Vilket liv, jag lever!
Menar inget negativt, tvärtom. Det händer så mycket, jag får möta så många intressanta människor och jag lär mig varje dag något nytt. Både om mig själv och om mänskliga beteendemönster. Det kan vara jobbigt att upptäcka vissa sidor hos sig själv och som jag retar mig på hos andra.
Nu har jag bestämt mig för att vara mer observant på när det händer. Det vill säga att jag ska vänta med att öppna munnen för att spy galla, vänta tills jag känt efter om jag har samma beteende som det jag retar mig på. Det går att ändra på sig själv! Rättare sagt det är enda vägen till förändring, att ändra sig själv eftersom jag kan inte ändra någon annan. Jag inte ens rätt att ändra någon annan!
Igår, fick jag healing och hon som gav mig behandlingen fick en massa upplysningar om tidigare liv som jag haft. Om ni hört talas om Atlantis, ön som sjönk ner i havet till slut pga vissa människors maktbegär. Atlantis var ett perfekt samhälle, som värdesatte alla människor på samma villkor osv.
I det livet var jag överstepräst och försökte rädda Atlantis genom att predika om att släppa maktbegäret. Sen vet vi ju hur det gick...
Hon fick även se ett liv jag levt i England på Kung Arturs tid, då Merlin och Camelot även levde. Likaså levde jag på Jesus tid och i alla liven verkade jag som präst eller överstepräst som försökte få folk att förstå att makt inte är lösningen för ett för alla harmoniskt liv.
Det var intressant att höra dessa berättelser och se likheter med nuvarande liv. Bland annat att mitt stora hjärta, som ser gott i alla omkring mig, som vill göra allt för att de ska må bra osv. Ibland är det som att tala med en vägg, det studsar bara ut i tomma intet. Det är många gånger som jag känt att jag ger upp min mission i detta livet. MEN, då blir jag genast påmind om varför jag är här just nu när jorden håller på genomgå en frekvensförändring. Jag ska sprida kunskapen om vad vi behöver för att må bra.
En del av detta spridande omfattas av min bok om healing. Healing eller helande har funnits i tusentals år i någon form. Skulle det då vara overksamt? Nej, jag är övertygad om att det är verksamt. Har själv fått bevis på det, hört andra berätta om sina upplevelser osv. Det har även gjorts vetenskaplig forskning kring vad som händer i kroppen. Med avancerade instrument har man kunnat visa på aktiviteter i hjärnan och kroppen. Fråga mig inte efter var jag sett detta, för det minns jag inte. Jag behöver inte några som helst vetenskapliga förklaringar. För mig räcker det att själv upplevt och fått mig berättat om alla positiva förändringar kring healing.
Har du det minsta nyfikenhet i dig, läs gärna min bok om ämnet, den heter Healing vad är det?.
Finns att köpa på
www.books-on-demand.com
onsdag 6 februari 2013
måndag 31 december 2012
Summering 2012
Ja, jag föll till föga och bestämde mig göra en liten summering av 2012, som så många andra gör.
Året började bra, eftersom jag var på Gran Canaria under fyra veckor från julafton 2011. Det var mitt livs resa, snacka om att komma ner i varv och hitta sig själv. Det behövdes efter det turbulenta året innan. Jag hittade mig själv och hade tid för reflektioner av allehanda slag. Nyttigt för mitt växande. Det största som hände, var att min ilska över att jag inte fick mitt certifikat som medium, kunde omvandlas till insikt och växande istället.
Under våren/försommaren kom ett bakslag som hette duga. När man som jag, lever med ångesten i kroppen, är det bara att acceptera att den slår till utan förvarning. Så blev det för mig. Jag åkte ner i källaren så att säga och såg ingen väg upp ur det hela. Trots detta, valde jag att jobba. Bet ihop under timmarna på jobbet och kom hem och var mer eller mindre död. All min energi gick åt till att existera, jag orkade inte leva.Skitjobbig, men det funkade.
Ett annat val jag gjorde, förutom att jobba, var att berätta för min kollegor i den grupp jag jobbar i. Bad om förståelse för att jag mådde som jag gjorde, bad dem att inte dalta med mig, för jag tycker inte det är synd om mig när det pågår. Så gott som hela gruppen gav mig sitt stöd, inte bara i ord, utan ännu mer i sin handling. Det beundrar jag dem för, för det är inte lätt att veta hur man ska förhålla sig till någon med ångest, om man inte har haft symptomen själv.
Det jobbigaste med ångesten är att jag blir totalt asocial, det enda som gäller är att komma hem, kunna stänga dörren för omvärlden. Helsvettig och utpumpad, varje gång. Det var en kamp, MEN tack vare de verktyg jag fick under den personliga utvecklingen i utbildningen jag gick 2011, blev anfallen inte långvariga. Detta stärkte mig och framför allt jag slapp känna mig misslyckad, eftersom jag kunde påverka med min egen insats.
Under hösten påbörjade jag samtalsterapi med en KBT terapeut för att komma tillrätta med min syn på mig själv, att ändra fokus från att se misslyckanden till att verkligen se och känna framgångarna istället. Vi har satt små men genomförbara mål och det har funkat, jag har överträffat målen hela tiden. I och med detta, får jag känna på hur det känns att klara av det jag påbörjat. När jag verkligen tar in detta, blir det helt underbart mysigt i kroppen. Att trycka ner mig själv har blivit mer sällan. Det är härligt.
Under hösten tog jag tag i boken jag håller på att skriva och den kändes klar, men något höll mig tillbaka för att gå vidare och få den tryckt. Det skulle visa sig att det var lite mer som skulle vara med så det blev till att ta tag i det också. Under jul/nyår har jag jobbat mer så nu återstår bara en sista korrläsning. Har fått tag i de illustrationer jag ville ha med. Det blir bara på omslaget som det blir, inte inne i boken som tanken var från början. Texten i boken ska tala till läsaren, inte ev bilder.
En annan sak jag lärt mig under senhösten är detta med att ta emot villkorslös kärlek från en medmänniska. Min inställning har varit att alla som ger mig kärlek, har baktankar och därför har jag byggt upp en mur. Hur ska jag då kunna ta emot, eller ge för den delen. När jag äntligen rev muren, kunde jag känna i hela kroppen hur underbart det är. Det var som champagnebubbel i hella kroppen.
Med dessa rader avslutar jag 2012.
2013 ska bli möjligheternas år, där inget ska stoppa mig, allra minst jag själv.
Massor av kärlek och kramar till alla jag känner.
Året började bra, eftersom jag var på Gran Canaria under fyra veckor från julafton 2011. Det var mitt livs resa, snacka om att komma ner i varv och hitta sig själv. Det behövdes efter det turbulenta året innan. Jag hittade mig själv och hade tid för reflektioner av allehanda slag. Nyttigt för mitt växande. Det största som hände, var att min ilska över att jag inte fick mitt certifikat som medium, kunde omvandlas till insikt och växande istället.
Under våren/försommaren kom ett bakslag som hette duga. När man som jag, lever med ångesten i kroppen, är det bara att acceptera att den slår till utan förvarning. Så blev det för mig. Jag åkte ner i källaren så att säga och såg ingen väg upp ur det hela. Trots detta, valde jag att jobba. Bet ihop under timmarna på jobbet och kom hem och var mer eller mindre död. All min energi gick åt till att existera, jag orkade inte leva.Skitjobbig, men det funkade.
Ett annat val jag gjorde, förutom att jobba, var att berätta för min kollegor i den grupp jag jobbar i. Bad om förståelse för att jag mådde som jag gjorde, bad dem att inte dalta med mig, för jag tycker inte det är synd om mig när det pågår. Så gott som hela gruppen gav mig sitt stöd, inte bara i ord, utan ännu mer i sin handling. Det beundrar jag dem för, för det är inte lätt att veta hur man ska förhålla sig till någon med ångest, om man inte har haft symptomen själv.
Det jobbigaste med ångesten är att jag blir totalt asocial, det enda som gäller är att komma hem, kunna stänga dörren för omvärlden. Helsvettig och utpumpad, varje gång. Det var en kamp, MEN tack vare de verktyg jag fick under den personliga utvecklingen i utbildningen jag gick 2011, blev anfallen inte långvariga. Detta stärkte mig och framför allt jag slapp känna mig misslyckad, eftersom jag kunde påverka med min egen insats.
Under hösten påbörjade jag samtalsterapi med en KBT terapeut för att komma tillrätta med min syn på mig själv, att ändra fokus från att se misslyckanden till att verkligen se och känna framgångarna istället. Vi har satt små men genomförbara mål och det har funkat, jag har överträffat målen hela tiden. I och med detta, får jag känna på hur det känns att klara av det jag påbörjat. När jag verkligen tar in detta, blir det helt underbart mysigt i kroppen. Att trycka ner mig själv har blivit mer sällan. Det är härligt.
Under hösten tog jag tag i boken jag håller på att skriva och den kändes klar, men något höll mig tillbaka för att gå vidare och få den tryckt. Det skulle visa sig att det var lite mer som skulle vara med så det blev till att ta tag i det också. Under jul/nyår har jag jobbat mer så nu återstår bara en sista korrläsning. Har fått tag i de illustrationer jag ville ha med. Det blir bara på omslaget som det blir, inte inne i boken som tanken var från början. Texten i boken ska tala till läsaren, inte ev bilder.
En annan sak jag lärt mig under senhösten är detta med att ta emot villkorslös kärlek från en medmänniska. Min inställning har varit att alla som ger mig kärlek, har baktankar och därför har jag byggt upp en mur. Hur ska jag då kunna ta emot, eller ge för den delen. När jag äntligen rev muren, kunde jag känna i hela kroppen hur underbart det är. Det var som champagnebubbel i hella kroppen.
Med dessa rader avslutar jag 2012.
2013 ska bli möjligheternas år, där inget ska stoppa mig, allra minst jag själv.
Massor av kärlek och kramar till alla jag känner.
söndag 21 oktober 2012
Insikter...
Känner mig så lyckligt lottad, som fått lära mig så mycket om mig själv senaste 2-3 åren. Att bli medveten om att det går förändra sidor hos mig själv till något som är bättre för mig, är oerhört stort och fascinerande.
Just idag fick jag en insikt om hur viktigt det är att lyssna på signalerna jag får, att inte hasta iväg. Det är så lätt att låta den så kallade reptilhjärnan styra. Den del av hjärnan som kämpar för sin överlevnad enbart, utan tanke på eventuella konsekvenser.
Sitter och mailar med personen som ska illustrera min bok och fick en mening tillbaka, som jag i en hundradels sekund (reptilhjärnan) inte gillade. Lika snabbt lät jag meningen bara passera utan att jag fastnade och skulle kommentera.
Mailet efter kom det en fortsättning på meningen. Det var en fortsättning som helt ändrade betydelsen och som föll mig i smaken...
Hade detta hänt förra året, hade jag snabbt som ögat påpekat detta. Idag valde jag istället att bortse från den, både för att jag inte ska kontrollera men också för att jag fick en känsla av min intuition att bara låta det vara. Det visade sig vara rätt väg.
Blir nästan euforisk över hur läraktig jag börjat bli, att jag ger mig själv chansen att ta in, bedömma och handla därefter, istället för pang-på-stilen som jag levt efter tidigare. Den stilen har alltid lett till missförstånd och onödigt energislöseri som följd.
Nu ska jag ta kameran i väskan och gå ut för att fånga höstfärgerna. Älskar detta.
Ha det allra allra bäst alla!
Just idag fick jag en insikt om hur viktigt det är att lyssna på signalerna jag får, att inte hasta iväg. Det är så lätt att låta den så kallade reptilhjärnan styra. Den del av hjärnan som kämpar för sin överlevnad enbart, utan tanke på eventuella konsekvenser.
Sitter och mailar med personen som ska illustrera min bok och fick en mening tillbaka, som jag i en hundradels sekund (reptilhjärnan) inte gillade. Lika snabbt lät jag meningen bara passera utan att jag fastnade och skulle kommentera.
Mailet efter kom det en fortsättning på meningen. Det var en fortsättning som helt ändrade betydelsen och som föll mig i smaken...
Hade detta hänt förra året, hade jag snabbt som ögat påpekat detta. Idag valde jag istället att bortse från den, både för att jag inte ska kontrollera men också för att jag fick en känsla av min intuition att bara låta det vara. Det visade sig vara rätt väg.
Blir nästan euforisk över hur läraktig jag börjat bli, att jag ger mig själv chansen att ta in, bedömma och handla därefter, istället för pang-på-stilen som jag levt efter tidigare. Den stilen har alltid lett till missförstånd och onödigt energislöseri som följd.
Nu ska jag ta kameran i väskan och gå ut för att fånga höstfärgerna. Älskar detta.
Ha det allra allra bäst alla!
söndag 23 september 2012
Änglakort
Ni som känner mig, vet att jag jobbar en del med så kallade Änglakort. Det är så fascinerande att dra dessa kort ur kortleken och se hur väl det stämmer in just nu i mitt liv. Slutar aldrig att förvånas över exaktheten i det budskap som jag ska ha.
Idag när jag skulle dra ett kort låg det ett med bildsidan upp. Jag vet att det är något man ska ta till sig så jag behöll det kortet och drog ett till. Givetvis hörde de ihop och det var viktiga budskap för mig just nu, med tanke på senaste veckornas ångestperiod jag genomgått. Mitt under denna process är det lätt att glömma bort det som är bra och "frosssa" i det som är dåligt. Dock har jag inte tyckt synd om mig själv under tiden, för det handlar inte om det. Däremot har jag missat att se det som är bra.
Vad sa korten? Jo detta.
1. Städa bort rädsla
Kalla på ärkeänglarna Mikael och Rafael för att lyft bort rädslobaserad energi från dig, den här situationen och alla inblandade.
Här gäller det att be dem dammsuga bort all negativ energi ur min kropp, för att göra plats för det helande vita ljuset.
2. Släpp, rensa, ta bort
Använd bara positiva ord och tankar eftersom de snabbt tar form i verkligheten. Be änglarna att rensa bort effekter av gammalt negativt tänkande.
Här gäller det att bli medveten om när jag sagt eller gjort något negativt, att stanna upp och ta bort detta ur kroppen direkt för att det positiva ska få ta plats, genom att säga "Släpp, rensa, ta bort".
Nu är det bara att se framåt med nya härlig frisk energi.
Allt gott till dig som läser min blogg.
Idag när jag skulle dra ett kort låg det ett med bildsidan upp. Jag vet att det är något man ska ta till sig så jag behöll det kortet och drog ett till. Givetvis hörde de ihop och det var viktiga budskap för mig just nu, med tanke på senaste veckornas ångestperiod jag genomgått. Mitt under denna process är det lätt att glömma bort det som är bra och "frosssa" i det som är dåligt. Dock har jag inte tyckt synd om mig själv under tiden, för det handlar inte om det. Däremot har jag missat att se det som är bra.
Vad sa korten? Jo detta.
1. Städa bort rädsla
Kalla på ärkeänglarna Mikael och Rafael för att lyft bort rädslobaserad energi från dig, den här situationen och alla inblandade.
Här gäller det att be dem dammsuga bort all negativ energi ur min kropp, för att göra plats för det helande vita ljuset.
2. Släpp, rensa, ta bort
Använd bara positiva ord och tankar eftersom de snabbt tar form i verkligheten. Be änglarna att rensa bort effekter av gammalt negativt tänkande.
Här gäller det att bli medveten om när jag sagt eller gjort något negativt, att stanna upp och ta bort detta ur kroppen direkt för att det positiva ska få ta plats, genom att säga "Släpp, rensa, ta bort".
Nu är det bara att se framåt med nya härlig frisk energi.
Allt gott till dig som läser min blogg.
lördag 25 augusti 2012
Längtan efter att få börja jobba med healing...
Idag, efter en promenad på dryga 3 timmar, fick jag värk som hette duga, både i fötter och kropp. Det var bara att acceptera och gilla läget. Tog ett par tabletter och la mig för att vila. Var trött och hoppades på att få sova en stund.
Men icke, sa Nicke, det blev inget sova inte. Något satte igång i mig och det var en ström av energier som strömmade igenom min kropp. Jag fick healing trots att jag inte bad om det eller satte igång processen på egen hand. Det var fascinerande att upptäcka detta. Universum tyckte det var dags för mig att fylla på.
Under promenaden satt jag på stenhällar och då bad jag om påfyllning. Ingenting hände då tyckte jag. Förmodligen för att jag satt och väntade på att det skulle sätta igång. Borde veta bättre än att ha detta beteende.
Nåväl jag fick ju min dos oavsett och det tackar jag allra ödmjukast för.
Boken, som tagit massor av tid och fokus från mig på senare tid, har ett avsnitt kvar som ska författas av mig. En sista ansträngning för att få en helhet. Dock har jag fått till mig att det hela ska vila någon tid, innan jag ska göra klart. Detta för att det hela ska sätta sig i mig.
Jag kände att jag skulle sätta igång nu, men vad händer då? Jo, jag bara känner att det finns inga ord i mig för detta avsnitt. OK, då är det inte dags ännu, bara att släppa. DÅ kommer det en mening som jag ska ha med. Den bara dök upp i huvudet på mig.
Det är så häftigt att få dessa bevis gång på gång, att om jag bara släpper på kontrollen, får jag allt levererat utan problem. På tiden att jag slutar kontrollera...
Under jobbet med boken, har jag upptäckt att jag känner väldigt starkt för detta med healing och att det är det jag ska ägna mig åt. Det blir mer och mer påtagligt för varje dag. Nu kliar det i händerna över att jag ska sätta igång.
Visst jag vill även jobba med den mediala biten. Tror dock att jag inte ska jobba som medium på traditionellt sätt, utan det ska vara på mitt eget sätt. Spännande att se vad som komma skall.
Först ska boken bli helt klar, sen kommer resten att flyta på. :-)
Men icke, sa Nicke, det blev inget sova inte. Något satte igång i mig och det var en ström av energier som strömmade igenom min kropp. Jag fick healing trots att jag inte bad om det eller satte igång processen på egen hand. Det var fascinerande att upptäcka detta. Universum tyckte det var dags för mig att fylla på.
Under promenaden satt jag på stenhällar och då bad jag om påfyllning. Ingenting hände då tyckte jag. Förmodligen för att jag satt och väntade på att det skulle sätta igång. Borde veta bättre än att ha detta beteende.
Nåväl jag fick ju min dos oavsett och det tackar jag allra ödmjukast för.
Boken, som tagit massor av tid och fokus från mig på senare tid, har ett avsnitt kvar som ska författas av mig. En sista ansträngning för att få en helhet. Dock har jag fått till mig att det hela ska vila någon tid, innan jag ska göra klart. Detta för att det hela ska sätta sig i mig.
Jag kände att jag skulle sätta igång nu, men vad händer då? Jo, jag bara känner att det finns inga ord i mig för detta avsnitt. OK, då är det inte dags ännu, bara att släppa. DÅ kommer det en mening som jag ska ha med. Den bara dök upp i huvudet på mig.
Det är så häftigt att få dessa bevis gång på gång, att om jag bara släpper på kontrollen, får jag allt levererat utan problem. På tiden att jag slutar kontrollera...
Under jobbet med boken, har jag upptäckt att jag känner väldigt starkt för detta med healing och att det är det jag ska ägna mig åt. Det blir mer och mer påtagligt för varje dag. Nu kliar det i händerna över att jag ska sätta igång.
Visst jag vill även jobba med den mediala biten. Tror dock att jag inte ska jobba som medium på traditionellt sätt, utan det ska vara på mitt eget sätt. Spännande att se vad som komma skall.
Först ska boken bli helt klar, sen kommer resten att flyta på. :-)
torsdag 2 augusti 2012
Fri vilja, vad är det???
I morse, vaknade jag redan före klockan 5, försökte somna om men det var kört. Halv sex klev jag upp, för det var tydligt att jag skulle skriva på morgonen. Dock hade jag ingen lust att sätta igång hemma, eftersom jag då måste passa tiden för att åka till jobbet. Det var bättre att jag åkte till jobbet och skrev där.
Sagt och gjort, jag kom dit halv sju och satte igång. Helt plötsligt var klockan 8 och jag kände att jag behövde mer tid att skriva på. Det flöt på så lätt och jag tycker jag lyckades med formuleringarna. Men nu började min arbetsdag så det var inte att tänka på.
Efter en timme, kände jag att jag bara MÅSTE få skriva mer. Frågade mina kollegor om det var OK att jag fortsatte skriva en stund och det var det. Vi har det rätt lugnt just nu. Det var inte så att jag använde min arbetstid, utan jag skippade lunchen senare. Nåväl det var ett fortsatt flöde en stund.
Helt plötsligt stannade allt upp, det kom inte en enda stavelse ner på datorn. Satt en stund och försökte värka fram text, men det var kört. Lika bra att lägga ner det hela, helt klart.
Det är intressant att se tillbaka på det som hände. Att jag skulle skriva ett tag var uppenbart, det gick inte att stå emot så det var bara att följa flödet. Lika intressant att var det att det stannade också, på ett lika tydligt sätt.
Makterna är med mig, helt klart. Mitt mål är att jag ska vara klar med allt i helgen. Sen ska jag låta allt ligga i några dagar, innan jag tar till en genomläsning igen. Därefter börjar det spännande med att kontakta förlagen för att höra om intresset för en utgivning finns, vilka villkor de erbjuder osv.
Spännande är det och sen får jag hoppas att boken kommer ut till jul eller så. Har ingen som helst aning om hur lång tid saker och ting tar, känner bara att jag har full tillit till att det löser sig. Drömmar har jag, men är realist nog att inte leva i dem som om de vore verkliga. Det är ju trots allt skillnad på dröm och verklighet.
Sagt och gjort, jag kom dit halv sju och satte igång. Helt plötsligt var klockan 8 och jag kände att jag behövde mer tid att skriva på. Det flöt på så lätt och jag tycker jag lyckades med formuleringarna. Men nu började min arbetsdag så det var inte att tänka på.
Efter en timme, kände jag att jag bara MÅSTE få skriva mer. Frågade mina kollegor om det var OK att jag fortsatte skriva en stund och det var det. Vi har det rätt lugnt just nu. Det var inte så att jag använde min arbetstid, utan jag skippade lunchen senare. Nåväl det var ett fortsatt flöde en stund.
Helt plötsligt stannade allt upp, det kom inte en enda stavelse ner på datorn. Satt en stund och försökte värka fram text, men det var kört. Lika bra att lägga ner det hela, helt klart.
Det är intressant att se tillbaka på det som hände. Att jag skulle skriva ett tag var uppenbart, det gick inte att stå emot så det var bara att följa flödet. Lika intressant att var det att det stannade också, på ett lika tydligt sätt.
Makterna är med mig, helt klart. Mitt mål är att jag ska vara klar med allt i helgen. Sen ska jag låta allt ligga i några dagar, innan jag tar till en genomläsning igen. Därefter börjar det spännande med att kontakta förlagen för att höra om intresset för en utgivning finns, vilka villkor de erbjuder osv.
Spännande är det och sen får jag hoppas att boken kommer ut till jul eller så. Har ingen som helst aning om hur lång tid saker och ting tar, känner bara att jag har full tillit till att det löser sig. Drömmar har jag, men är realist nog att inte leva i dem som om de vore verkliga. Det är ju trots allt skillnad på dröm och verklighet.
lördag 14 juli 2012
Händelserik dag...
Idag skulle jag haka på när min gode vän Christofir skulle till Gävle för att vattna sin mors växter. Skulle åka med pendeln från Solna till Upplands Väsby, för att därifrån åka Upptåget till Gävle. Allt var klart och kollat med tider för buss till Solna station för att kliva på pendeln. Det fanns en buss som gick tidigt, men då skulle få vänta 30 minuter cirka på stationen. Tyckte det var lite väl lång tid att vänta, så jag bestämde mig för en annan buss där jag skulle ha fem minuter tillgodo för att springa till tåget.
Gick ut i god tid, solen sken och det kändes bara så underbart skönt att hitta på nåt en dag istället för att bara sitta hemma och dega. Nog hände det nåt allt under dagen. Bussen dröjde och dröjde, men kom till slut. Cirka 5 minuter sen, så jag bad till universum att se till att tåget inte kom iväg innan jag var ombord. Trycker mig genom dörrarna för att rusa ner till tåget. Väl nere på perongen, ser jag på tavlan att tåget går om 29 minuter. Det vill säga jag var 1 minut försent.
Hade det varit den gamla Thobbe, hade jag svurit en ramsa, skitit i alltihopa och gått hem. Men den nya Thobbe, såg istället en möjlighet att ta en taxi till Upplands Väsby. Sagt och gjort, jag ringde och sa till chauffören att det var gasen i botten som gällde för jag måste hinna med ett tåg 7.50. Vi hade cirka 18 minuter på oss. Har aldrig tidigare åkt med en taxi som hållit sig till 110 på motorvägen tidigare, men just idag var det en sån förare. Nåväl, jag skulle väl ha cirka 3 minuter på mig när vi svängde in på stationsplan i Upplands Väsby. Givetvis hade jag inte kontanter utan var tvungen att betala med kort. Jag fumlade när jag skulle stoppa i kortet i läsaren och det var en seg uppkoppling. Till slut försvann det 401 kronor från mitt konto in på förarens och jag hoppar ur taxin. Sprang mot nergången under spåren och när jag var halvvägs ser jag Upptåget åka iväg.
Jaha ja, vad gör vi nu då. Jag ringer till Christofir, han skulle hoppa på i Uppsala. Vi kom fram till att han kunde åka i förväg och vattna blommorna så kommer jag med nästa tåg, en och halv timme senare så det skulle bli massor av tid att promenera på. Gick omkring lite men allt är ju stängt vid 8 tiden en lördag morgon, så jag bestämde mig att sätta mig på perongen, läsa boken jag hade med mig. DÅ ser jag på tavlan att det faktiskt går ett tåg om 20 minuter. Härligt tänkte jag. Pratar med personalen på tåget om att jag missade tåget innan och undrar om jag får åka på min biljett fast den gällde det tidigare tåget och inte var ombokningsbar. Inga problem, det gick så bra så. (Annat än SL det)
Sätter mig tillrätta och tåget rullar iväg. Vad ser jag då på displayen i vagnen, jo tåget går bara till Tierp. Jag började skratta inombords, givetvis skulle det bli nåt tok även här. Inte mycket att göra nåt åt, bara åka med. SÅ det blev en timmes väntan i Tierp också. Väldigt trevligt samhälle, riktig småstadsidyll.
Snacka om ett äventyr, resan delades upp i etapper. Vad gör man inte för att det inte ska bli så betungande med lååååång restid. Jag bara skrattade åt mig själv och insåg att det fanns något att lära sig av detta också. Hade jag gjort som jag alltid gjort, hela mitt liv hade inte detta hänt. Har alltid varit ute i god tid, men just i dag ville jag inte vänta en halvtimme i onödan utan chansade på senare buss.
Nåväl jag kom fram tillslut och Chrisotfir stod och väntade. Vi fick 4,5 timmes promenad i en sommarvacker stad vid namn Gävle. Väldigt trevlig stad, vi gick genom ett område med gamla trähus från tidigt 1900 tal, kan jag tänka mig. Vi gick öven förbi Gevalia, lite kul att se liksom Läkerolfabriken. Köpte mig saltstenslykta också. Tänkt göra det länge, men har inte blivit av
Efter en pizza gick vi till mammans lägenhet och satte oss ner en stund för att vila de trötta fötterna, innan det var dags att gå mot tåget hem igen. Kassen med lyktan ställde jag vid fötterna tillsammans med min axelväska. Vi satt och pratade i vanlig ordning och tiden gick fort innan vi var i Uppsala där Christofir skulle kliva av. Jag lyfte upp min väska på sätet medan plastkassen med lyktan stod kvar på golvet.
I Upplands Väsby skulle jag byta till pendeltåget och det gick hur bra som helst. Fick sittplats trots att det var jättefullt med festglada ungdommar som skulle roa sig en sommarlördag. Kom fram till Solna och allt var frid och fröjd, tills jag står i rulltrappan. Var är min kasse med lyktan? Jo, den står kvar i Upptåget...
Jaha, det skulle väl vara pricken över iet idag då. Tur att jag var hemma snart i alla fall. Bussen ner till Centrum kom och jag kände mig så nöjd med dagen. När jag klev av började det dugga lite. Kände enormt stort behov av att släppa ut luft där bak, så jag gjorde det. Men det var inte bara luft som kom kan jag meddela. När jag så kom hem, blev det till att hoppa in i duschen. När jag kliver ur densamma, hör jag ett brusande ljud, tittar ut genom köksfönstret och det formligen vräker ner regn.
Konstaterar att "Vi hade i alla fall tur med vädret"...
Trevlig helg på er!
Gick ut i god tid, solen sken och det kändes bara så underbart skönt att hitta på nåt en dag istället för att bara sitta hemma och dega. Nog hände det nåt allt under dagen. Bussen dröjde och dröjde, men kom till slut. Cirka 5 minuter sen, så jag bad till universum att se till att tåget inte kom iväg innan jag var ombord. Trycker mig genom dörrarna för att rusa ner till tåget. Väl nere på perongen, ser jag på tavlan att tåget går om 29 minuter. Det vill säga jag var 1 minut försent.
Hade det varit den gamla Thobbe, hade jag svurit en ramsa, skitit i alltihopa och gått hem. Men den nya Thobbe, såg istället en möjlighet att ta en taxi till Upplands Väsby. Sagt och gjort, jag ringde och sa till chauffören att det var gasen i botten som gällde för jag måste hinna med ett tåg 7.50. Vi hade cirka 18 minuter på oss. Har aldrig tidigare åkt med en taxi som hållit sig till 110 på motorvägen tidigare, men just idag var det en sån förare. Nåväl, jag skulle väl ha cirka 3 minuter på mig när vi svängde in på stationsplan i Upplands Väsby. Givetvis hade jag inte kontanter utan var tvungen att betala med kort. Jag fumlade när jag skulle stoppa i kortet i läsaren och det var en seg uppkoppling. Till slut försvann det 401 kronor från mitt konto in på förarens och jag hoppar ur taxin. Sprang mot nergången under spåren och när jag var halvvägs ser jag Upptåget åka iväg.
Jaha ja, vad gör vi nu då. Jag ringer till Christofir, han skulle hoppa på i Uppsala. Vi kom fram till att han kunde åka i förväg och vattna blommorna så kommer jag med nästa tåg, en och halv timme senare så det skulle bli massor av tid att promenera på. Gick omkring lite men allt är ju stängt vid 8 tiden en lördag morgon, så jag bestämde mig att sätta mig på perongen, läsa boken jag hade med mig. DÅ ser jag på tavlan att det faktiskt går ett tåg om 20 minuter. Härligt tänkte jag. Pratar med personalen på tåget om att jag missade tåget innan och undrar om jag får åka på min biljett fast den gällde det tidigare tåget och inte var ombokningsbar. Inga problem, det gick så bra så. (Annat än SL det)
Sätter mig tillrätta och tåget rullar iväg. Vad ser jag då på displayen i vagnen, jo tåget går bara till Tierp. Jag började skratta inombords, givetvis skulle det bli nåt tok även här. Inte mycket att göra nåt åt, bara åka med. SÅ det blev en timmes väntan i Tierp också. Väldigt trevligt samhälle, riktig småstadsidyll.
Snacka om ett äventyr, resan delades upp i etapper. Vad gör man inte för att det inte ska bli så betungande med lååååång restid. Jag bara skrattade åt mig själv och insåg att det fanns något att lära sig av detta också. Hade jag gjort som jag alltid gjort, hela mitt liv hade inte detta hänt. Har alltid varit ute i god tid, men just i dag ville jag inte vänta en halvtimme i onödan utan chansade på senare buss.
Nåväl jag kom fram tillslut och Chrisotfir stod och väntade. Vi fick 4,5 timmes promenad i en sommarvacker stad vid namn Gävle. Väldigt trevlig stad, vi gick genom ett område med gamla trähus från tidigt 1900 tal, kan jag tänka mig. Vi gick öven förbi Gevalia, lite kul att se liksom Läkerolfabriken. Köpte mig saltstenslykta också. Tänkt göra det länge, men har inte blivit av
Efter en pizza gick vi till mammans lägenhet och satte oss ner en stund för att vila de trötta fötterna, innan det var dags att gå mot tåget hem igen. Kassen med lyktan ställde jag vid fötterna tillsammans med min axelväska. Vi satt och pratade i vanlig ordning och tiden gick fort innan vi var i Uppsala där Christofir skulle kliva av. Jag lyfte upp min väska på sätet medan plastkassen med lyktan stod kvar på golvet.
I Upplands Väsby skulle jag byta till pendeltåget och det gick hur bra som helst. Fick sittplats trots att det var jättefullt med festglada ungdommar som skulle roa sig en sommarlördag. Kom fram till Solna och allt var frid och fröjd, tills jag står i rulltrappan. Var är min kasse med lyktan? Jo, den står kvar i Upptåget...
Jaha, det skulle väl vara pricken över iet idag då. Tur att jag var hemma snart i alla fall. Bussen ner till Centrum kom och jag kände mig så nöjd med dagen. När jag klev av började det dugga lite. Kände enormt stort behov av att släppa ut luft där bak, så jag gjorde det. Men det var inte bara luft som kom kan jag meddela. När jag så kom hem, blev det till att hoppa in i duschen. När jag kliver ur densamma, hör jag ett brusande ljud, tittar ut genom köksfönstret och det formligen vräker ner regn.
Konstaterar att "Vi hade i alla fall tur med vädret"...
Trevlig helg på er!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)