktade avlopp och smetade på såret, samtidigt som han satte en blodigel för att suga ur giftet. Det rinner ur såret men jag känner mig väldigt lugn för mitt förtroende för mannen är stort.

Det visar sig att jag dels går i lära hos honom och dels har han tagit hand om mig sen jag var en liten bäbis. Han håller händerna över min kropp och jag känner mig lugn och fylld med kärlek. Det är någon form av healing jag får av honom.

Maria frågar vad jag och mannen heter. Mitt namn är något i stil med Schabell och mannens namn kan vara Kryschan, Krischan. Han berättar ännu en gång för mig historien om hur han hittade mig i skogen, helt övergiven och hur han tog hand om mig med sin kravlösa kärlek och med vetskap om att jag skulle fortsätta hans livsverk med läkande örter.

Jag ser min ”mamma” stå vid skogsbrynet, en bit bort. Maria ber mig att gå fram till henne för att hälsa. Jag tar in hennes energier och känner mig uppgiven och förtvivlad, men jag kan inte tycka synd om henne. Med iskall blick går jag därifrån och är övertygad om att jag aldrig kommer förlåta henne för att hon övergav mig. Jag kände att jag aldrig ville se henne mer.

Maria ber mig återvända till gården och där ska jag gå in i huset. Beskriv hur det ser ut, säger hon. Jag ser att det är jordgolv, ett stort träbord, flera träskåp en del med dörrar, en del utan, en eldstad där det hänger en gryta och puttrar. Rummet är lite ovalt, väggarna består av vass som beklätts med lera, luktar grönska i rummet. En aning instängd doft, men inte störande. En rund fönsterglugg där jag ser odlingar utanför, bland annat majs.

Känslan jag har i hemmet är en stark trygghet, här finns någon som bryr sig om mig. Det kliar i mina fingrar, för jag vill lära mig så mycket som möjligt om örterna, att experimentera, hitta nya läkemedel. Det finns en växt i den förbjudna skogen som jag vill använda mig av. Den kallas förbjudna skogen för att det är en gammal begravningsplats som vuxit igen. Alldeles innan jag blev biten av ormen såg jag massor av förvridna ansikten. Det finns en röd blomma där inne, som växer på en buske, den har 5-6 kronblad, gul mitt med en liten grön pistill.

Känner ett hugg i magen på höger sida, precis under revbenen och jag får en vision om att jag ska hämta denna växt och några till. Jag bara vet att detta ska bota smärtan på höger sida, som inte är min utan nån annans.

Känner att jag i det livet hade stor tillit till mina visioner och att jag fick mycket uppmuntran av mannen som tog hand om mig. Han lärde mig att plocka växter och örter med respekt och syfte. Varje växt har sin läkande förmåga sa han alltid. Han följer mig tillbaka till den förbjudna skogen så jag kan hämta mina 4 blommor. Väl där händer något. Mannen håller upp sina händer mot de taggiga växterna och det är som om tiden stannar och jag kan obehindrat gå in för att hämta blommorna utan att bli biten av ormar eller andra kryp.

När jag kommer hem, lägger jag blommorna på en hylla för att torka ett par dagar. Sen tar jag dem, smular ner dem i ett stenkrus/mortel, blandar i Salvia och 2 örter till som jag inte uppfattar namnet på. Blandar sedan i något segt, typ kåda eller honung.

Efter att jag blandat ihop dessa ingredienser till en dryck kommer en krokig gammal gumma till oss. Hon håller sin högra hand på sidan av magen, på samma ställe som jag kände hugget tidigare. Hon har fruktansvärda plågor. Jag frågar inte vad hon har, ger henne bara drycken och hon dricker upp allt. Sätter sig ner hos oss.

Hon berättar att hon gått flera mil från en annan by för att komma till mig. Det visar sig att hon haft en dröm om att komma till mig. Hon berättar om sitt fattiga men innehållsrika liv som utstött och annorlunda. Hon ser syner och det sågs inte med blida ögon av hennes omgivning. Innan hon går, ger hon mig lite inblickar i mitt liv över det som kommer att vara. Jag är behövd och många kommer till mig för olika behov. Gumman tar några danssteg, hoppar upp i luften och slår ihop hälarna innan hon går vidare. En katt kommer förbi och hälsar på gumman, som om den ville tacka henne för besöket.

När Maria frågar mig om jag kan känna igen hennes ögon i detta liv nu, säger jag utan att tveka: JA. Det är en av mina bästa vänner, F F. Det kändes stort att få den bekräftelsen! Nu förstår jag varför vi oftast inte behöver ord mellan oss, vi vet ändå! Det är stort.

Maria ber mig hoppa framåt i tiden och berätta vad jag ser. Det är ett ljust rum, större än hos min mentor och allt andas trygghet och kärlek. Huset är fortfarande av hyddmodell med vassgolv, ej lera. Flera rum och jag har en mottagning. Där finns mycket örter i burkar, både torkade och färska. Mina kläder är ljusare och renare utan att vara överdådiga.

Vid detta tillfälle behandlar jag en gumma (som visar sig vara min mamma i detta liv). Hon har egentligen inga fysiska åkommor, utan hon pratar om sina hjärnspöken och ville ha mitt sällskap. Hon får några örter att lägga under kudden, bland annat Salvia (?). Hon tackar genom ett tyst samförstånd. Han är en ängel på jorden och ingår i samma grupp av läromästare jag har omkring, fysiskt eller andligt. Hon utstrålar lugn, trygghet, tillit. Jag får en blodröd kudde som betalning. Den är av sammetstyg och handsydd. Den har ett monogram insytt, ett latinskt ord. Ser inte riktigt, men något i stil med Gratum..

Gåvan får jag av kärlek och det är en värdefull gåva. Hon fick tyget en gång i tiden när hon tjänade som piga i köket hos en rik husbonde. Det var ingen snäll man, han förgrep sig på pigorna ofta, han har iskalla ögon ser jag. En kväll springer hon därifrån med ett bylte i handen, vågar knappt stanna upp, rädd att han ska hinna upptäcka henne, hon har en svart sjal. I byltet ligger sammetstyget och en kåsa. Hon tar sig fram till en stad, ute vid kusten. Här är bebyggelsen tätare och det är trähus. Hon rätar på ryggen och utstrålar stolthet. Hon lyckades ta sig ur förnedringen hos den vidrige mannen, att hon bröt sig loss till slut.

Här i stan får hon något sorts jobb med barn. Inte som lärare men hon berättar för dem om sitt liv, om hur viktig kärleken till varandra är.

Maria frågade vad jag skulle lära mig av denna gumma. Det var rätt givet vad det handlade om. Hur nattsvart och hopplöst den än ser ut, finns det lösningar genom att tro på sig själv och sina förmågor. Tack för det besöket och insikten. Behöver bli påmind om detta i dagens liv.

Nu blir jag ombedd av Maria att beskriva om jag har familj och hur det ser ut. Jag får en bild av en vacker kvinna på näthinnan, vi är ungefär lika långa 165-170 cm. Hon är smal, har vackert långt mahogny-färgat hår som är uppsatt i en vacker knut. Hon är en händig kvinna, hittar lösningar på allt. Hon bara ÄR. Hennes kärleksfulla namn på mig är ”mitt livsträd”. Detta för att hon säger att hon får näring av att vara nära mig. Jag blir varm i kroppen av henne. Vi har 2 barn och ett 3e på väg.  En flicka på 5-6 år och en vilsen pojke omkring 4 år. Barnet i magen är samma själ som min morfar i detta liv.

Maria ber mig nu gå fram till dödsstunden. Jag ligger i sängen omgiven av mina 4 barn. Känner mig väldigt tillfreds och är redo att lämna kroppen. Barnen vet att det är dags också och vi alla känner att vi haft ett underbart liv tillsammans. De har tagit till sig min visdom, har både respekt och förståelse för naturen och andra människor. Yngste sonen, en lång och stilig man, strålar av trygghet och är omhändertagande person. Han är sin mors avbild både utseende och sätt att vara. Finns inget negativt, bara godhet. Jag får en glimt av en kvinna i detta liv, som jag har fått äran att möta. Nu förstår jag varför vi klickade direkt från första början, tack A-L S.

Nu tar jag sista andetaget, känner mig oerhört fri, lycklig och jag bara svävar omkring i ett omhuldande gulvitt solljus. Känner att barnen ger mig all sin kärlek på min färd tillbaka till hemmet.

Maria ber mig nu återvända till den gången jag såg min mamma, hon som övergav mig vid mannens hus. Känner först att jag inte vill, men inser att hon kan inte skada mig i detta livet så jag ger henne en chans. Det var en upplevelse som heter duga.

Hon blev med barn vid 16 års ålder, genom en våldtäkt av sin egen far. Eftersom hon blev gravid, blev hon utkastad ur hemifrån. Det var hennes fel att hon blev med barn, enligt fadern. När hon sen födde mig, kunde hon inte se någon som helst möjlighet att ta han om mig. Hon visste att medicinmannen skulle ha bättre och kärleksfullare möjligheter än vad hon hade, att ta hand om mig. I den stunden känner jag att jag kan förlåta henne. Det visade sig att hon var min mamma även i detta liv och jag förstod nu varför hon i detta liv var överbeskyddande. Tack för mötet.

Innan vi avslutar regressionen ber Maria mig att känna in vad jag lärde mig i det liv jag nu fått ta del av. Funderar väl lite kort och det är inte svårt att svara på. Ödmjukhet och att vara kärleksfull.

Vad var viktigast? Att hjälpa andra utan att kräva något tillbaka.

Kunde jag gjort annorlunda? Nej, eftersom jag alltid gjorde det bästa jag kunde.

Ta med förmågor/kunskaper till nuvarande liv: Ödmjukheten och att känna att jag alltid gör mitt bästa.

Gjorde då och gör idag: Att känna tacksamhet mot andras lärdomar och kunskaper.

Största sorgen? Vi var inte klara riktigt, min fosterfar och jag. Han rycktes bort alldeles för tidigt från mig. Dock känner jag hans närvaro i detta livet. Det är han som ger mig information och hans vilja är att jag ska våga lita på känslan jag får.

Andligt? Jag vet ju allt det här, det är inget nytt. Bara acceptera, ha tilliten. Det är dags nu.

Maria hämtar hem mig till min egen kropp igen och jag känner mig väldigt omtumlad, urlakad på ett sätt, påfylld på ett annat. Att jag svävar från henne lite senare är ingen överdrift. Tänk att ha fått denna möjlighet att få återuppleva ett liv som var så fylld av kärlek och kunskaper. Det var stort.

Tack Maria för din vägledning!