Det blir inte som man tänkt sig....

När jag gick utbildningen under 2011, fick vi ofta höra att vi skulle släppa alla förutfattade meningar och förväntningar på hur det kommer att bli. Visst det lät ju bra och förståeligt samtidigt. Trodde i min enfald att jag hade lärt mig läxan, men icke sa Nicke.

Innan resan hit till Playa Ingles, såg jag framför mig 4 veckor av total avkoppling, för att landa i mig själv, för att på sikt få kreativiteten att växa, ordna struktur på mig själv och min tillvaro, men framför allt skulle jag bara koppla av och ta dagen som den kom.

Ja nog blev det total avkoppling allt. Redan på 3 dagen slogs magen ut och sen har jag inte gjort annat än kopplat av. De stunder jag inte tillbringat i badrummet har jag legat raklång på soffan eller i sängen, helt oförmögen att göra ett uns. Utom att just vila. Det var ju inte riktigt på detta sättet jag hade förställt mig att det skulle gå till. Men vad har man att säga till om när de högre makterna styr. Kroppen ville väl ta tillfället i akt att återhämta sig, när den nu fick chansen kan jag tro.

Så käre läsare av min blogg, tänk er för både en och två gånger innan ni bestämmer er för  hur det ska bli, inför en händelse. Det blir ändå inte på det sättet, lägg ner alla försöka att tro att du vet, för det gör du inte. Ha intentionen att det som komma skall är för ditt bästa oavsett på vilket sätt det händer.

Lovar att tänka mig för nästa gång, eller kanske ännu hellre inte tänka alls utan bara flyta med i händelseförloppet. Det är ju vansinnigt enkelt egentligen, men som människa ska vi ju krångla till om vi får en möjlighet. Dags att ändra på den trenden nu inför det nya året.

Önskar alla ett gott slut på 2011 och måtte 2012 bli ett framgångsrikt, lyckligt och givande år på många sätt för var och en av er, inklusive mig själv också.

KRAM

Dagen före nyårsafton

Som många gör, ska jag också summera året, men först en liten uppdatering över de senaste dagarna.

I förrgår eftermiddag, kände jag mig lite illamående, men tänkte att det nog berodde på att jag druckit för lite under dagen. Hade bestämt med ett gäng jag mötte på dagen att vi skulle ses på kvällen för en öl. La mig för att vila en stund och vaknade 4 timmar senare, mycket mer illamående än tidigare. Att tänka på att gå ut, var helt uteslutet. Försökte få mig lite soppa, men det gick trögt. Gick till sängs redan vid 9.

Sen vaknade jag en gång i timmen och behövde lätta på trycket. För att inte bli allt för detaljerat, kan jag bara säga att det var fontäner både fram och bak. Det var åratal sen jag varit så dålig.

Gårdagen blev helt i horisontalläge, åt 2 ägg och en youghurt mitt på dagen, sen blev det inget förrän på kvällen då jag fick i mig två hårdbrödmackor. Somande vid 9 även denna kväll. Vaknade vid 3, hur pigg som helst, tror inte jag sov mer, utan låg och vände mig bara. Hade massor med jobbet att fundera över, men kom liksom inte framåt i mina tankebanor, försökte släppa men återkom hela tiden till samma sak. Undrar vad det står för? Resten av dagen har varit lugn. Gick ut och la mig vid poolen en stund, men gick in när det blev molnigt och för blåsigt. Det blir en lugn kväll även i kväll. Får väl se om jag orkar gå ut och käka nåt riktigt. Magen är helt OK nu, men kroppens ork är lika med noll. Slutklämmen över dessa två dagar är att allt skit skulle lämnas ut under 2011, så jag kan gå in i 2012 med nya friska krafter och ett rent sinne.


Så till summeringen av 2011.
Vad ska jag säga? Omtumlande, rörigt, roligt, utvecklande, framåtskridande, lärdomar, brustna illusioner, insikter, omvärderingar... Ja listan kan göras lång. Jag bara tackar och tar emot för allt sammantaget har fått mig att växa, att ha fått insikter om att allt löser sig inte utan insats från mig själv. Den insatsen måste komma från hjärtat och inte "vänsterhanden" enbart. Tänk att det har tagit så lång tid att inse att allt går inte att vänta ut lösningar på, jag måste själv agera och jobba för att nå resultat. Det har jag väl vetat i huvet, men hjärtat har jag inte bjudit in till jobbet. Fasen vilket år 2012 kommer att bli, nu när jag har kunskapen över hur jag ska gå tillväga. Skithäftigt, skulle jag vilja säga här...

Under resten av min resa kommer det att hända massor med mina idéer om företaget och vad jag ska göra där, hur jag ska göra det osv. Kalla det en form av affärsplan. Även det en insikt om att det måste till för att gå framåt.

Tills vi hörs igen, ha det gott.

Gott slut på 2011 och gott nytt 2012.
KRAM

Fortsättning på resan

111226

Idag blev en seg start på dagen. Men fortsättningen desto mer aktiv. Jag tog först en timmes rask promenad innan jag hamnade i öknen. Där vandrade jag, vilade en stund i det härliga solskenet, vandrade igen för att sen vila lite. Dryga 5 timmar höll jag på med detta...

Det var otroligt skönt att inte ha några måsten eller så. Kände inte ens att jag var hungrig förrän jag kommit in på fast mark igen (läs gatorna). Det var inte så underligt efter nästan 7 timmar sen frukost att jag var hungrig. Det var inte så snällt mot kroppen, men mentalt var det perfekt.

Senare på dagen fick jag igång mitt internet igen och efter många om och men, fungerade kassaskåpet på rummet. Det behövdes få hit en tekniker som lagade glappkontakten. SÅ nu slipper jag bära omkring på kamera, dator och alla sladdar till dessa. Ville liksom inte lämna dem på rummet, även om jag är rätt säker på att ingenting skulle hända.

Till middag blev det en perfekt grillat Entrecoté med vitlökssmör och pommes. Det satt bra det, till och med att jag drack en öl. Lite smålullig vandrade jag hemåt, 10 min promenad max. :-)


111227

Idag blir det en slappardag, sov till halv tio, lokal tid (10.30 sv tid). Nu känner jag att kroppen är på plats här på Gran Canaria också. Känns som jag landat så nu kan återhämtningen börja på allvar. Tanken är att jag ska lösa upp en hel del knutar som hindrar min utveckling. Nu ska det arbetet påbörjas så sakteliga.

Tänker gå ner och lägga mig vid poolen några timmar nu, lyssna på vacker körmusik och bara finnas. Återkommer med resten av dagen senare.

Det blev dryga 3 timmar nere vid poolen. Det svalkade så skönt med vinden, så jag kände inte hur varm solen egentligen var. Inte för att jag brände mig eller så.

Fick se en symbol när jag låg och filosoferade i solen. Ska försöka mig på att teckna ner den och jag såg det nya firmanamnet med en vacker snirklad skrivstil. Synd att jag inte hade med mig block och penna när jag låg där så jag hade kunnat teckna och skriva direkt. Får väl be universum om att göra en repris av visningen.

I övrigt lär det inte hända så mycket mer idag. Vet inte om det blir utång för att käka eller om det blir något hemlagat. Får väl känna efter lite senare. Åt en sen lunch, pasta med bacon. Ingen sås, bara lite salt som krydda. :-) Men det mättade i alla fall. Sen åt jag en halv Papaya, säkert 3-4 hg så det mättade också. Föresten visste ni att kärnorna i Papayan är bra för imunförsvaret. Inte så att man äter samliga i en frukt, men en tesked eller två är bra.

Nu ska jag plocka fram papper och penna för att leta i minnet efter symbolen och namnet.
Ha en fortsatt bra julhelg / mellandagar, tills vi hörs igen.

2 första dagarna på min långa resa.

111224

Så kom den då, julafton som jag sett fram emot i flera månader. Inte för att tomten skulle komma, utan för att nu skulle det äntligen bli semester. Mitt livs första resa på 4 veckor utomlands stod för dörren. Hade intill nu, varit som längst 3 veckor utomlands, tror att det var till Rhodos jag åkte så länge, annars har det bara varit 2 veckor. En enda gång har jag haft 4 veckors sammanhängande ledighet, normalt 3 veckor.

Så du kan tro detta skulle bli nåt alldeles storartad i upplevelseväg. Allt var ordat, vad gäller flyg, hotell och taxi till och från Arlanda. Packade gjorde jag i går kväll. Trots att jag tog det lugnt och tänkte igenom varje sak jag la ner i väskan, glömde jag två saker. Dels en badhanduk, det är ju ingen katastrof dock och dels mina gåstavar. Det kändes lite tristare, då jag sett fram emot att ta en långpromenad varje morgon med dem. Men men, det går ju att promenera även utan, så det ska inte stoppa mig från min dagliga runda.

Nåväl, jag har hela tiden fått för mig att taxin skulle komma 3.45. Nånting sa mig igår att jag skulle nog kolla upp detta och det var tur det, för den skulle inte komma förrän 4.45. Vilken lycka, jag kunde sova en timme längre. Det behövdes eftersom jag inte kom isäng förrän vid midnatt. Vaknade med ett ryck 3.58 och kastade mig ur sängen, jävlars taxin är redan här. Slet åt mig glasögen och kollade ut på parkeringen, ingen taxi så långt ögat såg. Då hör jag hur klockradion sätter igång. Visst ja, det var senare som den skulle komma. Skönt, då skulle jag hinna klä mig i lugn och ro, vakna till ordentligt. Att äta fanns liksom inte i huvet, dessutom var kylskåpet tomt. Hittade dock ett par riskakor, så det fick duga.

Gick ner i porten, strax efter halv, ifall taxin skulle komma tidigare. När jag kom ner, ringde mobilen och en automatisk röst berättar att bilen är framme om cirka 10 minuter. Ja, ja det var lika bra att stå kvar tyckte jag. Då ringer chauffören och säger att det dröjer nog 5 minuter till...

Han kom, jag kom fram i god tid till Arlanda så allt var frid och fröjd. Köpte mig en macka och en kopp kaffe, 105 kr. Så är det att ha semester, det kostar minsann. :-). Jag äkte med Spanair och skulle mellanlanda i Barcelona. Hade betalat extra för att få sitta långt fram, en så kallad prioritetskund. Det var så lyxigt, jag blev uppassad hela tiden och det bästa av allt, att jag satt ensam i den delen. 3 rader på var sida av gången. Fick frukost, de frågade hela tiden om jag ville ha nåt att dricka eller äta. Kände mig som en kung. Tycker nog att jag förtjänade detta.

Medan jag satt där och bara njöt, slog det mig att jag kände inget speciellt inför semestern. Inget pirr eller förväntan, ingenting alls. Talade om för mig själv att jag är på väg till mitt livs semesterresa, fatta det. Ingen reaktion i kroppen. Märkligt, tyckte jag, men beslöt mig för att det får vara så då. Inom mig kändes det som att min kropp är så slutkörd att den har inte förmåga att ta in just nu. Det tar väl nån dag att landa kan jag tro.

Nåväl, jag kom fram till Barcelona och skulle leta efter avgångshallen för flyget till Gran Canaria. Hade cirka 45 minuter på mig. Givetvis var det längst bort från där jag befann mig. Kilometerlånga rullband tog mig framåt. Nåja, jag hittade till rätt ställe, skulle bara kolla upp vilken gate det var också. Vad händer då? Jo, planet är givetvis försenat cirka 1,5 timme. Jaja, inget att hetsa upp sig för, bara att gilla läget liksom. Vad göra under tiden? Att vandra omkring på en flygplats är inte det roligaste jag vet. Lika bra att försöka käka nåt, tänkte jag. Vilken tur, jag hittade en McDonalds så det fick bli det. 85 kronor till och jag var inte ens framme ännu.

Satte mig ner och löste lite korsord efter maten. Kände att nu var det nog dags att gå till gaten. Då fick jag känna mig viktig en gång till, för vi som är Priority kunder, får gå förbi hela incheckningskön och kliva ombord först. Kändes lyxigt det också. Satt på rad två, men flygpersonalen tyckte jag skulle flytta fram till rad 1 där det var mer plats. Det visade sig att det vara bara jag och en kille till som fick sitta där. Det var en, förlåt uttrycket, kärring som hade satt sig på rad 1, fast hon skulle sitta på rad 3. Hon fick flytta sig bakåt och började tjafsa med flygvärdinnan som förklarade lugnt och sakligt att vi var priortietskunder och betalat extra för att sitta där och därför fick hon inte sitta kvar även om det var ledigt. Gissa om hon knorrade. Men faktiskt tyckte jag det var rätt, vi hade ju som sagt betalat extra och då ska ju inte de som inte betalat sitta där.

Kom fram så småningom till flygplatsen på Gran Canaria och det var 22 grader berättade kapten. Lite skillnad mot 5 och regnslask när jag åkte i morse. Gick ut och väntade på bussen in till stan. Den kom efter 10 minuter. Bakdörrarna öppnades så jag klev på därbak och satte mig med mina överfyllda väskor, på barnvagnsplatsen. Tänkte gå fram och betala, men då hade det blivit massor med folk som klev på, så jag struntade i det. En liten besparing på 3-4 €. Hade inget dåligt samvete för det heller. Jag ville bara komma fram till hotellet.

Det gjorde jag och allt var sig likt, förutom att receptionen var stängd, så jag fick gå till en av lägenheterna och hämta nyckeln, 6 trappor upp. Jag fick ett rum på våning 4, men inte längst ut som jag hoppats på, utan närmast trapporna. Ja, ja det är bara att gilla läget här också. Men det visade sig att jag skulle betala cash? 980 €. Så mycket hade jag ju givetvis inte på mig. Så det var till att knalla till bankomaten. Men först skulle jag lämna in väskorna på rummet. Tror du det gick bra? Inte alls, nyckeln fungerade inte. Effektiva som spanjorer, eller sydeuropeer är, tog hon nyckel och följde mig ner till rummet och givetvis kunde inte hon heller öppna. Vad trodde hon? Varmt och svettigt var det där jag stod och väntade på att hon skulle hämta en ny nyckel. Den fungerade.

Sen jag packat upp, gick jag ut för att hämta pengarna. Två automater fungerade inte och när jag äntligen hittade en, så gick det bara att ta ut 300 € åt gången. Med påföljden att det kostade mig 2% i avgifter per 300 uttag. Så 160 kr dyrare blev det av den anledningen. Jag kände att nu får det räcka för idag. Orkade inte gå tillbaka och betala. Får fixa det i morgon i stället, liksom nyckel till kassaskåpet och internet. Ikväll orkar jag inte gå utanför dörren, så jag sitter här på min balkong och skriver istället för att gå ut och fira julafton med alla andra. Men du, det gör mig ingenting alls.

Min klocka är nu 20,35 och jag funderar allvarligt att lägga mig snart, det har varit en lång dag. Jag hinner ju med att göra stan många gånger ännu, så det är lungt.

Tack för idag och allt kan bara bli bättre nu. Skönt att göra bort problemen redan första dagen, så är det gjort liksom. Jo, en sak till, det finns ingen tvättmaskin i den här lägenheten, så det blir till att handtvätta. Som om det skulle vara nån jättekatastrof.

111225

Sov relativt gott hela natten. Det är klart, jag blev väckt några gånger när folk kom hem, men jag somnade om så gott igen. Vaknade vid 6, svensk tid av att jag var täppt i näsan, men lyckades somna om igen ett par timmar.

Åt min frukost på balkongen, konstaterade att solen når inte hit överhuvudtaget denna årstid. Men det är ju fantastiskt att kunna sitta ute och äta på juldagen. Det känns overkligt på nåt sätt. Har ännu inte fattat att jag är här. Många tankar far igenom huvudet på samma gång. Det är ju i och för sig inte så ovanligt, men det är andra sorters tankar nu. De handlar inte om jobbet, eller det dagliga, utan mer om mig som person och vad jag ska göra framöver. Detta bådar gott, eftersom en del av syftet med resan var att kunna strukturera upp mig själv och mitt företag.

Apropå företaget, så har jag ju bestämt mig för att ändra namn igen. Jag kommer att kalla det för Facetten – för din utveckling. Åtminstone är det det som känns mest riktigt just nu. Facetten är definitivt bestämt, men det efter bindestrecket är inte helt hundra bestämt ännu. Det känns rätt just nu, men jag tänker låta det smälta in i mig ett tag till.

Varför Facetten? Jo, dels för att jag som person är mångfacetterad, det vill säga jag har många strängar på min lyra och dels för att företaget erbjuder många olika tjänster. Facetten erbjuder förutom mediala sittningar, även avslappningsövningar, meditationer, healing, skrivarkurser, workshops, korrekturläsning samt föreläsningar. Jag kommer kanske att vara mest inriktad på det mediala samt skrivande, men det ena utesluter inte det andra.

Nåväl detta kommer också att falla på plats under min vistelse här. Jag har inte bråttom denna gång. Allt får ta sin tid. Har även en del knutar att lösa upp inom mig, saker som har hämmat mig i min utveckling. Att kunna ta emot villkorslös kärlek, är en av knutarna. Att verkligen känna in och inte ifrågasätta vilka baktankar givaren har. Att ge klarar jag, men inte att ta emot. Det känns läskigt och ovant. Vet liksom inte hur jag ska hantera det hela. Att meditera själv, är en bra väg att lösa knutarna på, det förstår jag i huvudet. Mitt dilemma är fokusering i det fallet. Så lätt att låta hjärnan ta över. Det handlar om träning och åter träning. Ska bli bättre på detta absolut.

Nu ska jag göra mig i ordning för att gå en promenad några timmar.

Efter promenaden, satte jag mig på balkongen och började renskriva och redigera i min bok. Det kändes så underbart att kunna göra detta, utan att annat kom emellan. Hemma blir det lätt så att jag är ute på nätet, kollar mobilen och/eller har TVn på och då flackar jag mellan. Än så länge har jag inte internetet inkopplat här, TVn har bara en massa tyska kanaler, eller nyhetskanaler. Inte så mycket till underhållning, dessutom tycker jag att jag kan avstå detta. Så fokus var bara på bokens innehåll. Har kommit så långt nu att jag kan sammanställa alla kapitel. Visserligen ska allt korrekturläsas igen, eventuella omformuleringar göras med mera med mera, men det känns mycket bra jobbat idag.

Sen blev det vila en stund. Vet ej om jag sov, men jag fick i alla fall vila kroppen och bara vara i lugnet. Det var en härlig känsla. Löste korsord när jag klev ur sängen, satt på balkongen igen. Attans vad det blåste idag. Blev nästan helt genomfrusen, innan jag tog till förståndet och gick in för att ta på mig jacka och långbyxor. Men före det en värmande dusch.

Det blev så småningom dags för att gå ut och käka. Gick runt lite först för att känna efter vad jag ville äta. Var på väg in på Winsdor Garden, en av mina favvorestauranger, men ”mitt” bord blev upptaget så så gick jag vidare. Hamnade på den andra favvorestaurangen, en kinakrog. Det var lika gott som jag mindes det. Till min besvikelse ingick inte någon dessert numera. Det är väl ett sätt att höja priset, utan att ändra siffrorna kan jag tänka mig. Det får bli friterade bananer en annan kväll istället. Tror nog jag överlever detta ”trauma”. Drack ett glas vitt vin till maten, gott men jag blev smålullig av det, fast jag drack en flaska vatten till oskså.

Nu återstår det inte så mycket mer att hitta på, än att krypa ner under filten igen. Hoppas jag inte fryser inatt, som jag gjorde natten innan. Det berodde nog mest på att jag övertrött skulle jag tro. Brukar inte frysa när jag är här.

8:e helgen av utbildningen

Ja, det var en intressant helg. Något hände med oss alla, speciellt idag.
För egen dek, om jag börjar med fredagen kände jag mig väldigt taggad inför helgens övningar. Innan jag gick hem på kvällen hade egot tagit stor plats i mig och jag kände mig oerhört nedtryckt. Tanken for igenom huvet att jag skulle nog inte hålla på med detta.Givetvis visste jag att det är inte den minsta lilla risk att jag skulle lägga ner det hela.

Lördagen kom och kändes väl rätt OK men samma sak hände under dagen. Fast inte lika stark dock. Kände mig oduglig. Gick hem och tyckte det kändes som bortkastad tid. Vi har ju bara 3 helger kvar att växa och då kan man ju inte känna så här. Men nu gjorde jag det. Somnade tidigt och vaknade relativt utvilad, men med en tung energi.

När vi samlades, kändes det väldigt tungt i lokalen, alltså energimässigt. Självklart trodde jag att det bara var jag som kände det så, att de andra säkert tyckte det var helt OK. Innan lunchrasten, tog vår ledare tag i oss och gav oss en verbal tillrättavisning. Det var inte roligt att höra, hur rätt han än hade var det tungt att få det slängt rakt i ansiktet. Det är en av hans starka underbara sidor, att han hymlar inte utan är rak och ärlig. Det val vi alla hade var att bestämma oss hur vi ville ha det framöver. Skulle vi stanna kvar i det vi har nu och fortsätta leva så, eller ville vi gå framåt. Han såg ingen gnista hos nån av oss idag.

Jag kan lova att energierna var helt annorlunda efter lunchen. Det fanns kämparglöd. Själv kände jag mig omruskad och beslutsam. Några av oss, fick även hålla en seans för övriga gruppen. Här kan man snacka om insikter. Att sitta och se sina kamrater kämpa och förstå/inse sin storhet utan krånglar till det med onödig engergislöseri. Sen när jag själv går upp, drabbas jag själv av samma prestationskrav som de övriga kände. Helt onödigt, vi står inte framför de andra för att behaga eller få uppmärksamhet/bekräftelse  utan vi står där för att leverera information. Tänk att man ser beteendet hos de andra men inte hos sig själv....

Jag lovar och svär, här och nu, att jag ska sluta ifrågasätta mig själv, bråka med mig själv eller krångla till det för mig, när det är så himla enkelt egentligen.
Fortsättning lär följa!

Vilken dag....

Klockradion startade kl 6, unnade mig en extra halvtimmes sömn idag.
Vaknade med att magen betedde sig som Etna vid ett utbrott, kroppen vägrade lyda, huvudvärk, puls på 380 minst och allmänt frånvarande.Åkte in till stan, bytte buss och klev av. Då stannar kroppen och vill inte ta ett enda kliv till.

Varför? Jo, jag var på väg till tandläkaren, vilket är det vidrigaste som finns, inte tandläkaren som person för han är kärleken personifierad, utan för vad som komma skall. Efter ett par minuter börjar jag kunna röra mig igen.

Sätter mig i väntrummet och pulsen går igång igen. Långt bort i korridoren (15 m) ser och hör jag honom hälsa men det kändes som om han befann sig på en annan planet, eller om det var jag, jag vet inte säkert. Hör svagt att han säger, är du redo?

Tror att jag höjde rösten lite och sa: NEJ, det är jag verkligen inte. Kunde inte resa mig, förrän han stod alldeles bredvid. När han sen tog i hand och hälsade, började jag fungera igen. Han och hans underbara sköterska har ett äkta lugn och harmoni över sig så det går inte motstå detta. Allt rinner av mig bara och jag kan snart sätta mig i stolen och jobbet kan påbörjas.

När jag kom till jobbet var jag helt slut som om jag sprungit Midnattsloppet eller nåt. :-)

Hoppas din dag börjat bättre.

Juli och halva utbildningen är genomförd

Det har varit en tuff resa. Mycket slit, tårar och jobbiga minnen att jobba igenom. Att få denna möjlighet till självutveckling är stort. Saker som jag inbillat mig vara sanningen i händelser, har visat sig vara feltolkningar av mig själv.

Min mediala utveckling får framåt, så klart. :-) Börjar lita mer och mer på min förmåga. Ifrågassätter mindre och mindre om det är min fantasi eller verklig information från andra sidan. Känner mig väldigt ödmjuk inför denna gåva.

Som jag nämt tidigare ska vi göra 50 sittningar och jag har nu 36 kvar. Ingår som en del i certifieringen. Givetvis kommer jag att klara detta liksom de 5 seanser vi ska göra.

Blir både rörd och berörd över hur detta året har gått från klarhet till klarhet när det gäller mig som person. Att jag är bättre på att skippa värderingar av andra, att låta bli att oroa mig för hur andra uppfattar mig som  person så länge jag är ärlig och rak. Bättre på att ta emot kärlek från omgivningen vilket jag varit urusel på, men börjar fatta att det verkligen behövs för att kunna ge till andra. Har förstått hur jag ska göra nu, att gå in i den känsla jag känner när jag kan glädja andra och rikta den energin till mitt eget hjärta.

En insiikt som de flesta av oss i gruppen börjar fatta är att allt är så himla enkelt egentligen. MEN vi människor är ju inställda på att allt ska vara svårt och krångligt för att det ska bli kvalitet. Tänk så fel vi har, kvalitet har inget med svårighetsgraden att göra. Att ändra sin inställning och inkörda rutiner är något man måste jobba med för att lyckas.

Fast det är enkelt. Det gäller att fråga sig, vad vill jag med detta? Hur gör jag för att komma dit? Lång krånglig väg eller rak och enkel väg? Bara att välja!!!

Alla ursäkter och förklaringar vi tar till är bara "bullshit" och har ingen substans och skildrar enbart symptomen, inte lösningar eller vad som egentligen är kärnpunkten.

Stolt liksom svanen...

Jag håller  mitt huvud lika stolt som svanen. Med samma insikt om mina kvaliteter och kunskap som den, anser jag mig ha rätten att hålla huvudet högt. Vi har nu klarat av 3 gånger på utbildningen och redan har jag märkt stora förändringar i mitt beteende. Medvetenheten är påtaglig, jämfört med innan. Ska försöka förklara lite närmare utan att bli för  detaljerad. Vi alla har beteenden som vi gillar, accepterar, bryr sig om eller inte är medvetna om. Jag har alltid haft lätt att se andras beteenden och retad mig tilll vansinne över hur dumma folk är. Att jag själv hade såna sidor som kunde reta andra fanns liksom inte i mitt medvetande. Alltid var det andra som det var fel på.

I den här utbildningen vi går jobbar vi oerhört hårt med självinsikter och personlig utveckling. Det är skitjobbigt emellanåt och många gånger har jag tänkt tanken att jag hoppar av karusellen, det är för jobbigt att ta tag i vissa delar hos mig. De väcker upp minnen jag inte vill ha kvar och framför allt vill jag inte känna det obehag de medför.MEN nu har jag en annan insikt och känsla inför detta.

Intellektuellt har jag förstått nödvändigheten av att jobba med dessa sidor, men idag KÄNNER jag också att det är nödvändigt. Det är en otrolig skillnad ska du veta. Det som fick mig att vakna till, var när vår lärare/mentor, verbalt gav mig en käftsmäll som hette duga. Han sa ifrån på skarpen till mig att nu får jag sluta störa mig på andras beteenden. Det är ointressant för min utveckling att lägga elller värderingar av detta slag. Den enda person jag ska jämföra mig med är mig själv.

Så nu försöker jag verkligen tänka till innan jag öppnar munnen. Givetvis kommer det grodor ibland, men oftast hinner jag stoppa dem innan jag säger nåt. Insikten om att det jag stör mig på hos andra, är sånt jag själv gör och inte vill se. Det gäller att komma fram till vad som förorsakade detta trauma en gång i tiden, ta tag i det, acceptera och sen släppa. Det är enda vägen att gå vidare.

Lovar dig att det är häftigt att se sin egen utveckling framåt och tack vare den känner jag idag ett lugn inom mig som jag inte haft på många herrans år, typ 50-55 år kanske. Det har också gjort att jag känenr tillit till min mediala förmåga på ett helt annat sätt idag.

Jag tackar mig själv för att jag har låtit mig gå kursen, jag tackar mina kurskamrater, jag tackar vår lärare Leo, jag tackar min "rektor" och alla andra guider från andra andra sidan. Alla utan inbördes ordning, ni behövs alla för mig.

Ha en fortsatt skön påsk

KRAM



Vårkänslor i luften och mediumutvecklingen går framåt... eller bakåt...

Nu börjar jag känna att kroppen vaknar till liv och livsandarna gör sig påminda. Som för så många andra reagerar kroppen genom att känna sig trött, hängig och det känns motigt att överhuvudtaget ta sig framåt.
Senaste dagarna har det hängt ett OK över mig, men samtidigt vet jag ju att det är tillfälligt och jag tillåter mig inte att knäckas denna gång. Tidigare vårar har jag blivit deppig, men det är jag inte nu. Lite ur balans men inte deppig. Otrolligt härlig skillnad i känslan. :-)

Är på väg till min skrivarlya och det är mycket inom mig som pockar på att få komma fram. Ska bli spännande att se slutresultatet så småningom. :-)

En underbar vårhelg till er alla.
Kram

Fredag igen...

Idag är det inte kurs, men min egen utveckling fortgår oavbrutet. Sitter i min skrivarlya för att komma vidare på min bok.Det var en trög start när jag kom hit i förmiddags. Det fanns så mycket intressant på Facebook, på övriga nätet och i min mail som jag bara måste ta hand om först och främst.

Detta beteende är fruktansvärt vanligt hos mig, när jag ska göra något som jag i och för sig är intresserad av, dyker det upp en massa annat att hitta på istället. Fattar inte varför, men idag är jag i alla fall medveten om beteendet som sådant.

Just nu sitter jag och äter min lunch, men så snart den är uppäten ska det bli skriva av. Sitter och skriver ner lite antecknigar över vad jag ska blogga om när jag återgår till datorn. Mitt emot mig i vårt lilla kök, sitter en kvinna och väntar på sin tur hos en kollega till mig. Det är en pinsam tystnad, liknadne den i väntrummet hos doktorn. Enbart min pennas raspande ljud hörs. Törs knappt äta på min sallad, tuggandet av paprika låter som en stenkross, så tyst är det. Varje sida hon bläddrar i en bok, gör att man rycker till och undrar vem som väsnas så.

Plötsligt får jag en ingivelse om att jag ska meditera när jag är klar med lunchen. Jag tackar universum för den påminnelsen, jag behöver dessa sparkar i baken ibland för att komma nånvart.

Åter till mitt projekt med boken. Under en meditation i måndags, fick jag ett datum när den ska vara klar. Som vanligt satt jag och frågade min vägledare en massa frågor, men inväntade inte svaren. 10 frågor senare, fick jag svaret på min fråga om datum. Hann nästan ställa en fråga till, innan jag fattade att jag faktiskt fick ett svar. 28 okt är det dags.

Nu har jag två val för hur jag ska gå vidare. Antingen skriva som bara den, eller lägga ner projektet. Om jag väljer det senare alternativet, fortsätter min väg som präglat hela mitt liv. Att fly undan när jag inser att det är fråga om insats från mig. Ett beteende jag inte alls gillar, men jag har aldrig ens funderat över hur jag ska kunna göra nåt åt det hela. Idag vet jag bättre. Det handlar om att bli medveten om vad jag verkligen vill göra, inte vad jag tror att jag vill göra.

Jag kan tro att jag vill göra klart boken, men det skiter sig. Hittar hur många undanflykter som helst att inte fullfölja projektet och då handlar det om min tro på att jag vill. Men om jag verkligen vill, ja då är det bara att fortsätta skriva. Det känns som att jag verkligen vill detta, trots alla timmar jag måste lägga på det hela. Samma sak med den utbildning jag går, själv- och medialutveckling. Har haft stunder av tvivel och att jag känner jag skippar det hela. Som tur är, inser jag att jag är fel ute. Självklart kommer jag inte att skippa detta, inte en chans.

Tidigare har jag liksom inte ens tänkt tanken att det jag hoppar på och som kanske bjuder lite motstånd, kanske blir något bra av om jag fortsätter, trots trögheten. Bättre att lägga ner än att riskera fiasko. Vem säger att det kommer att bli fiasko bara för att det tar emot lite? Jo, givetvis jag själv, nu inser jag detta och kan se skillnaden. Häftigt som bara den.

Ett bättre fokuserande är min nya livsuppgift och det går igen på alla områden. Jobbar betydligt effektivare idag på mitt arbete, kan hålla saker i huvet längre tid och jag får något ur händerna snabbare.

Så kära läsare, håll utkik efter min bok i slutet av oktober.

Jösses, vart tog helgen vägen...

Först var det fredag morgon och 3 dagars ledighet stod för dörren. Nu är det söndag kväll och jag sitter här och undrar vad som hände.

Vilken helg säger jag. Först i fredags, tog jag lite sovmorgon, sen ett möte med min lärare i Medialiltet. Det var ett möte som hette duga det. Har låst mig i mina meditationer och vill liksom ha allt på mitt sätt, men nu fick jag ett tips på hur jag ska komma förbi detta. Har trott att jag ALLTID måste ha vägledda meditationer. Nu vet jag att så är inte fallet. Träffade både min guide och min mamma. Fick en kärleksboost som hette duga vill jag lova. Jag satt och grät efteråt, det var både givande men även ledsamt. Inte ledsamt på ett negativt sätt, utan det en ledsenhet av att jag blev medveten om hur kärlek känns i kroppen och den saknad jag kunde känna över detta.

Fortsättningen på fredagen blev inte alls som planerat. Skulle ju skriva på min bok var det täntk. Men vad händer? Allt står bara still och jag vet nu efteråt varför. Jag hade tagit med mig femtioelva saker jag skulle fixa, allt från boken till reklamblad för min firma, planera för mediala sittningar och seanser osv. Givetvis blir det inget vettig då. Vet ju att jag bara ska ägna mig åt ett par saker varje gång, då blir det resultat. Skärpning Thobbe.

Lördagen, denna soliga fina dag tänkte jag gå ut, men vad händer då? Jo, jag kommer inte ut, fastnade vid datorn som vanligt, efter melodikrysset. Upptäckte när klockan var närmare 4 att jag inte käkat lunch ens, med huvudvärk som följd. Det blev en tidig middag och lite lördags mys senare på kvällen.

Söndag, inte lika fint väder, men ut kom jag i alla fall. Det blev nästan 4 timmars promenad. Så härligt att höra småfåglarna kvittra. Men vad jag inte gjorde var att äta... Huvudvärk idag igen.

Jag håller tydligen på att testa mina egna gränser, för hur långt jag kan tänja min diabetes. Det är ju rent vansinnigt detta. Vet ju att jag måste äta min 3 mål samt mellanmål för att den ska må som bäst....
Även här måste det till en skärpning som heter duga. Tur det är arbetsdag i morgon, det är lite lättare att hålla ordning på mig då. :-)

Med dessa rader, önskar jag alla läsare av min blogg, en underbart skön vecka med massor av vårkänslor.

Scendebuten...

Jag ber att få hälsa er alla välkomna hit till denna seans ikväll, här på ABF husets stora salong. Kul att så många hittat hit. Jag kan lova att ni kommer att få vara med om en händelserik kväll. Vi, som står här på scenen, är alla medium som går en certifieringsutbildning under ledning av Leo Eid.

Vi ska hjälpa er i publiken att få kontakt med era anhöriga eller andra som vill komma fram och ge er en hälsning. Det vi ber dig som får kontakt, är att inte förvänta dig att någon ska komma fram eller att det ska vara på ett visst sätt eller en viss person. Vi kan inte styra detta på något sätt, utan vi förmedlar det som kommer till oss.

Vi alla här, jobbar på lite olika sätt så var beredda på att någon av oss kanske kommer ner från scenen och tar er i hand, för att på sätt få kontakt. Nån annan kanske ber dig skriva ett namn på ett papper, utan att säga vem det tillhör, för att på det sättet få kontakt med någon på andra sidan.

Efter pausen kommer Leo själv hålla en seans för er. Med dessa ord hälsar jag er varmt välkommen till kvällens seans....

När jag sagt detta och sett alla jobba, vaknade jag ur min dröm, som var så verklig att jag trodde det hade hänt först, innan jag blev medveten om att det bara varit en dröm. Det var intressant att se mig själv från ovan men ändå var jag i kroppen på samma gång. Jag hade ett lugn som var enormt stort och en säkerhet i det jag skulle göra som jag idag inte känner riktigt. MEN jag vet att det kommer jag att känna innan min utbildning är klar i december. Det är utom all tvekan att det kommer bli så.

Jag är tacksam för att jag valde att gå utbildningen, fast jag var lite tveksam till en början. Jantelagen du vet. Men eftersom Leo var övertygad om att jag skulle klara detta, eftersom jag har de förutsättningar som behövs för att lyckas, ja varför skulle jag då kämpa emot? Har blivit bättre och bättre på att inte gå emot den positiva rösten inom mig för att följa den negativa. Det är oftare JA-rösten vinner. Givetvis faller jag tillbaka i vissa situationer, men med en stor medvetenhet om vad som händer är det lättare att ta tag i motståndet.

Vi ses därute i nåt sammanhang. :-)
 

Vilken helg, vilken helg....

Då har vi avklarat vår första helg i kursen för personlig utveckling och medialitet. Mycket skratt och mycket befriande tårar har det blivit för oss. Redan står det klart för oss alla, vågar jag påstå, att utan att känna sig själv, kan man inte hjälpa andra. Ledorden för detta är att vara i nuet, alltså total fokus på det händer just nu och handla utifrån detta. Att älta gamla oförätter hjälper ingenting, det har ju hänt och det kan man inte ändra på, varför då lägga energin på det...

En hel del insikter fick vi oss till livs, även det vågar jag säga gällde alla mer eller mindre. För egen del kunde jag släppa på bördor jag haft med mig sen barnsben. Jag kan också se mönster i mitt liv utifrån en sanning jag skapat mig för något jag trodde var sanningen. Problemet är ju att jag kan inte veta om det är sant eller inte. Det var något som jag bestämde mig för att det var, frågan kvarstår, var det verkligen sanning och i så fall hur vet jag det...

Med tanke på de framsteg vi alla gjorde under tre dagar, kan det bara bli något fantastiskt av hela utbildningen. Vi kommer att bli totalgrymma!

I dag kör vi igång certifieringsutbildningen...

Har precis avslutat min frukost i lugn och ro, samlar mig innan jag sticka iväg till kursen. Många tankar är det som rör sig i huvet. Vill ju helst inte tänka så mycket, men det går inte att stoppa dem, när de forsar fram på det här viset. Märker dock att det är inte så mycket kritiska tankar, mera undringar om vad vi kommer att göra under de 11 helger vi har framför oss. Visst dyker det upp frågor som vad jag ska där att göra, fast där har jag klara svar. Jag VET ju vad jag behöver lära mig.

I går var jag på en avslutning i en intuitionscirkel jag gått och det var givande förståss. Blev en del saker som reddes ut inom mig. Kan ibland bli lite irriterad över att jag behöver lång startsträcka för att komma igång och vandra framåt. Samtidigt vet jag ju att irritationen bara hindrar, bättre att acceptera och se det som en framgång när det händer något. Tänk att man ska vara så mänsklig och krångla till saker istället för att göra det enkelt, vilket oftast är den rätta vägen.

Det är på nåt sätt nyttigt att upptäcka att man är mänsklig också, så saker inte stiger en åt huvet. En insikt jag fått senaste veckan, är att jag varit oerhört kaxig när det gäller detta med min mentala förmåga. Har liksom haft attityden, ja ja det där kan jag ju. Kan lova att mina guider är på mig direkt och skojar med mig för att jag ska inse att varje gång jag mediterar eller ställer frågor, är som att börja på nytt. De bryr sig inte om att jag vill ha svaren på ett visst sätt utan de gör på sitt sätt, allt för min lärdom att lyssna inåt, känna inåt osv. Börjar lite smått inse detta... :-)

Nu ska jag göra mig i ordning för dagens/helgens övningar.
Allt gott till er där ute.

Boken växer lite i taget.

Idag har jag suttit och filat på min bok. Tanken var att jag skulle renskriva anteckningar. Det började jag med också men varje avsnitt växte av sig själv. Det blev annorlunda formulerar än de som jag antecknat från början. Det blir givetvis till det bättre.

Under tiden kom ett mail från en anhörig till en som fått healing, men som inte tror så mycket på detta. Då slogs jag av tanken, att även ta med berättelser som gäller andra än de själva. Alltså vem som helst kan berätta hur de iaktagit andras mottagande av healing och kan se vad det medfört. Den här personen låg nästan för döden och fick healing. Resultatet blev att personen överlevde och håller på att rehabiltera sig.

Det är intressant att min bok ändrar sig under resans gång, från att det skulle handla om min egen resa vad gäller Reiki, till att sen innefatta även andra former av healing. Därifrån skulle jag ställa frågor till de övriga och redovisa detta i form av frågor/svar vilket jag insåg rätt snabbt att det skulle bli urtåkigt att läsa. Så idagsläget är upplägget så att jag skriver om personen som delger sina upplevelser i form av ett kåseri eller nåt. Men vet vad jag gör nästa vecka? Jag är öppen för det som händer och sker.

Har även tänkt mig ordna disskutionsträffar där folk får prata om healing i alla dess former och sen redovisa detta i boken. Så du som läser detta kan väl tipsa folk om detta, mer info finns på hemsidan http://www.thobbesreiki.se/

Så häftigt att få vara med om denna resa. Från att varit helt övertygad om att jag inte kan skriva en bok till att nu vara på väg är stort. Tack alla som stöttar mig i detta.

Wow, det händer saker minsann

Måste berätta vad som hände i förrgår. Men först lite bakgrundsinfo. Detta med min bok, har jag nog skött lite med vänsterhanden känns det som. Lite gammalt beteende av att "det löser sig", allt faller på plats av sig självt, som det brukar göra i mitt liv. Dagarna går och blir till veckor, inget händer. Visst jag har träffat några och intervjuat dem, har för hand, skrivit min egen resa men sen hände det inte så mycket mer.

Så förra veckan började jag ta med mig datorn till jbobet, för att renskriva mina anteckningar i Word på lunchen. Vad händer då? Jo, jag börjar sakta men säkert inse att detta är något stort som jag håller på med och att det krävs jobb från min sida. Det löser sig inte utan att jag lägger min hand på det. Helt plötsligt börjar folk prata med mig och fråga hur det går med boken. Förstår ju att universum hjälper mig att se och komma i kontakt med rätt personer.

Nåväl i förrgår fick jag ett mail, från en kvinna som besökte Minimässan i Gustavsberg för några helger sen och hon ville att jag skulle få ett tips om hennes svärson som råkat illa ut, var nära att dö, men som återhämtat sig bland annat genom healing.

När jag läste detta, blev jag först helt ställd. Hur ska jag hantera en sån berättelse, jag som i mitt bakhuvud bara tänkt mig prata med folk som från att tagit emot healing gått vidare till att utbilda sig.

En del av mig ville hoppa av karusellen med boken, healing och medialtiet igen. Nu "krävdes" det något av mig och då vill jag fly, som jag alltid gjort i mitt liv. Som tur var, sa en röst till mig att släpp mailet, du måste inte svara just nu. Det gjorde jag fram tills idag, då jag svarade henne att jag gärna vill ha med denna berättelse i min bok. Fick veta uppifrån att jag ska släppa begränsningarna om att man måste ha utbildat sig. Det blir intressantare för läsaren om det även inkluderar de här människorna. som "enbart" fått behandlingar.

Nu börjar jag fatta att folk omkring mig, tror på mig, att de tar mig på allvar och att jag verkligen har en uppgift här, att bokidén inte var ett fantasiprojekt bland många utan det var ett större syfte. Från att vara en idé jag bara slängde ur mig vid ett tillfälle, utan att ha tänkt igenom vad det innebar. Tack och lov att jag inte började koppla in logiken den gången, då hade det inte kommit igång på detta fantastiska sätt. Spontaitet är bra emellanåt, men eftertänksamhet är också nödvändighet.

Det är en ynnest att ha fått denna uppgift kan jag känna i mitt hjärta nu.Jag ifrågasätter inte varför jag fått uppdraget, jag accepterar det och känner mig ödmjuk inför uppgiften.

Insikter kommer över mig ibland...

När jag stod i duschen efter att ha gåt på promenadbandet, kände jag en ny känsla. Jag kände att jag blir tagen på allvar nu för tiden. Detta har jag inte känt förr, hur mycket folk än försök få mig att förstå det, har jag inte känt det. Även om jag intellektuellt förstått att andra gjort det, har jag inte känt det. Det är en väldigt stor skillnad på dessa två saker.

Sen jag började med Reiki för knappt två år sen, har min självbild förändrats drastiskt. Har slutat be om ursäkt för min existens eller åsikter. Har insett att även jag förtjänar respekt, samma respekt som jag alltid visat andra, men inte upplevt att jag fått tillbaka. Detta har förändrats också, idag får jag respekt och det stärker mig.

Vill med dessa ord tacka tre väldigt betydelsefulla personer som fått mig att växa, eller rättare sagt fått in mig på rätt väg genom att stötta, uppmuntra och peppa mig till 100 %. Givetvis är det jag som gjort jobbet, men deras entusiasm och kunskaper har sporrat mig och lärt mig fokusera. Det är oerhört stort och jag känner stor ödmjukhet inför deras kunskap och vilja att se mig växa. Deras hjärtan har inga begränsningar helt klart. Jag vill inte värdera någon av som bättre än nån annan, utan jag går tidsmässigt hur ni jobbade med mig. :-)

Först vill jag tacka min gode vän Fredrik, som gav mig rådet att söka mig till Reiki. Ett steg som visade sig öppna upp för min utveckling. Du vet att få mig att tänka i rätta banor, genom att putta mig i rätt riktning utan att ge mig direktiv eller pekpinnar. Du får mig att tänka själv. Det är inte för inte du är min livscoach.

Sen ett tack till Maria för ditt mjuka och kärleksfulla sätt att undervisa i Reiki. Att få oss elever att växa med vår kunskap, att entusiasmera oss till gränser vi inte kunde tro vi hade. Din kunskap får mig att sluka mer och mer i ämnet, för jag vill bli duktig också. Det kändes stort när du kallade oss kollegor efter att vi tagit Masterexamen.

Sist men inte minst ett jättetack till Leo som är medium. Med ditt sätt att jobba, helt fritt från märkvärdigheter, konstigheter osv har du fått mig att inse det enkla i att vara medial. Det är inget konstigt, alla kan detta. Du har ett tålamod som är otroligt när jag tvivlar och du vågar ge mig en smäll på käften, när jag inte ser vad som pågår. Smällen är givetvis inte bokstavlig. :-) Du har en förmåga att ta mäniskor på rätt sätt, som är underbar. Du ser vad var och en kan utvecklas till och stöttar därefter.

Gemensamt för er alla tre, är ert kärleksfulla sätt att jobba på. Ni gör det med hjärtat utan andra krav än att jag ska våga låta mig utvecklas. Det har krävts en hel del innan jag våga känna tillit till min förmåga, men tack vare ert stöd och brist på tvivel om min förmåga, har jag gått framåt.

Alla andra nära och käravänner har givetvis betytt mycket för mig under den här resan också, ingen nämnd, ingen glömd. Vill inte vara utan någon av er. 2011 ska bli ett mycket spännande år, helt klart.

Det pirrar och spritter i kroppen.

Nu börjar min kropp påminna mig om att det är stora saker på gång. En känsla av nyfikenhet och upptäckarlust. För första gången i mitt liv, har jag inga förväntningar utan jag är öppen för det som komma skall. En känsla som är ny och jättespännande. Nånstans där inne i mitt innersta, bara VET jag att det kommer att bli en toppenår i år, jag kommer att klara min certifiering, förändringar på jobbfronten och även bostadsfronten. Kan man annat än känna pirr i ett läge som detta?

Här om dagen, träffade jag kompis från Östersund, som jag inte sett på över 20 år. Vi satt och pratade minnen men även nutid i över 4 timmar, fast det kändes som en halvtimme. Det var som om vi sågs förra veckan. Ser fram emot fler spännande pratstunder med honom.

Så trevligt att träffa en medmäniska som är intresserad av mäniskor, mäniskors beteenden på ett sätt där hjärtat finns med. Inte för att gotta sig i alla detaljer, dvs en mäniska som ser djupet hos andra. Missförstå mig nu inte, de som jag har omkring mig är också underbara medmäniskor så klart. De som jag inte tycker är värda min tid, har jag valt bort från mitt umgänge. Livet är för kort för att slösa bort energi på de som inte vet att uppskatta detta. Det handlar ju om att ge och få som jag ser det. Ger man av sig själv får man många gånger om tillbaka. Men om man tar, får man inget tillbaka.

Jag är värd endast det bästa, likväl som du är det!

2011, ett år av utveckling...

Sitter här på årets första dag och filosoferar. Vad har detta nya år att ge i form av möjligheter osv? Ja, det vill jag ju så klart inte veta i förväg, det är snarare så att jag vill lära mig att  ha ett öppet sinne inför det som komma skall.


2010, var ett år fylld av händelser och utveckling. När det gäller jobbet, blev företaget jag jobbade åt uppköpta av ett annat företag. Det är andra gången det händer inom loppet av 2-3 år, det börjar räcka nu med uppköp tycker jag. Sånt tar kraft och ork från de anställda. Denna gång känns det dock som det blir nåt väldigt bra av det hela. De nya ägarna verkar ha ett större intresse att åtminstone lyssna på gräsrötterna, sen hur mycket de tar till sig är en helt annan sak, men som sagt de lyssnar i alla fall.


Nåväl, vad har hänt på mitt personliga plan då? Ja, det är så mycket att jag knappt kan skriva ner allt. Men den korta versionen är att min Reikiutbildning har tagit mig till en Masternivå, vilket innebär att jag får utbilda andra i ämnet. Har även gått de första stegen i Karuna Reiki (r) vilket är en kraftfullare variant av Reiki.


Under tiden har min medialitet vuxit, jag har vuxit in den rollen med stormsteg. Idag VET jag att jag har den mediala förmågan, jag accepterar den och välkomnar den. Det är stort och jag känner mig ödmjuk inför den ettåriga utbildning jag ska gå under detta år. Det ska bli spännande som attan.

Har inga som helst ambitioner att komma så långt att jag får delta i Det okända eller andra program av den typen. Det är inte för att bli stormrik jag vill gå vidare, utan det handlar om att jag med denna förmåga, kan vara till hjälp och tröst för andra människor. Om jag kan hjälpa en enda mäniska med min förmåga är jag jätteglad, resten blir bonus. Att kunna coacha någon är guld värd.


Under en kurs i Medialitet i dec 2010, fick jag följande råd från min huvudguide/vägledare:

Du ska ej styra informationen eller använda dina ord. Det tar energi och tid. Du har mer att leverera. Dax att växa nu Thobbe, du behöver ställa frågor.

Jag ifrågasätter och censurerar hela tiden det som kommer till mig. Har också varit dålig på att fråga, jag har mest väntat på att svaren ska komma till mig, bara så där utan vidare. Jag vill bli serverad utan att behöbva anstränga mig. Hmm, det verkar inte funka så bra. :-)

Jag brukar ibland dra så kallade änglakort, där man får en vägledning om vad som komma skall, eller vad man behöver just nu osv. Det är så häftigt att det alltid blir ett kort som behövs. Jag ställde frågan till universum om vad som skulle vara min ledstjärna inför 2011.


Detta blev svaret:


Your Desire Is Within Reach
Have faith, as everything is working in your favor.


Ha ett underbart 2011.